Har ni hälsat på?
(English below)
På mobilbloggen? Uppdaterar med små korta tankesnuttar under dagarna där. Hade helst velat göra det här men som sagt, det går inte att mobilblogga på blogg.se. :(
Snälla, om ni har tid och lust, kan ni väl kika förbi mig så länge på http://miamobilbloggar.blogspot.com tills jag hinner uppdatera här igen? Saknar er!
English:
Have you come see me? On the mobile blog? I update with little thought snippets there during the day. I would have prefered to do it here but as previously stated, it's not possible to blog via the mobile phone at blogg.se. :(
Please, if you have time and feel like it, I would be so happy if you could come by at http://miamobilbloggar.blogspot.com until I have time to updat here again? Miss you!
På mobilbloggen? Uppdaterar med små korta tankesnuttar under dagarna där. Hade helst velat göra det här men som sagt, det går inte att mobilblogga på blogg.se. :(
Snälla, om ni har tid och lust, kan ni väl kika förbi mig så länge på http://miamobilbloggar.blogspot.com tills jag hinner uppdatera här igen? Saknar er!
English:
Have you come see me? On the mobile blog? I update with little thought snippets there during the day. I would have prefered to do it here but as previously stated, it's not possible to blog via the mobile phone at blogg.se. :(
Please, if you have time and feel like it, I would be so happy if you could come by at http://miamobilbloggar.blogspot.com until I have time to updat here again? Miss you!
Mia mobilbloggar
Hej!
Tills blogg.se fixar en bra mobilapp till android-telefoner (typ om ett halvsekel eller så!), så kommer jag att mobilblogga här dagligen. Jag hinner inte blogga på mias.blogg.se för tillfället men kommer att skicka iväg några mobilinlägg under dagarna tills jag hinner blogga ordentligt igen.
På mobilbloggen kommer jag växla inlägg mellan svenska och engelska, alltså inte översätta varje inlägg - för det blir alldeles för svårt via mobilen och när man är på språng liksom. För er som inte läser svenska rekommenderar jag google translate för de svenska inläggen. :)
Hi!
Until blogg.se makes a mobile blog app for android phones (like in a half a century if we're lucky!), I will blog via my mobile here every day. I don't have time right now to blog regularly at mias.blogg.se for the moment but will send off a few mobile blog entries during the day until I can blog properly again.
On the mobile blog I will mix Swedish and English entries, i.e. not translate every entry - that would take too much time and be too hard to do on the phone and on the go so to speak. For those of you who don't read Swedish I recomment google translate for the Swedish entries. :)
Tills blogg.se fixar en bra mobilapp till android-telefoner (typ om ett halvsekel eller så!), så kommer jag att mobilblogga här dagligen. Jag hinner inte blogga på mias.blogg.se för tillfället men kommer att skicka iväg några mobilinlägg under dagarna tills jag hinner blogga ordentligt igen.
På mobilbloggen kommer jag växla inlägg mellan svenska och engelska, alltså inte översätta varje inlägg - för det blir alldeles för svårt via mobilen och när man är på språng liksom. För er som inte läser svenska rekommenderar jag google translate för de svenska inläggen. :)
Hi!
Until blogg.se makes a mobile blog app for android phones (like in a half a century if we're lucky!), I will blog via my mobile here every day. I don't have time right now to blog regularly at mias.blogg.se for the moment but will send off a few mobile blog entries during the day until I can blog properly again.
On the mobile blog I will mix Swedish and English entries, i.e. not translate every entry - that would take too much time and be too hard to do on the phone and on the go so to speak. For those of you who don't read Swedish I recomment google translate for the Swedish entries. :)
Flytt?
(English below)
En fråga till er.
Om jag flyttade bloggen till t.ex. wordpress eller något annat bloggverktyg, skulle ni föja med då??
Det skulle underlätta mitt bloggliv en hel del om jag kunde blogga med mobilen och blogg.se är hopplöst efter när det gäller det. Jag ser fler och fler bloggare som lämnar blogg.se just på grund av detta så jag begriper inte varför de inte gör något.
Men jag har ju haft bloggen här sedan 2005 och vill ha kvar alla inlägg och kommentarer, och de få men ack så värdefulla besökare bloggen har.
Så jag kommer inte flytta bloggen om ni inte följer med mig!
English:
A question for you.
If I moved my blog to for example wordpress or some other blog tool, would you come with me?
It would make my blog life a whole lot simpler if I could blog with my mobile phone and blogg.se is hopelessly behind when it comes to that. I see more and more bloggers leaving blogg.se because of this so I don't get why they don't do anything about it.
But I have had the blog here since 2005 and I want to keep all my entries and comments, and the few but so valuable visitors the blog has.
So I won't move the blog unless you come with me!
En fråga till er.
Om jag flyttade bloggen till t.ex. wordpress eller något annat bloggverktyg, skulle ni föja med då??
Det skulle underlätta mitt bloggliv en hel del om jag kunde blogga med mobilen och blogg.se är hopplöst efter när det gäller det. Jag ser fler och fler bloggare som lämnar blogg.se just på grund av detta så jag begriper inte varför de inte gör något.
Men jag har ju haft bloggen här sedan 2005 och vill ha kvar alla inlägg och kommentarer, och de få men ack så värdefulla besökare bloggen har.
Så jag kommer inte flytta bloggen om ni inte följer med mig!
English:
A question for you.
If I moved my blog to for example wordpress or some other blog tool, would you come with me?
It would make my blog life a whole lot simpler if I could blog with my mobile phone and blogg.se is hopelessly behind when it comes to that. I see more and more bloggers leaving blogg.se because of this so I don't get why they don't do anything about it.
But I have had the blog here since 2005 and I want to keep all my entries and comments, and the few but so valuable visitors the blog has.
So I won't move the blog unless you come with me!
Kunskap om social fobi
(English below)
Jag går just nu en fyradagars projektledarutbildning. Idag hade vi en gruppövning som gick ut på att demonstrera kommunikativa utmaningar i en hierarkisk organisationsstruktur. En fick vara ensam A-chef, två personer var B-chefer som under sig hade två "medarbetare" vardera. Gruppen skulle lösa en uppgift tillsammans, utan att prata med varandra. Istället kommunicerade man genom att skriva lappar, och all kommunikation var tvungen att följa hierarkin. Så vi "medarbetare" fick bara meddela oss med A-chefen via B-chefen, osv. Varje person hade fyra spelkort och uppgiften vi skulle lösa var att alla skulle till slut ha alla fyra korten i samma valör. Den enda som i inledningsskedet visste vad uppgiften gick ut på var A-chefen.
Jag blev lite nervös av övningen fast jag blev placerad som "bara medarbetare". Det var prestationsångesten igen, har jag förstått uppgiften, vad förväntas av mig, tänk om jag gör fel och förstör hela övningen osv. Typiska tankar som upptar en social fobi-hjärna. Även om jag har kommit väldigt långt i att bekämpa min sociala fobi, så triggar sådana här situationer dessa tankar nästan som en betingad reflex. Men den enda som märkte av denna nervositet var jag själv och jag hade den under kontroll.
