Hjärnaktivitet

(English below)

Idag fick jag betyget på den andra hemtentan. Återigen ett B, bara två poäng från ett C. Usch. Så blir det när man missar en till två poäng per fråga! Jag fick en poängs avdrag från en fempoängsfråga och två poängs avdrag på tiopoängsfrågorna. Och, faktiskt, en fullpott på en fempoängsfråga!

Men oavsett poängen så fick jag i alla fall fina lärarkommentarer på hemtentan och jag håller med om bristerna som gav poängavdrag. Ärligt talat har jag aldrig varit riktigt lika duktig i medie- och kommunikationsvetenskap som jag varit i svenska och på alla skrivkurser jag har gått. Fast i det gamla betygssystemet så märktes inte skillnaden i betyget. VG som VG! Så, även om det svider, så är det helt ok med ett B i medie- och kommunikationsvetenskap. Det hade svidit ännu mer att få det på en svenskatenta. Det är trots allt språk som är min hjärtefråga. :) Och jag tror faktiskt att jag hade fixat ett A i svenska.

Jag KUNDE dock ha gjort bättre ifrån mig på hemtentan. Det vet jag. Och det gör mig besviken på mig själv.

Jag måste lära mig att det näst bästa är gott nog. Jag blir inte en dålig informatör för att jag får ett B. Bra övning för en socialfobisk perfektionist som jag att försöka lära mig inse det. Helt övertygad är jag inte än. Men lärarkommentarerna hjälper till, för det är inga allvarliga missar jag har gjort. Jag har förstått teorin, jag kan använda den och jag är bra på att analysera och resonera. I annat fall skulle ju poängavdragen vara ännu högre.

Jag säger bara det. Tur i alla fall att pluggandet är över. För den här veckan på jobbet har varit stentuff! Jag är helt slut. Man kan säga att jag är inne i en ny introduktionsperiod nu, och detta samtidigt som en kollega är på semester och vi ska hålla undan så att hon inte begravs i jobb när hon kommer tillbaka. Och igår och idag har min andra kollega varit hemma med sjukt barn, så jag har suttit ensam i receptionen och fått göra mina vanliga uppgifter OCH hålla undan min semesterkollegas jobb ensam samtidigt som jag LÄR mig hennes jobb. Jag har inte varit helt utelämnad. Jag har fått hjälp och support av ytterligare en kollega, men det är riktigt tufft när man samtidigt försöker lära sig.

Puh! Min stackars hjärna! Den får ingen chans att ligga på latsidan, det är ett som är säkert. Tänk om jag haft en tenta på det här också. Hu. Samtidigt har det varit roliga dagar, även om siffror inte är min grej. Men full fart och utmaningar på jobbet - är min grej! :)

Men imorgon får jag i alla fall lite sovmorgon. Faktiskt hela två och en halv underbara timmar! Jag ska till läkaren kvart över nio för att kolla upp mitt järnvärde, och min tå. Med min 45 minuter långa resväg till jobbet är det nämligen ingen idé att åka dit för att sitta där i 45 minuter innan det är dags att åka 45 minuter tillbaka igen. För att efter läkarbesöket, som säkert tar högst en halvtimme, återigen resa 45 minuter till jobbet! Mina kollegor höll som tur var med mig att det  verkade snurrigt. :)



English:

Today I got my grade on the final take home exam. Once again a B, only two points from a C. Oh dear. That's what you get when you miss one to two points per question! I got one point's reduction from a five point question and two points' reduction from each of the ten point questions. And one five point question with no reduction. :)

But points aside I at least got nice teacher comments on the exam, and I agree on the mistakes that gave reductions. To be honest I was never as good in media and communication science as I was in Swedish and all the writing classes I have taken. Although in the old grade system this difference never showed. VG was a VG! So, even if it's a little hard to take, it's ok with a B in media and communication science. It would have been tougher to accept a B on a Swedish exam, since language is where my heart truly belongs. I actually think that I could manage to get an A in Swedish.

Although I COULD have done a better result on the exam. I know that. And that makes me really disappointed in myself.

I have to learn that the next best thing is good enough. I won't be a bad PR person because of a B. It's good practice for a social phobic perfectionist like myself to try to realise that. I am not quite convinced yet. However the teacher comments help, because the mistakes I have made are not serious mistakes. I have understodd the theory, I can use it and am a good analysist. Otherwise of course the reductions would be even higher.

I have to say though. I am lucky that the studying is over. Because this week at work has been a tough one! I am completely exhausted. I am, so to speak, doing a second introduction period at the moment, and this at the same time as my colleague is on hoiday and we have to keep the piles of supplier's invoices as low as possible so she won't drown in them when she gets back. And yesterday and today my other colleague has been home taking care of her sick children, so I have been alone at the reception and have had to do my regular duties AND clear my holiday colleague's piles alone at the same time as I LEARN her job. Although I haven't  been left completely alone, yet another colleague has helped me and given me support. But it's still tough since I have to try to learn what I do at the same time as I have to be speedy doing it!

Sheesh! My poor brain! It's not getting any chance to be lazy that's for sure. Imagine if I had had to write an exam on top of this. Gee. At the same time it has been a fun couple of days, even though numbers are not my thing. But full activity and challenges at work, are my thing! :)

But at least tomorrow I get to sleep in a little. Actually two and a half wonderful hours! I will see the doctor 9:15 to check my blood iron, and my toe. With my 45 minutes long journey to work there is no point of going there, stay for about 45 minutes before it's time to go back 45 minutes again. Just in order to travel 45 minutes again to work after a 30 minute visit to the doctor at the most! Luckily my colleagues agreed it seemed stupid. :)

Orolig själ 2...

(English below)

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg om min
oroliga själ. Ni skriver alla så kloka saker. Det är också alltid skönt att känna att man inte är ensam om någonting jobbigt - fast man samtidigt absolut inte önskar någon annan samma oro! Den är dubbelbottnad, den där känslan. Man blir lite av en hycklare. Men i grunden är det ju ett väldigt mänskligt hyckleri, utan illasinnade avsikter. Och är man fler om något, så kan man dela med sig av erfarenheter och hjälpa varandra.

När det gäller min oro, så vet jag intellektuellt att den är överdriven och att jag inte bör oroa mig så mycket i onödan. Jag vet också att den gör att jag mår sämre än jag behöver göra. Men tyvärr är det inte så enkelt som att bara stänga dörren om den och slänga nyckeln så är den ur världen. Vore det så enkelt hade man ju gjort det för länge sedan. För ständig oro är inget man njuter av. Den slukar energi både fysiskt och psykiskt.

Men något måste den ju ge mig, eftersom den håller sig kvar så bergfast. Om jag ska använda lite amatörpsykologi på mig själv så tror jag det handlar om ett kontrollbehov. Paradoxalt kanske. Men att oroa sig är ett sätt att förbereda sig för katastrofen. Det började nog när jag var yngre, och saker hände som jag inte kunde styra över, men som drabbade mig hårt varje gång de hände. Då gällde det att vara förberedd. Därför är jag än i dag expert på att intuitivt känna av stämningar och förändringar i stämningar. Att vara beredd på det värsta var mitt sätt att ta kontrollen över en tillvaro som jag i realiteten inte kunde kontrollera.

Jag tror det där ligger kvar. Så starkt inom mig, att jag inte känner till något annat sätt att vara. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, hur man lever, existerar och fungerar, utan att oroa sig. Därför kan jag inte släppa den. För jag vet inget annat.



English:

I want to thank you for all the nice comments to my entry about my worried soul. You write so many wise things. It's also always a good feeling to know I am not alone with something difficult - even though I at the same time wouldn't wish this worry on any other human being! It's a double emotion. A bit hypocrite. But in its core it's a very human hypocrisy, without any bad intentions. And when more people have the same problem, they can share experiences and help each other.

About my worry, I know intellectually that it is exaggerated and that I shouldn't worry so much over nothing. I do also know it makes me feel worse than I need to. But unfortunately it's not as simple as just closing the door on it and throw the key away and it's gone forever. If it were that simple I would have done that a long time ago. Because constant worry is not something you enjoy. It drains your energy, both physically and mentally.