Efter övningen (vårt lag vann förresten. :) ) berättade läraren om en A-chef i en likadan övning vid ett annat tillfälle som hade fått en "mycket märklig stressreaktion". Den bestod i att han hade rodnat, inte bara lite, utan blivit röd överallt. Det fina var, att en B-chef skrev en lapp till honom som sa "Ta det lungt. Vi tror på dig. Kram!" och då hade han lugnat ned sig och fixat uppgiften.
Jag som ju definitivt kunde identifiera mig denna stackars A-chef och mycket väl förstod vad som låg bakom hans "märkliga stressreaktion" och extrema rodnad, fick nästan tårar i ögonen när läraren berättade om den gesten. Vad tacksam man hade varit mot denna B-chef som begrep och kunde känna empati.
Jag undrar om inte personen som skrev lappen kände till social fobi och förstod vad han gick igenom. Kanske hon förstod för att hon själv hade upplevt samma sak? Och därför inte tyckte att det var en lika "märklig stressreaktion" som läraren tyckte?
Observera dock, att även om läraren uppenbarligen inte stött på någon med social fobi förut, så dömde han inte. Han observerade att det var något ovanligt, i hans ögon!, men han dömde inte denna person. Istället noterade han tack vare teammedlemmens stöttande lapp, att personen behövde stöd och uppmuntran och då gick det över.
Det här visar bara hur viktigt det är att sprida information om social fobi. Vad det är och hur det är att leva med det. För någon med social fobi är den här kursen en REJÄL utmaning. Inte bara det sociala spelet i gruppen i sig, utan det är massor av presentationer inför gruppen. Och förutsättningarna förändras varje gång, så du kan inte ens finna trygghet i att veta vad som förväntas av dig nästa gång du ska presentera. För bara sex-sju år sedan hade jag inte klarat av det. Jag hade reagerat precis som denna A-chef.
Och har man social fobi, så är inte reaktionen det minsta konstig. Hade läraren känt till social fobi, hade han inte heller tyckt att det var en "märklig stressreaktion".
English:
I am right now attending a four-day project management course. Today we had a group exercise that would illustrate the communication challlenges in a hierarchical organisation structure. One person was the number one A boss, and under her two B level bosses that had two "employees" each under them. The group had an assignment to solve together, without talking to each other. All communication was through written notes and had to follow the hierarchy. So us "employees" could only communicate with the A boss via the B boss etc. Every person had four play cards and the goal was that all persons should have four cards with the same value (four tens, four queens etc). The only one who knew what the assignment was about in the beginning was the A boss.
I was a little nervous about the assignment even though I was "only" placed as a "employee". The performance anxiety again, did I understand the assignment, what is expected of me, what if I do something wrong and ruin the whole exercise etc. Thoughts that occupy a social phobic mind. Even though I have come a long way in my fight against social phobia, situations like these trigger these thoughts almost like an automatic reflex. However noone noticed this nervousness but me and I had it under control.
After the exercise (our team won btw. :) ) the teacher told us about an A boss in the same kind of exercise at another occasion, who got a "very strange stress reaction". Which was that he had started blushing, not just a little, but all over. The beautiful thing was that a B boss wrote a note to him that said "Take it easy. We believe in you. Hug!" and that had made him calm down and manage leading the assignment.
I, who definitely could identify with this poor A boss and very well understood what was behind his "strange stess reaction" and extreme blushing, had to fight back tears when the teacher told about that gesture. I would have been so grateful to this B boss that understood and could emphasise.
I am wondering if that person who wrote the note knew about social phobia and understood what he was going through. Maybe she understood because she herself had experienced the same kind of reaction at some point? And because of that didn't find his reaction as "strange" as the teacher did?
It's worth noticing though, that even if the teacher obviously never before had seen or met a person with social phobia, he didn't judge. He observed something he thought was unusual, in his eyes!, but he didn't judge this person. instead he noted that thanks to the team member's supportive note, that that was what this person needed, support and encouragement. And his reaction passed.
I think this shows how important it is to spread the knowledge of social phobia. What it is, and how it is to live with it. This course for someone with social phobia is VERY challenging. It's not just the social aspects of being in a group with new people, there are also lots of presentations. Each time you present it's also different so you never can get comfortable in knowing what is expected of you next time. I could not have managed this course just six or seven years ago, I would have reacted just like that A boss.
And when you have social phobia, this reaction is not at all strange. Had the teacher known about social phobia, he wouldn't have found the stress reaction "strange" either.
Jag går just nu en fyradagars projektledarutbildning. Idag hade vi en gruppövning som gick ut på att demonstrera kommunikativa utmaningar i en hierarkisk organisationsstruktur. En fick vara ensam A-chef, två personer var B-chefer som under sig hade två "medarbetare" vardera. Gruppen skulle lösa en uppgift tillsammans, utan att prata med varandra. Istället kommunicerade man genom att skriva lappar, och all kommunikation var tvungen att följa hierarkin. Så vi "medarbetare" fick bara meddela oss med A-chefen via B-chefen, osv. Varje person hade fyra spelkort och uppgiften vi skulle lösa var att alla skulle till slut ha alla fyra korten i samma valör. Den enda som i inledningsskedet visste vad uppgiften gick ut på var A-chefen.
Jag blev lite nervös av övningen fast jag blev placerad som "bara medarbetare". Det var prestationsångesten igen, har jag förstått uppgiften, vad förväntas av mig, tänk om jag gör fel och förstör hela övningen osv. Typiska tankar som upptar en social fobi-hjärna. Även om jag har kommit väldigt långt i att bekämpa min sociala fobi, så triggar sådana här situationer dessa tankar nästan som en betingad reflex. Men den enda som märkte av denna nervositet var jag själv och jag hade den under kontroll.
Efter övningen (vårt lag vann förresten. :) ) berättade läraren om en A-chef i en likadan övning vid ett annat tillfälle som hade fått en "mycket märklig stressreaktion". Den bestod i att han hade rodnat, inte bara lite, utan blivit röd överallt. Det fina var, att en B-chef skrev en lapp till honom som sa "Ta det lungt. Vi tror på dig. Kram!" och då hade han lugnat ned sig och fixat uppgiften.
Jag som ju definitivt kunde identifiera mig denna stackars A-chef och mycket väl förstod vad som låg bakom hans "märkliga stressreaktion" och extrema rodnad, fick nästan tårar i ögonen när läraren berättade om den gesten. Vad tacksam man hade varit mot denna B-chef som begrep och kunde känna empati.
Jag undrar om inte personen som skrev lappen kände till social fobi och förstod vad han gick igenom. Kanske hon förstod för att hon själv hade upplevt samma sak? Och därför inte tyckte att det var en lika "märklig stressreaktion" som läraren tyckte?
Observera dock, att även om läraren uppenbarligen inte stött på någon med social fobi förut, så dömde han inte. Han observerade att det var något ovanligt, i hans ögon!, men han dömde inte denna person. Istället noterade han tack vare teammedlemmens stöttande lapp, att personen behövde stöd och uppmuntran och då gick det över.