But it must give me something, since it hangs on so steadily. If I use some amateur psychology on myself I guess it's about control. Perhaps a bit paradoxal. But to worry is a way to prepare for the disaster. I think it started when I was younger, and things happened that I couldn't control but I suffered the consequences everytime they happened. So I had to be prepared. Even today I am an expert on feeling atmospheres and changes in atmospheres intuitively. To be prepared for the worst was my way of taking control over an existence that I in reality couldn't control.

I think it's still there. So strong inside me, that I don't know any other way to be. I simply don't know how it's done, how you live, exist and function, without worrying. That's why I can't let go. Because it's all I know.

Nyhetsspråk

Nyheterna TV4:

"Transfetter i vissa typer av mat fördubblar risken för lindrig prostatacancer. Speciellt för män"



TV news report, Nyheterna, TV4:

"Partially hydrogenated fat in some types of food doubles the risk of developing mild prostate cancer. Especially for men".

Orolig själ...

(English below)

Jag har glada nyheter. Mamma mår bra och fina Flippis har fått åka hem från sjukhuset och mår bättre. Jag var så ledsen och orolig i söndags, och i måndags fick jag dessa positiva besked och blev så lycklig i hela kroppen! Jag har alltid burit på en inre diffus oro för allt möjligt - ibland utan att ens veta vad jag egentligen är orolig för. Den har bara funnits där. Men efter pappas död har jag blivit extra helnojig över just sjukdom eller att något ska hända någon som står mig nära. Jag törs inte lita på någonting, ännu mindre än förut. Min hjärna tycks resonera som så att om pappa kan tas ifrån mig på det sättet så kan vad som helst hända...

Så länge som alla jag älskar och bryr mig om mår bra och har hälsan - det är det enda i hela världen som verkligen betyder någonting. Allt annat är ytlig bonus. Man klarar nämligen det mesta i livet, om man bara har sina nära och kära hos sig. De är grunden till allt!

Men jag kan inte släppa den där oron inom mig. Den som liksom går och väntar på katastrofen hela tiden, utan att veta vad katastrofen är. Den sitter inte bara i själen, utan i alla spända muskler, ihopbitna käkar och oförmåga att slappna av. Så jobbigt. Antar att denna ständiga larmberedskap har varit en överlevnadsstrategi när jag växte upp, som nu har blivit ett inlärt konstant tillstånd. Eftersom det diffusa är så jobbigt så verkar jag hänga upp oron på allt möjligt jag kan hitta på att oroa mig för - så att det blir löjligt till slut! Men det hjälps inte. Nu handlar det som sagt om en överdriven rädsla att förlora mina nära och kära som finns kvar i livet. För vad vore jag utan dem??

Tänk vad skönt det vore att kunna leva för stunden och njuta av det som är här och nu. Just nu. Det finns egentligen bara två tillfällen då jag klarar av detta någorlunda. Det är på cykeln, och i vacker natur - allra bäst resultat får jag så klart av en kombination. Då kan intrycken överväldiga mig och rena själen för en stund. Men så här års är det svårt att uppnå.

Det finns människor som klarar att leva så i stort sett hela tiden.

Vad jag avundas dem!



English:

I got happy news. Mother is fine and my bestfriend Flippis are home from the hospital now, feeling better. I was so sad and worried on Sunday, and on Monday I got this positive news and was so happy into my deepest soul! I have always carried a diffuse worry about everything - sometimes without even knowing what I am actually worried about. It has just been there. But after my father died I have become extra overly worried about disease or that something will happen to people close to me. I don't dare to trust anything any more, even less than before. My mind seems to think that if my father can be taken away from me that way, anything can happen...

As long as everyone that I love and care about are well and healthy - that's the only thing in the whole world that really matters. Everything else is just superficial bonus. You can make it through most things in life if you only have your loved ones with you. They are the basis for everything!