Det här visar bara hur viktigt det är att sprida information om social fobi. Vad det är och hur det är att leva med det. För någon med social fobi är den här kursen en REJÄL utmaning. Inte bara det sociala spelet i gruppen i sig, utan det är massor av presentationer inför gruppen. Och förutsättningarna förändras varje gång, så du kan inte ens finna trygghet i att veta vad som förväntas av dig nästa gång du ska presentera. För bara sex-sju år sedan hade jag inte klarat av det. Jag hade reagerat precis som denna A-chef.
Och har man social fobi, så är inte reaktionen det minsta konstig. Hade läraren känt till social fobi, hade han inte heller tyckt att det var en "märklig stressreaktion".
English:
I am right now attending a four-day project management course. Today we had a group exercise that would illustrate the communication challlenges in a hierarchical organisation structure. One person was the number one A boss, and under her two B level bosses that had two "employees" each under them. The group had an assignment to solve together, without talking to each other. All communication was through written notes and had to follow the hierarchy. So us "employees" could only communicate with the A boss via the B boss etc. Every person had four play cards and the goal was that all persons should have four cards with the same value (four tens, four queens etc). The only one who knew what the assignment was about in the beginning was the A boss.
I was a little nervous about the assignment even though I was "only" placed as a "employee". The performance anxiety again, did I understand the assignment, what is expected of me, what if I do something wrong and ruin the whole exercise etc. Thoughts that occupy a social phobic mind. Even though I have come a long way in my fight against social phobia, situations like these trigger these thoughts almost like an automatic reflex. However noone noticed this nervousness but me and I had it under control.
After the exercise (our team won btw. :) ) the teacher told us about an A boss in the same kind of exercise at another occasion, who got a "very strange stress reaction". Which was that he had started blushing, not just a little, but all over. The beautiful thing was that a B boss wrote a note to him that said "Take it easy. We believe in you. Hug!" and that had made him calm down and manage leading the assignment.
I, who definitely could identify with this poor A boss and very well understood what was behind his "strange stess reaction" and extreme blushing, had to fight back tears when the teacher told about that gesture. I would have been so grateful to this B boss that understood and could emphasise.
I am wondering if that person who wrote the note knew about social phobia and understood what he was going through. Maybe she understood because she herself had experienced the same kind of reaction at some point? And because of that didn't find his reaction as "strange" as the teacher did?
It's worth noticing though, that even if the teacher obviously never before had seen or met a person with social phobia, he didn't judge. He observed something he thought was unusual, in his eyes!, but he didn't judge this person. instead he noted that thanks to the team member's supportive note, that that was what this person needed, support and encouragement. And his reaction passed.
I think this shows how important it is to spread the knowledge of social phobia. What it is, and how it is to live with it. This course for someone with social phobia is VERY challenging. It's not just the social aspects of being in a group with new people, there are also lots of presentations. Each time you present it's also different so you never can get comfortable in knowing what is expected of you next time. I could not have managed this course just six or seven years ago, I would have reacted just like that A boss.
And when you have social phobia, this reaction is not at all strange. Had the teacher known about social phobia, he wouldn't have found the stress reaction "strange" either.
Hon är inte ensam längre
(English below)
Jag unnar mig en pluggfri måndag. Det tycker jag att jag är värd.
Idag pratade vi om min prestationsångest hos sjukgymnasten. Hon kan verkligen krypa in under skinnet och hitta rätt knappar. Idag för första gången i hela mitt liv har jag fått en liten förståelse vad denna prestationsångest och att alltid vilja prestera mitt allra bästa och inte ens nöja mig med det kommer ifrån.
Det känns skönt, när man börjar förstå varför man har reagerat och reagerar som man gör på saker och ting. Allt som verkar så himla ologiskt i ens tankar, känslor och beteenden - är inte det. Utan fullt logiskt och dessutom helt normalt, efter att ha tvingats hantera onormala omständigheter.
Jag har under åren, med kampen mot social fobi, oro, nedstämdhet och allt annat som jag burit på och som hindrat mitt liv, undrat vad sjutton det är för fel på mig. Är jag knäpp??
Nu, äntligen, börjar jag förstå varför jag har känt allt detta. Och att jag inte är knäpp. Jag är inte psykiskt instabil eller onormal eller sjuk. Alla symtomen är bara resultatet av en ung liten tjej somhar kämpat för sin överlevnad och har gjort det på det bästa sättet hon kunde utifrån sina förutsättningar.
Jag är nu stolt över denna lilla Mia, som kämpade och överlevde och har tagit oss dit vi är idag. Det var tusan starkt gjort av en liten ensam tjej! :) Det är oundvikligt att det blev sår i själen på vägen. Sår kan läka, när man vet vad som orsakat dem. Hon tog oss hit, nu kan hon äntligen ta det lugnt och sluta kämpa. Nu som vuxen kan jag ta över och istället hjälpa henne läka såren, som hon inte kunde läka. Hon är inte ensam längre.
English:
I give myself a study-free Monday. I think I deserve it.
Today we talked about my performance anxiety at the physiotherapist session. She really knows how to get under your skin and pinpoint the exact right buttons to push. Today, for the first time in my whole life, I have some understanding of where this performance anxiety and always expect of myself to perform the best I can and not be satisfied with that comes from.
It's a good feeling, when you start to understand why you have reacted and react in a certain way to different things. Everything that seems so illogical about your thoughts, feelings and behaviours, aren't. It's completely logical and normal, from handling unnormal circumstances.
Over the years with the struggle with the social phobia, anxiety, down periods and all other things I have been carrying inside me that has prevented my life, I have wondered what the hell is wrong with me. Am I crazy?
Now, finally, I have begun to understand why I have felt all these things. And that I am NOT crazy. I am mentally unstable or unnormal or mentally ill. All symtoms are results of a young girl fighting for her survival and doing it the best way she knew how from her circumstances.
Now I am proud of that little Mia, who struggled and survived and brought us to where we are today. It was very strong and well-done by that lonely little girl! :) It's inevitable that it caused some wounds in the soul on the way. Wounds can heal, once you know what caused them. She brought us here, she can finally rest from the fight now. Now as a grown-up, I can take over and instead help her heal where she couldn't. She is not alone any more.
Jag unnar mig en pluggfri måndag. Det tycker jag att jag är värd.
Idag pratade vi om min prestationsångest hos sjukgymnasten. Hon kan verkligen krypa in under skinnet och hitta rätt knappar. Idag för första gången i hela mitt liv har jag fått en liten förståelse vad denna prestationsångest och att alltid vilja prestera mitt allra bästa och inte ens nöja mig med det kommer ifrån.
Det känns skönt, när man börjar förstå varför man har reagerat och reagerar som man gör på saker och ting. Allt som verkar så himla ologiskt i ens tankar, känslor och beteenden - är inte det. Utan fullt logiskt och dessutom helt normalt, efter att ha tvingats hantera onormala omständigheter.
Jag har under åren, med kampen mot social fobi, oro, nedstämdhet och allt annat som jag burit på och som hindrat mitt liv, undrat vad sjutton det är för fel på mig. Är jag knäpp??