But I can't let go of the worry inside me. The worry that sort of is just constantly waiting for the disaster, without knowing what that disaster is. It's not just there in the soul, it's in all tense muscles, clenched jaws and inability to relax. Hate it. I suppose this constant alert preparedness was a strategy for survival for me when I grew up, and now has become a permanent condition. Because the diffuse is so difficult to handle I seem to devote my worries to anything I could possible think of to worry about - to the extent that it becomes ridiculous! But that doesn't help. Right now of course it's the exaggerated fear of losing my loved ones who are still with me. Because - what would I be without them??

How lovely it would be to be able to live in the moment, and enjoy it here and how. Right now. I can only really think of two situations when I can just about manage this. On the bike, and when surrounded by beautiful nature - of course I get the best result by a combination. All the impressions can  then overwhelm me and cleanse my soul for a little while. But at this time of the year it's hard to achieve.

There are people out there who manage to live like that practically all the time.

How I envy them!

Inte mer nu...

(English below)

Jag har haft en trevlig dag med mormor. Vi har fikat och jag har shoppat på H&M. :) Det är en sådan välsignelse att hon finns i mitt liv, min mormor.

Men jag kan inte släppa tankarna på min bästa fina "Flippis", som ligger på sjukhus med svår lunginflammation. Hon skickade ett sms i morse och berättade det. Det har gjort mig ledsen hela dagen. Jag som på nyår bad om ett år utan sjukdom och elände, och äntligen lite lugn och ro. Inte mer nu, tänkte jag. Och så händer detta.

Och så tänker jag på mammas undersökning. Jag håller tummarna så de blånar att det inte är någonting. Inte hon också!

Snälla, någon, kan inte de jag tycker om få vara friska, lyckliga och bara må bra någon endaste gång?? Jag vill inte mer nu!



English:

I have had a lovely day with grandmother. We had a fika, and I have been shopping at H&M. :) It's such a blessing that she is in my life, my grandmother.

But I can't stop thinking about my bestest wonderful "Flippis", who is at the hospital with a severe pneumonia. She sent me an sms this morning and told me. It has made me sad all day. And I asked at New Year for a year without illness and misery, and finally some peace and quiet. Nothing more now, I thought. And now this.

And I think about my mother's check-up. I keep my fingers crossed so hard that they turn blue that the result will be ok. Not her as well!

Please, someone, can't the people I love and care about be healthy, happy and just feel good at least once?? I don't want more of this now!

Jo...

(English below)

Ser man på. Jag tror jag är klar!

Ska läsa igenom texten på väg till jobbet i morgon för att se om det är något som behöver ändras i sista minuten. Hoppas inte! Men om - så hoppas jag de förstår  mig om jag stjäl en liten stund på jobbet för att göra dessa förhoppningsvis icke-existerande sista-minuten-ändringar...

Jag måste låta texten. och mig själv också för den delen, vila över natten. Att läsa igenom den en gång till nu är lönlöst. Jag är för inkörd i den efter snart fem timmars skrivande inklusive matavbrott för att upptäcka tokigheter.

Jag trodde det skulle bli en riktigt sen kväll igen. Men, klockan är nu tio i elva. Det är bara "halvsent".

Har bara det vanliga kvällspysslet (diska matllåda och mjölktermos, stryka en ren tröja till imorgon och diverse smått och gott) kvar innan jag kan gå och lägga mig. Usch, känns jobbigt. Vill helst bara lägga mig direkt.

Trött. Men klar!



English:

What do you know. I think I am done!

Will read through the text on my way to work tomorrow to see if there are any last minute changes I need to to. I hope not! But if - I hope they excuse me for stealing aome time fromw  work to do these hopefully non-existent last minute changes...

I have to let the text, and myself, rest over night now. To read it through one more time now is useless. I am too "into" it now after almost five hours of writing including food break to discover any mistakes.

I thought tonight be a very late night again. But, it's now ten to eleven. It's only "half late".

I still have the usual evening chores to finish before I can go to bed. Ugh, don't feel like it. I just want to go straight to bed.

Tired. But done!

Tio minuter kvar...

(English below)

Tio minuter kvar tills jag ska sätta igång min maratonkväll av tentaskrivning. Jag är så trött, men jag måste skriva ikväll. Så att jag har imorgon att finjustera texten från upprepningar o.d. och litteraturhänvisningar och liknande småpyssel som jag brukar lämna till sist. Det stör skrivprocessen (eller kanske tankeprocessen snarare) för mycket att avbryta för sådana detaljer.

Idag gjorde jag något som jag tänkt göra i flera år. Jag beställde tid hos ögonläkaren. Jag hade "tur". Jag fick tid "redan" den 18:e mars! Haha. Så går det när man är fattig och väljer landstinget istället för privatklinik. Men har jag väntat i flera år så kan jag väl stå ut med ett par månader till, liksom.

Jag har beställt tid hos husläkaren också för att ta tag i lite småsaker som järnvärde, och en titt på min tå och tånagel som fortfarande är blå (nageln alltså, tån är inte blå längre! Bara bullig och ful!) och gräslig sedan jag slog i den för, håll i er nu!, FEM månader sedan! Jag fick tid "redan" den första februari. Bara för att idag på vägen hem inse att jag förmodligen måste boka om den, eftersom min kollega är på semester då.

Jag beställde tid hos frissan också. Jo, jag har verkligen legat i idag. :) Ville få en tid på fredag, då jag äntligen har en ledig kväll utan tentaplugg, men min frissa var fullbokad, så jag fick ingen tid förrän på måndag.

Intet är som väntans tider.

Nu ska jag hinna översätta detta också, så bäst att jag slutar här!



English:

Ten minutes left before I start my marathon evening of exam writing. I am so tired, but I have to write tonight. So that I have tomorrow to make small adjustments in the text to clean it from "repetitions" (what is the English term for this literary thing?), literary references and similar little tasks I usually leave for last. It disturbs the writing process (or perhaps rather the thought process) too much to interrupt writing because of such little details.

Today I did something I have been planning to do for years. I made an appointment to the eye doctor. I was "lucky". I got an appointment "already" the 18th of March! Haha. That's the way it goes when you are poor and choose "landstinget" instead of private clinics. But I have waited for years, so I can put up with a couple of months more with ease.

I made an appointment at my doctor too, to deal with little things like iron and a checkup of my toe and toenail that still is blue (the nail that is, the toe is not blue anymore, just thick and ugly!) and hideous since I hit my toe, for, you won't believe it!, FIVE months ago! I got an appointment "already" on february the 1st. Only to realise today on my way home that I probably will have to reschedule, since my colleague is on vacation then.

I made an appointment at my hairdresser too. Yes, I've been busy today! :) I wanted to get an appointment on Friday, the first free evening without exams, but my hairdresser was fully booked so I won't go until on Monday.

The one who waits...

Since I have to translate my entry, I had to finish here!

Bra dag...

(English below)

Idag har varit en kul dag på jobbet. På förmiddagen var det lite segt när jag lärde upp en tjej från en annan filial som ska få en likadan växel som vi har. Men det var ändå trevligt, även om jag själv inte kunde vara så effektiv under tiden. På eftermiddagen fick jag ett kul uppdrag att skriva en inbjudan till ett fackmöte åt en filial och skicka ut. Mer sånt vill jag ha! Fast lite mer utmanande än ett simpelt word-dokument skulle ju inte skada, men i det här läget är jag glad för det lilla jag får att göra i den vägen!:) Slarvig som jag är så lyckades jag glömma mitt original i kopieringsmaskinen. Slumpen gjorde att det råkade vara hon som skickade vidare uppdraget  till mig som hittade originalet. Jag fick spontant beröm för att inbjudan såg fin ut. Fast inte var det något märkvärdigt - men roligt ändå att det blev uppmärksammat! :) Ju mer man gör av sådana simpla saker och de blir nöjda, desto fler mer utmanande saker vågar de kanske ge mig...

Av samma kollega fick jag uppdrag att sortera upp en oändlig mängd pärmar och göra register till dem. Det senare roade jag mig med sista halvtimmen. Och kunde inte låta bli att göra en riktigt tjusig layout på registerbladet - måste ta varje chans att vara kreativ som jag får. Haha. Lite "overkill" kanske, men det struntar jag i. Om man ser ett fint registerblad när man öppnar pärmarna så blir de roligare att jobba i - så det så! Hon kommer kanske uppskatta det i längden. :) (Hon har inte sett det än... jag har väl ett tjugotal pärmar och register kvar!)