Nu, äntligen, börjar jag förstå varför jag har känt allt detta. Och att jag inte är knäpp. Jag är inte psykiskt instabil eller onormal eller sjuk. Alla symtomen är bara resultatet av en ung liten tjej somhar kämpat för sin överlevnad och har gjort det på det bästa sättet hon kunde utifrån sina förutsättningar.
Jag är nu stolt över denna lilla Mia, som kämpade och överlevde och har tagit oss dit vi är idag. Det var tusan starkt gjort av en liten ensam tjej! :) Det är oundvikligt att det blev sår i själen på vägen. Sår kan läka, när man vet vad som orsakat dem. Hon tog oss hit, nu kan hon äntligen ta det lugnt och sluta kämpa. Nu som vuxen kan jag ta över och istället hjälpa henne läka såren, som hon inte kunde läka. Hon är inte ensam längre.
English:
I give myself a study-free Monday. I think I deserve it.
Today we talked about my performance anxiety at the physiotherapist session. She really knows how to get under your skin and pinpoint the exact right buttons to push. Today, for the first time in my whole life, I have some understanding of where this performance anxiety and always expect of myself to perform the best I can and not be satisfied with that comes from.
It's a good feeling, when you start to understand why you have reacted and react in a certain way to different things. Everything that seems so illogical about your thoughts, feelings and behaviours, aren't. It's completely logical and normal, from handling unnormal circumstances.
Over the years with the struggle with the social phobia, anxiety, down periods and all other things I have been carrying inside me that has prevented my life, I have wondered what the hell is wrong with me. Am I crazy?
Now, finally, I have begun to understand why I have felt all these things. And that I am NOT crazy. I am mentally unstable or unnormal or mentally ill. All symtoms are results of a young girl fighting for her survival and doing it the best way she knew how from her circumstances.
Now I am proud of that little Mia, who struggled and survived and brought us to where we are today. It was very strong and well-done by that lonely little girl! :) It's inevitable that it caused some wounds in the soul on the way. Wounds can heal, once you know what caused them. She brought us here, she can finally rest from the fight now. Now as a grown-up, I can take over and instead help her heal where she couldn't. She is not alone any more.
Första uppgiften för hösten inlämnad!
(English below)
Åh så skönt. Nu har jag lämnat in första uppgiften för den här terminen, vilket innebär att första kursen av återstående fem är avklarad (om jag blir godkänd förstås!).
Är så trött nu. Jag somnade inte förrän klockan var halv fyra i natt och vaknade klockan åtta för att börja skriva uppgiften. Klockan tio i kväll var jag klar.
Imorgon börjar nästa kurs men jag har fortfarande inte fått hem kursboken och vi har inte kunnat registrera oss på kursen än så jag vet inte ens hur omfattande den är. Vilket innebär att jag kan koppla av pluggandet veckan som kommer och koncentrera mig på projektledarutbildningen jag ska gå via jobbet istället. Tisdag till fredag.
Jäkla tur att den börjar veckan efter första inlämningen och inte samma vecka. Puh.
Imorgon ska jag försöka sätta igång "Dagens bild".
Hur har din helg varit? :)
English:
It feels so good. I have now handed the first assignment for this term, which means the first course of the remaining five is now done (unless I fail the assignment of course!).
Am so tired right now. I didn't fall asleep until about 3:30 last night and woke up at eight to start writing on my assignment. At ten this evening I was done.
Tomorrow the next course starts, but I still haven't received the text book and we haven't been able to register on it yet so I don't even know how much work it will be with it. Which means I can at least relax from studying this coming week and concentrate on the project managing course I will go through work instead. Tuesday to Friday.
Damn luck it starts the week after the first assignment and not the same week. Phew.
Tomorrow I will try to start with "Image of the day".
How was your weekend? :)
Åh så skönt. Nu har jag lämnat in första uppgiften för den här terminen, vilket innebär att första kursen av återstående fem är avklarad (om jag blir godkänd förstås!).
Är så trött nu. Jag somnade inte förrän klockan var halv fyra i natt och vaknade klockan åtta för att börja skriva uppgiften. Klockan tio i kväll var jag klar.
Imorgon börjar nästa kurs men jag har fortfarande inte fått hem kursboken och vi har inte kunnat registrera oss på kursen än så jag vet inte ens hur omfattande den är. Vilket innebär att jag kan koppla av pluggandet veckan som kommer och koncentrera mig på projektledarutbildningen jag ska gå via jobbet istället. Tisdag till fredag.
Jäkla tur att den börjar veckan efter första inlämningen och inte samma vecka. Puh.
Imorgon ska jag försöka sätta igång "Dagens bild".
Hur har din helg varit? :)
English:
It feels so good. I have now handed the first assignment for this term, which means the first course of the remaining five is now done (unless I fail the assignment of course!).
Am so tired right now. I didn't fall asleep until about 3:30 last night and woke up at eight to start writing on my assignment. At ten this evening I was done.
Tomorrow the next course starts, but I still haven't received the text book and we haven't been able to register on it yet so I don't even know how much work it will be with it. Which means I can at least relax from studying this coming week and concentrate on the project managing course I will go through work instead. Tuesday to Friday.
Damn luck it starts the week after the first assignment and not the same week. Phew.
Tomorrow I will try to start with "Image of the day".
How was your weekend? :)
Hinner fasiken inte blogga!!
(English below)
Argh!!! Nu har ju plugget börjat igen och jobbet är i full gång. Jag hinner inte med något annat och jag saknar bloggen SÅ mycket.
Vad ska jag göra? Jag vill inte ha en "tyst" blogg i flera månader igen. Jag vill skriva inlägg, och jag vill konversera med er. Så snälla, lämna mig inte även om det är tyst här ganska ofta sista tiden. Det beror helt enkelt på att ett enda blogginlägg kan ta en hel timme inklusive översättning. Och jag har inte den tiden nu. :(
Jag vill försöka hinna med ett blogginlägg i veckan åtminstone, och resterande tid uppdatera min Twitter. Om ni inte vill följa mig där så ser ni mina uppdateringar i feeden här i menyn till vänster.
Skulle ni tycka det var kul med bilduppdateringar? Typ "dagens (med modifikation) bild"? Att ta en bild och lägga upp som på något sätt sammanfattar dagen går fortare. För bildspråk är universiellt och behöver inte översättas. I så fall kan det vara ett sätt att hålla bloggen levande tills jag får tid att uppdatera ordentligt igen.
English:
Argh!!! Now my studies have started again and work is in full speed. I can't find any spare time for anything else and I miss my blog SO much.
What to do? I don't want a "silent" blog for months again. I want to write entries, and I want to "talk" with you guys. So please don't leave me even though it's so quiet here very often lately. It's because one blog entry can take me a whole hour including translation. And I don't have that amount of time now. :(
I will try to manage one entry a week at least, and the rest of time update my Twitter. If you don't want to follow me there you can see my twitter updates in the feed in the left-hand menu.