Jag fick också börja registrera lite fakturor idag. Än så länge med allt förberett av en kollega, så att jag bara behövde knappa in siffrorna.

Så eftermiddagen gick jättefort! Så vill jag ha det. Full fart. 

Vilken kontrast idag mot i t.ex. fredags. Då hade jag en urtrist dag. Kollegorna kämpade som djur med bokslutet före deadline och jag satt där och hade ingenting att göra. Det spädde på den osäkerhet jag har känt den senaste tiden på min roll, och vad det egentligen är tänkt att min tjänst ska innehålla. Jag blev förvarnad om detta när jag skrev på kontraktet, och det var helt ok för mig. På det sättet kunde jag börja redan i december. De var schyssta mot mig helt enkelt och var villiga att anställa mig en månad "för tidigt", mot att jag stod ut med att vara lite satt på undantag till i mitten januari, när de var klara med bokslutet och en ny kollega börjar. Då skulle vi se över både hennes och min tjänst och planera hur vi ska lägga upp dem.

Men under tiden som gått så har jag när öronen fladdrat hört så olika saker om vad den nya tjejen som kommer den 21:a ska göra och så vidare. Då har jag i mitt stilla sinne tänkt: "men vad ska då JAG göra, om hon ska göra det och det och det..."

Sedan fick jag dessutom reda på att min kollega går på semester nästa vecka, samma dag som den nya tjejen börjar. Och en vecka efter det går chefen på semester. Jag såg min osäkerhetsperiod bli förlängd ännu en månad, och kände bara - nej, jag orkar inte en månad till så här utan egna arbetsuppgifter och osäkerheten kring hur mitt jobb faktiskt kommer att se ut. Jag måste få åtminstone någon liten hint om hur det kommer att bli.

Jag mejlade chefen igår och frågade när vi skulle ta tag i min tjänst. Jag visste att hon var strängt upptagen och ville inte tränga mig på, så jag ansåg att ett mejl var bra. Då kan hon läsa det i lugn och ro när hon har tid, och fundera över när vi kan prata. Hon hann inte fundera närmare på det igår sa hon, men hon hade läst det och skulle återkomma när hon var tillbaka på kontoret igen. Typ i övermorgon eller nåt. Glömmer hon bort mig då, har jag all rätt i världen att "störa" henne personligen och påminna. :)

Jag känner mig inte lika osäker längre. Jag tror att även om hon skulle glömma mig, så vill hon bli påmind och prata. Hon vill att jag ska trivas med jobbet.



English:

Today was a fun day at work. Before lunch it was a bit quiet though when I was showing the switchboard to a girl who will answer soon answer with the same kind of switchboard at her branch. But it was still pleasant, even though I was not very efficient during that time. In the afternoon I got a fun little project to write an invitation to a union meeting at one branch and mail them. I want more of that kind of stuff!! Although something a bit more challenging than a simple Word document wouldn't hurt, but as of now I am happy for what little I can get! :) Sloppy as I am, I forgot my original in the copying machine. Coincidence made my colleague who forwarded the project to me find the original. I got spontaneous credit that ithe invitation looked really nice. Although it was very simple - but fun anyway that it was noticed! :) The more I get to of the simple stuff and they are happy with the result, the more challenging projects they might dare to give me...

The same colleague gave me the mission to sort an endless amount of binders and make registers for them. I spent the last half hour on the latter. And couldn't help myself from making a real fancy layout of the register sheet - have to every chance I get to be creative. Haha. Perhaps a bit "overkill", but I don't care. If you see a nice-looking register sheet when you open the binders they become more enjoyable to work with - so there! She might appreciate it in the long run. :) (She hasn't seen it yet... I have about twenty something binders and registers left!)

I also got to begin registering some invoices today. So far with everything prepared  by a colleague, so I only had to type in all the numbers.