Would you like image updates? Like "picture of the day (with modification)"? Taking a picture that somehow represents my day and post it is quicker than writing. The language of image is universial and need no translation. If you like that it can be a way to keep the blog alive until I get the time to update properly again.
Argh!!! Nu har ju plugget börjat igen och jobbet är i full gång. Jag hinner inte med något annat och jag saknar bloggen SÅ mycket.
Vad ska jag göra? Jag vill inte ha en "tyst" blogg i flera månader igen. Jag vill skriva inlägg, och jag vill konversera med er. Så snälla, lämna mig inte även om det är tyst här ganska ofta sista tiden. Det beror helt enkelt på att ett enda blogginlägg kan ta en hel timme inklusive översättning. Och jag har inte den tiden nu. :(
Jag vill försöka hinna med ett blogginlägg i veckan åtminstone, och resterande tid uppdatera min Twitter. Om ni inte vill följa mig där så ser ni mina uppdateringar i feeden här i menyn till vänster.
Skulle ni tycka det var kul med bilduppdateringar? Typ "dagens (med modifikation) bild"? Att ta en bild och lägga upp som på något sätt sammanfattar dagen går fortare. För bildspråk är universiellt och behöver inte översättas. I så fall kan det vara ett sätt att hålla bloggen levande tills jag får tid att uppdatera ordentligt igen.
English:
Argh!!! Now my studies have started again and work is in full speed. I can't find any spare time for anything else and I miss my blog SO much.
What to do? I don't want a "silent" blog for months again. I want to write entries, and I want to "talk" with you guys. So please don't leave me even though it's so quiet here very often lately. It's because one blog entry can take me a whole hour including translation. And I don't have that amount of time now. :(
I will try to manage one entry a week at least, and the rest of time update my Twitter. If you don't want to follow me there you can see my twitter updates in the feed in the left-hand menu.
Would you like image updates? Like "picture of the day (with modification)"? Taking a picture that somehow represents my day and post it is quicker than writing. The language of image is universial and need no translation. If you like that it can be a way to keep the blog alive until I get the time to update properly again.
Nyfikenhetssyndromet
(English below)
English:
Ok so I ended up with another blog break. It's hard to find time for everything I want to do and it won't get any easier now that school is on again. But I still look forward to an exciting autumn with new challenges.
"The curiosity syndrom". There has to be a name for it. Today on the bus to work I whitnessed a human behaviour that looked so funny.
In the seats in front of me sat two young girls. Suddenly they, and a man that is standing beside them, turn around and look intensely out of the window. I notice myself instinctively turning my head and look out of the window too. What are they looking at? I see nothing interesting, just a red car. And I lose interest.
But they keep watching. And then I see more and more people in the bus turning their heads to try to see what they are looking at. Some even stand up from their seats to get a better view.
I try to resist the impulse, but can't help but to look one more time. What IS it that is so interesting? I still that same red car and don't understand. And I notice that the fact that I don't get it annoys me.
What is the psychology behind this?
Blev lite paus här igen. Jag har svårt att hinna med allt jag vill och inte lär det bli bättre nu när skolan har börjat igen. Men jag ser ändå fram emot en spännande höst med nya utmaningar.
"Nyfikenhetssyndromet". Det måste finnas ett namn för det. Idag på bussen till jobbet så bevittnade jag ett mänskligt beteende som såg ganska roligt ut.
Framför mig satt två tjejer. Plötsligt börjar de, och en man som står upp framför dem, att vända sig om och titta intensivt ut genom fönstret. Jag märker hur jag instinktivt vänder mig om och tittar ut genom fönstret också. Vad är det de tittar på? Jag ser inget speciellt, bara en röd bil. Och tappar intresset.
Men de fortsätter att titta. Och då ser jag att fler och fler i bussen också börjar vända sig om och försöka se vad det är de tittar på. Folk till och med reste sig upp för att se bättre.
Jag försöker motstå impulsen, men kan inte låta bli att också titta en extra gång. Vad ÄR det som är så intressant? Fortfarande ser jag samma röda bil och förstår inte. Och jag märker att det gör mig irriterad att jag inte fattar.
Vad är det för psykologi bakom detta?
English:
Ok so I ended up with another blog break. It's hard to find time for everything I want to do and it won't get any easier now that school is on again. But I still look forward to an exciting autumn with new challenges.
"The curiosity syndrom". There has to be a name for it. Today on the bus to work I whitnessed a human behaviour that looked so funny.
In the seats in front of me sat two young girls. Suddenly they, and a man that is standing beside them, turn around and look intensely out of the window. I notice myself instinctively turning my head and look out of the window too. What are they looking at? I see nothing interesting, just a red car. And I lose interest.
But they keep watching. And then I see more and more people in the bus turning their heads to try to see what they are looking at. Some even stand up from their seats to get a better view.
I try to resist the impulse, but can't help but to look one more time. What IS it that is so interesting? I still that same red car and don't understand. And I notice that the fact that I don't get it annoys me.
What is the psychology behind this?
Möta sina rädslor
(English below)
Igår flög jag. För första gången på 21 år. Jag är så stolt över mig själv.
Jag är/har varit så otroligt flygrädd. Och dessutom har jag rejäla problem med öronen när jag flyger. Jag får så ont så jag står inte ut. Att försöka beskriva hur det känns för någon som inte har upplevt det, går inte. Tårarna rinner på en, det gör så ont så man tror inte man ska stå ut, och då nyper det till ännu mer och ännu mer. Det är fruktansvärt.
Men jag förberedde mig minutiöst. Jag körde en omgång Revaxör för att öronen skulle vara helt fria från vax. Jag köpte speciella öronproppar som ska vara tryckutjämnande och jag överdoserade med näsdroppar. Och jag hade inte ont! Det hjälpte.
Eftersom jag hade sällskap på flygresan, så kunde jag också distrahera tankarna från flygrädslan. Det var en lugn och mjuk flygresa dit, så det gick hyfsat. Förutom lite "katastroftankar" precis när vi lyfte. På hemvägen hade vi lite turbulens som var lite otäck, men eftersom ingen annan i planet fick panik så tänkte jag att det måste vara ok.
Men nu när jag vet att jag kan klara öronen från alltför mycket smärta, åtminstone på inrikesflyg, så kan jag bearbeta flygrädslan på ett helt annat sätt.
Jag ska försöka våga göra om samma resa igen nästa vecka, denna gång ensam. Läskigt. Jag har inte bara flygrädsla utan också en släng av "resfobi". Jag blir nervös av att inte veta vart jag ska gå, hur jag ska göra, var allting finns, om man måste byta osv.
Målet är att till slut komma över den fobin också (fast jag tror inte jag kommer över den nervositeten helt, men ändå komma över den så pass att jag kan hantera den och att den inte hindrar mig!) så att jag kan åka och hälsa på mina vänner utomlands. Jag SKA klara det.
English:
Yesterday I flew. For the first time in 21 years. I am so proud of myself.
I am/have been so terribly afraid of flying. And besides that I have huge problems with my ears when I fly. I get so much pain that I can't stand it. Trying to describe this to someone who has never experienced it is impossible. The tears flow and it hurts so much you think you can't take anymore, and just as you think that it gets even worse, and worse, and worse. It's horrible.
But I prepared myself in all ways I could. I cleaned my ears from any wax. I bought special ear plugs that are supposed to release the pressure and I overdosed on nosedrops. And I got no pain! It helped.
Since I had company on this trip, I could distract my thoughts from the actual flying fear. It was a calm and smooth trip there, so it went ok. Except a few "disaster thoughts" just at take-off. On the way back home we had some turbulence that was a bit scary, but since noone else in plane panicked I thought it must be ok.
But now that I know that my ears can fly without too much pain, with some help and at least domestic, I can work on my fear of flying in a whole other way.
I will try to bring myself to do the same trip again next week, this time on my own. Scary. I don't just have a fear of flying, I also have some kind of "travel phobia". I get nervous from not knowing where I am supposed to go, how to do things, where everything is, changing trains or flights etc.
My goal is to eventually get over that phobia too (I don't think I will be able to completely lose that nervousness but I want to get over it to the point that I can at least handle it and it won't stop me!) so that I can visit my friends abroad. I WILL make it.
Igår flög jag. För första gången på 21 år. Jag är så stolt över mig själv.
Jag är/har varit så otroligt flygrädd. Och dessutom har jag rejäla problem med öronen när jag flyger. Jag får så ont så jag står inte ut. Att försöka beskriva hur det känns för någon som inte har upplevt det, går inte. Tårarna rinner på en, det gör så ont så man tror inte man ska stå ut, och då nyper det till ännu mer och ännu mer. Det är fruktansvärt.
Men jag förberedde mig minutiöst. Jag körde en omgång Revaxör för att öronen skulle vara helt fria från vax. Jag köpte speciella öronproppar som ska vara tryckutjämnande och jag överdoserade med näsdroppar. Och jag hade inte ont! Det hjälpte.
Eftersom jag hade sällskap på flygresan, så kunde jag också distrahera tankarna från flygrädslan. Det var en lugn och mjuk flygresa dit, så det gick hyfsat. Förutom lite "katastroftankar" precis när vi lyfte. På hemvägen hade vi lite turbulens som var lite otäck, men eftersom ingen annan i planet fick panik så tänkte jag att det måste vara ok.
Men nu när jag vet att jag kan klara öronen från alltför mycket smärta, åtminstone på inrikesflyg, så kan jag bearbeta flygrädslan på ett helt annat sätt.
Jag ska försöka våga göra om samma resa igen nästa vecka, denna gång ensam. Läskigt. Jag har inte bara flygrädsla utan också en släng av "resfobi". Jag blir nervös av att inte veta vart jag ska gå, hur jag ska göra, var allting finns, om man måste byta osv.
Målet är att till slut komma över den fobin också (fast jag tror inte jag kommer över den nervositeten helt, men ändå komma över den så pass att jag kan hantera den och att den inte hindrar mig!) så att jag kan åka och hälsa på mina vänner utomlands. Jag SKA klara det.
English:
Yesterday I flew. For the first time in 21 years. I am so proud of myself.
I am/have been so terribly afraid of flying. And besides that I have huge problems with my ears when I fly. I get so much pain that I can't stand it. Trying to describe this to someone who has never experienced it is impossible. The tears flow and it hurts so much you think you can't take anymore, and just as you think that it gets even worse, and worse, and worse. It's horrible.
But I prepared myself in all ways I could. I cleaned my ears from any wax. I bought special ear plugs that are supposed to release the pressure and I overdosed on nosedrops. And I got no pain! It helped.
Since I had company on this trip, I could distract my thoughts from the actual flying fear. It was a calm and smooth trip there, so it went ok. Except a few "disaster thoughts" just at take-off. On the way back home we had some turbulence that was a bit scary, but since noone else in plane panicked I thought it must be ok.
But now that I know that my ears can fly without too much pain, with some help and at least domestic, I can work on my fear of flying in a whole other way.
I will try to bring myself to do the same trip again next week, this time on my own. Scary. I don't just have a fear of flying, I also have some kind of "travel phobia". I get nervous from not knowing where I am supposed to go, how to do things, where everything is, changing trains or flights etc.
My goal is to eventually get over that phobia too (I don't think I will be able to completely lose that nervousness but I want to get over it to the point that I can at least handle it and it won't stop me!) so that I can visit my friends abroad. I WILL make it.
Hösttankar
(English below)
Fredag. En veckas jobb efter semestern och idag känns det som om jag aldrig varit borta från jobbet. Vad konstigt det är. Det känns helt overkligt att jag har varit ledig en hel månad och att jag var ledig för bara en vecka sedan.
Men det är kul att vara tillbaka på jobbet trots allt. Det händer mycket spännande saker i höst som jag ser fram emot. Framför allt jobbet med webben känns spännande eftersom det passar ihop med kursen jag läser nu också.
Fast chansen att få vara kvar här efter februari minskar ju med finanskaoset som sker nu. Inte kul. Men jag hoppas ju ändå, även om jag i planeringen räknar med att inte vara kvar. Så måste man ju göra.
Snart börjar skolan igen också. Det ser jag fram emot men samtidigt inte. För jag tror det kommer bli en intensiv jobbhöst och dessutom skolan på det. Kommer vara rätt trött i höst. Jag försöker ladda med mycket cykling och bra kost och hoppas få ordning på sömnen också för att ge mig de bästa förutsättningarna för att orka prestera bra på båda ställena och samtidigt orka leva det vanliga livet också.
English:
Friday. A week's work after the summer holiday and today it feels like I was never away from work. It's strange. It feels totally unreal that I have been off for a whole month and was off work only a week ago.
But it's fun to be back at work after all. A lot of exciting things will happen this autumn that I look forward to.
However the chance of getting to stay here after February doesn't look so bright considering the financial chaos going on. Not fun. But I keep hoping anyway, and plan for not staying. That's what I have to do.
Soon school will start again as well. I look forward to it but at the same time I don't. Because I think this will be a work intensive autumn and then school on top of that. Will be very tired through autumn I think. I try to give myself the best conditions to cope and do well on both job and school by a lot of cycling, good food and hopefully will get my sleep pattern back to normal. Hopefully to even have some energy left for everyday life too.
Vackert regn
Jag blev hänförd av regnet. Så vackert. Ljuset helt magiskt, silat genom det kraftiga täta regnet som skapade ett dis över allting. Foto: jag.
I was mesmerised by the rain. So beautiful. The light totally magical, filtered through the heavy densed rain that created a haze over everything. Photo: me.
Jag älskar regn
(English below)
Tyvärr har vi fått väldigt lite regn i Stockholm denna sommar, precis som förra sommaren. Fast förra sommaren var ännu mer extrem. Då regnade det inte en droppe på tre veckor och det var över 30 grader varmt hela tiden. Det var rätt knäckande att se att det regnade överallt i landet utom just här. Det regnade till och med runt omkring Stockholm, men aldrig just här.
Men idag har vi äntligen fått några skurar. Härligt! Regn är vackert.
Regn med snabb slutartid:
English:
I love rain.
Unfortunately we have had very little rain in Stockholm this summer, just like last summer. However last summer was even more extreme. It didn't rain one single drop for three weeks and we had temps over 30 degrees all that time. It was quite discouraging to see how it rained everywhere in the rest of the country except here. It even rained around Stockholm, but never actually here.
But finally today we have had a series of showers. Glorious! Rain is beautiful.
Rain with fast shutter speed:
Tyvärr har vi fått väldigt lite regn i Stockholm denna sommar, precis som förra sommaren. Fast förra sommaren var ännu mer extrem. Då regnade det inte en droppe på tre veckor och det var över 30 grader varmt hela tiden. Det var rätt knäckande att se att det regnade överallt i landet utom just här. Det regnade till och med runt omkring Stockholm, men aldrig just här.
Men idag har vi äntligen fått några skurar. Härligt! Regn är vackert.
Regn med snabb slutartid:
English:
I love rain.
Unfortunately we have had very little rain in Stockholm this summer, just like last summer. However last summer was even more extreme. It didn't rain one single drop for three weeks and we had temps over 30 degrees all that time. It was quite discouraging to see how it rained everywhere in the rest of the country except here. It even rained around Stockholm, but never actually here.
But finally today we have had a series of showers. Glorious! Rain is beautiful.
Rain with fast shutter speed:
Födelsedagar
(English below)
Idag har vi firat mammas 60-årsdag. Fast hon fyller egentligen år på måndag, men det var svårt att få till firandet då. Därför lånade pappa ut sin födelsedag till mamma från sin himmel. Han skulle nämligen ha fyllt 66 år idag om han hade fått leva.
Det är fint på något sätt, att jag fick fira båda mina föräldrar på samma dag. :) Mamma med god mat, tårta och trevligt sällskap hemma hos mormor, och pappa med att tända hans ljus som brinner så vackert. Jag tänker på en textrad ur Sareks fina låt "Lilla barn":
Lilla vän du är pappa och mamma i ett
men självklart så har du ditt helt egna sätt
Det stämmer ju faktiskt även när man är vuxen. Jag är glad att jag är just mammas och pappas barn, som blev jag. Tack för att ni gav mig livets gåva. Vilken tur för mig att just ni kom till världen, då, för 60 och 66 år sedan. :)
(Pappas ljus. Idag brinner det för pappa och för mamma. För livet.)
English:
Today we have celebrated my mother's 60th birthday. Although her real birthday is actually on Monday but it was difficult to get everyone together on that day. That's why my father let her borrow his birthday from above. He would have turned 66 today if he was still alive.
It is nice somehow, for me to be able to celebrate both my parents on the same day. :) Mother with good food, cake and lovely company at my grandmother's, and my father with his candle lit, shining so beautifully. I think of a line from Sarek's beautiful song "Lilla barn" (Little child):
Lilla vän du är pappa och mamma i ett
men självklart så har du ditt helt egna sätt
(A "sort of"-translation: Dear, you are your daddy and mommy in one
but of course you also are one of a kind)
That's also true even as an adult isn't it. I am happy that I am my mother's and father's child, that turned into me. Thank you both for giving me the gift of life! Thank god for me that you two were born into this world, then, 60 and 66 years ago. :)
(My father's candle. Today it shines for him and for my mother. For life.)
Idag har vi firat mammas 60-årsdag. Fast hon fyller egentligen år på måndag, men det var svårt att få till firandet då. Därför lånade pappa ut sin födelsedag till mamma från sin himmel. Han skulle nämligen ha fyllt 66 år idag om han hade fått leva.
Det är fint på något sätt, att jag fick fira båda mina föräldrar på samma dag. :) Mamma med god mat, tårta och trevligt sällskap hemma hos mormor, och pappa med att tända hans ljus som brinner så vackert. Jag tänker på en textrad ur Sareks fina låt "Lilla barn":
Lilla vän du är pappa och mamma i ett
men självklart så har du ditt helt egna sätt
Det stämmer ju faktiskt även när man är vuxen. Jag är glad att jag är just mammas och pappas barn, som blev jag. Tack för att ni gav mig livets gåva. Vilken tur för mig att just ni kom till världen, då, för 60 och 66 år sedan. :)
(Pappas ljus. Idag brinner det för pappa och för mamma. För livet.)
English:
Today we have celebrated my mother's 60th birthday. Although her real birthday is actually on Monday but it was difficult to get everyone together on that day. That's why my father let her borrow his birthday from above. He would have turned 66 today if he was still alive.
It is nice somehow, for me to be able to celebrate both my parents on the same day. :) Mother with good food, cake and lovely company at my grandmother's, and my father with his candle lit, shining so beautifully. I think of a line from Sarek's beautiful song "Lilla barn" (Little child):
Lilla vän du är pappa och mamma i ett
men självklart så har du ditt helt egna sätt
(A "sort of"-translation: Dear, you are your daddy and mommy in one
but of course you also are one of a kind)
That's also true even as an adult isn't it. I am happy that I am my mother's and father's child, that turned into me. Thank you both for giving me the gift of life! Thank god for me that you two were born into this world, then, 60 and 66 years ago. :)
(My father's candle. Today it shines for him and for my mother. For life.)
Hyllras och cykelproblem
(English below)
Klockan är strax före elva på måndagkvällen. Det enda som hörs är surret från fläkten och klickandet av tangenterna på datorn när jag surfar runt och socialiserar på de sociala nätverken. Jag njuter av kvällen, av lugnet.
Tystnaden bryts plöstligt av ett fruktansvärt brak som aldrig tycktes ta slut. Det slutar dock med ett pang och ljud av krossat glas. När hjärtat hittat tillbaka till sin normala rytm igen inser jag vad som hänt.
Mina kristalljusstakar klarar sig, likaså mina fina Orrefors "hallonlyktor". Men mina elektriska ljuslyktor från IKEA blir glaskross. Och min fina skänk fick ett djupare hack och ett par mindre repor. Det är det värsta av allt. Men jag får vara glad att det inte blev värre. Kunde gått riktigt illa för skänken som ju som synes fick ta hela smällen.
Samma dag hade även cykeln krånglat, så det blev en tur till cykeldoktorn i går också. Det var en växelknapp som hade fastnat. Hon fixade det på tre sekunder. Kostade mig ingenting. Skönt! Insåg strax innan jag upptäckte problemet med växelknappen att min cykel är nio år nu. Det är en livstid för en cykel så jag tänkte att jag måste lämna in den på service och sköta om den så att den håller ett tag till. Älskar min blåa cykel. :)
Fast när jag var i cykelaffären såg jag den nya modellen av min cykel och jo, den var tjusig den. Men - den var inte lika vackert blå som min! Så den får hänga med några år till. Den är verkligen välanvänd och väldigt fin och fräsch med tanke på det. Den ser inte så gammal ut som den är. :)
(Bilder från förra året. På väg hem från jobbet. :) )
Idag ska min lagade cykel få ta mig till Lidingö centrum för att köpa mammas födelsedagspresent.
Vad gör ni denna onsdag?
English
It's right before 11 pm on Monday. The only sound heard is the humming from the fan and the clickin noise from the keyboard when I am surfing around and socialising on the social networks. I enjoy the evening, the piece.
The piece is suddenly broken by a horrible banging noise that never seems to end. It finally does, with a bam and the sound of crushed glass. As soon as my heart finds back to its normal rhythm again I realise what just happened.
My crystal candle sticks make it, as well as my Orrefors raspberry candle holders. But my electrical lanterns from IKEA turn into glass crush. My beautiful sideboard gets a deeper dent and a few scratches. That's the worst part of it all. But I have to be happy that it didn't become worse damage to it. Could have been really bad for the sideboard since it, as you can see, took the bang.
The same day my bike caused me troubles too, so yesterday I went to the bike doctor. One of the gear buttons got stuck. She fixed it in less than two seconds and it didnt cost me anything. Good! I realised earlier just before I noticed the stuck gear button, that the bike is now 9 years old. That's a lifetime for a bike, so I thought that I would have the bike checked up and cared for so that I can keep a few more years. I love my blue bike. :)
However, as I was at the bike store I saw the newest model of my bike and yes, it looked really nice. But - it didn't have my bike's beautiful blue colour. So I will keep mine for another couple of years. It's really been used and is very nice and fresh looking considering that fact. It doesn't look its years. :)
(Photos from last year. My way home from work. :) )
Today my fixed bike will take me to Lidingö Centrum to buy my mother's birthday gift.
What are you doing this Wednesday?
Klockan är strax före elva på måndagkvällen. Det enda som hörs är surret från fläkten och klickandet av tangenterna på datorn när jag surfar runt och socialiserar på de sociala nätverken. Jag njuter av kvällen, av lugnet.
Tystnaden bryts plöstligt av ett fruktansvärt brak som aldrig tycktes ta slut. Det slutar dock med ett pang och ljud av krossat glas. När hjärtat hittat tillbaka till sin normala rytm igen inser jag vad som hänt.
Mina kristalljusstakar klarar sig, likaså mina fina Orrefors "hallonlyktor". Men mina elektriska ljuslyktor från IKEA blir glaskross. Och min fina skänk fick ett djupare hack och ett par mindre repor. Det är det värsta av allt. Men jag får vara glad att det inte blev värre. Kunde gått riktigt illa för skänken som ju som synes fick ta hela smällen.
Samma dag hade även cykeln krånglat, så det blev en tur till cykeldoktorn i går också. Det var en växelknapp som hade fastnat. Hon fixade det på tre sekunder. Kostade mig ingenting. Skönt! Insåg strax innan jag upptäckte problemet med växelknappen att min cykel är nio år nu. Det är en livstid för en cykel så jag tänkte att jag måste lämna in den på service och sköta om den så att den håller ett tag till. Älskar min blåa cykel. :)
Fast när jag var i cykelaffären såg jag den nya modellen av min cykel och jo, den var tjusig den. Men - den var inte lika vackert blå som min! Så den får hänga med några år till. Den är verkligen välanvänd och väldigt fin och fräsch med tanke på det. Den ser inte så gammal ut som den är. :)
(Bilder från förra året. På väg hem från jobbet. :) )
Idag ska min lagade cykel få ta mig till Lidingö centrum för att köpa mammas födelsedagspresent.
Vad gör ni denna onsdag?
English
It's right before 11 pm on Monday. The only sound heard is the humming from the fan and the clickin noise from the keyboard when I am surfing around and socialising on the social networks. I enjoy the evening, the piece.
The piece is suddenly broken by a horrible banging noise that never seems to end. It finally does, with a bam and the sound of crushed glass. As soon as my heart finds back to its normal rhythm again I realise what just happened.
My crystal candle sticks make it, as well as my Orrefors raspberry candle holders. But my electrical lanterns from IKEA turn into glass crush. My beautiful sideboard gets a deeper dent and a few scratches. That's the worst part of it all. But I have to be happy that it didn't become worse damage to it. Could have been really bad for the sideboard since it, as you can see, took the bang.
The same day my bike caused me troubles too, so yesterday I went to the bike doctor. One of the gear buttons got stuck. She fixed it in less than two seconds and it didnt cost me anything. Good! I realised earlier just before I noticed the stuck gear button, that the bike is now 9 years old. That's a lifetime for a bike, so I thought that I would have the bike checked up and cared for so that I can keep a few more years. I love my blue bike. :)
However, as I was at the bike store I saw the newest model of my bike and yes, it looked really nice. But - it didn't have my bike's beautiful blue colour. So I will keep mine for another couple of years. It's really been used and is very nice and fresh looking considering that fact. It doesn't look its years. :)
(Photos from last year. My way home from work. :) )
Today my fixed bike will take me to Lidingö Centrum to buy my mother's birthday gift.
What are you doing this Wednesday?
Tillbaka igen! :)
(English below)
Nu är det måndag. Alltså dags att dra igång bloggen igen. Det blev ett betydligt längre uppehåll än jag hade tänkt mig. Men å andra sidan så har väl ni också haft annat för er än att läsa bloggar på nätet under sommaren. :)
Tänkte dra igång med lite bilder. Vad säger ni om det? Det blir nog en hel del bilder hela veckan. Har många på lager. Första semesterveckan hade jag besök av min vän Jen från Irland. Det blev utflykter till Kaknästornet, Skansen och höjdpunkten - Möja i Stockholms skärgård.
Jag börjar med ett par bilder från skärgårdsturen. På väg till Möja.
English:
Today it's Monday. Time to take up blogging again. The break turned out way longer than I had planned. But on the other hand, my guess is you guys have other things to do as well other than reading blogs on the internet over summer. :)
I wanted to start with some photos. How about that? I think you will see many photos this week. I have many waiting. My first holiday week I had a visit from my friend Jen from Ireland. We had day outings at Kaknästornet, Skansen and the highlight of the week - out to Möja in Stockholm archipelago.
I start with two photos from the archipelago trip. On our way to Möja.
Nu är det måndag. Alltså dags att dra igång bloggen igen. Det blev ett betydligt längre uppehåll än jag hade tänkt mig. Men å andra sidan så har väl ni också haft annat för er än att läsa bloggar på nätet under sommaren. :)
Tänkte dra igång med lite bilder. Vad säger ni om det? Det blir nog en hel del bilder hela veckan. Har många på lager. Första semesterveckan hade jag besök av min vän Jen från Irland. Det blev utflykter till Kaknästornet, Skansen och höjdpunkten - Möja i Stockholms skärgård.
Jag börjar med ett par bilder från skärgårdsturen. På väg till Möja.
English:
Today it's Monday. Time to take up blogging again. The break turned out way longer than I had planned. But on the other hand, my guess is you guys have other things to do as well other than reading blogs on the internet over summer. :)
I wanted to start with some photos. How about that? I think you will see many photos this week. I have many waiting. My first holiday week I had a visit from my friend Jen from Ireland. We had day outings at Kaknästornet, Skansen and the highlight of the week - out to Möja in Stockholm archipelago.
I start with two photos from the archipelago trip. On our way to Möja.