So the afternoon went by so quickly! I love it that way. Full speed.

What a contrast today compared to for example Friday. I had such a boring day. My colleagues were working like animals to finish "closing the books" before deadline, and I sat there with absolutely nothing to do. That made the insecurity increase that I have felt lately about my role and what my job will actually contain. I was warned about this when I signed the contract, and it was totally ok with me. That way I could begin working already in December. They were being nice to me quite simply and were willing to let me begin a month "too early", if I could put up with being a bit off-side until mid January, when they have closed the books and the new colleague starts working. We would then look over and plan both her and my positions.

In the meantime though I have had wide ears hearing different things about what the new girl that comes on January 21st will do and so on. That had made me wonder silently: "but what am *I* supposed to do, if she is going to do that and that and that..."

And then on top of everything I found out that my colleague goes on vacation next week, same day as the new girl begins. And a week after that my boss will go on vacation. I saw a vision of how my insecurity period got prolonged yet another month and just felt - no, I can't take another more month like this without my own assignments and the insecurity of what my job will actually be. I need at least a small hint to what it will become.

I e-mailed my boss yesterday and asked her when we were going to start planning my position. I knew she was extremely busy and I didn't want to impose too much, so I considered an e-mail a good compromise. Then she could read it when she had time, and could in peace and quiet think about a time to talk . She didn't have time to think it over yesterday she said, but she had read my e-mail and will get back to me when she is back at the office again. Like the day after tomorrow or someting. If she forgets me then, I have every right in the world to "disturb" her in person and remind her. :)

I am not so insecure anymore. I am sure that even if I have to remind her, she wants to be reminded and is willing to talk. She wants me to feel good about my work.

Cykelvinter?

(English below)

Jag har gått och inbillat mig att det är vinter. Trots höstlika plusgrader, varma vindar och regndroppar istället för isande minusgrader, singlande snöflingor och hala snögator. Är det november-januari, mörkt och grått så är det liksom vinter. Man är vanemänniska - det rår inte ens den globala uppvärmningen på. Därför har min cykel haft en ensam och övergiven tillvaro på balkongen efter att ha blivit så flitigt använd och ompysslad under min cykelintensiva sommar. Exakt när jag övergav den för vintern vet jag inte, det bara blev så. Som det brukar bli.

När jag kom hem från universitetet igår insåg jag att jag behövde handla bröd och mjölk. Men en promenad till ICA lockade inte. Jag såg lätt irriterat ut på mörkret som jag just hade lämnat och nu insåg att jag måste ut i igen. Blicken föll på cykeln. Hmm. "Varför inte? Det är VARMT ute. Jag slipper ju promenera i alla fall!"

När jag får för mig något så får jag för mig något. In med cykeln. De försummade däcken var tömda på luft. Djup suck. "Tänkte inte på det, vad jobbigt!" Men när jag har fått för mig något så har jag fått för mig något. Så fram med pumpen. Trekvart senare hade jag inte lyckats fylla däcken mer än till hälften, och gav utmattad upp. Har jag någonsin sagt hur mycket jag hatar handpump? Men, har jag fått för mig något så har - ja ni fattar. Alltså snurrade tankarna vidare: "Jag cyklar till ICA med halvfulla däck nu och så tar jag cykeln till centrum imorgon när jag ska till universitetet och fyller på däcken ordentligt med cykelaffärens pump!"

Genialt!

Väl på cykeln, utan att jag vet när jag bestämmer mig, så svänger jag förvånat av mot centrum istället för att ta vägen till ICA. Jag fyller på däcken med cykelaffärens pump och handlar i centrum. Cyklar därefter nöjt hem på välfyllda lättrullande däck. Jag konstaterar att min kondis inte var riktigt så illa som de halvfulla däcken lät mig tro, men illa nog. Trots det njöt jag av de ansträngda andetagen - kroppens konkreta fysiska reaktion på ansträngningen.  Det fysiska förstärktes av rengdropparna mot ansiktet i fartvinden. Förmodligen var det denna känslan jag omedvetet ville uppleva, som fick mig att svänga av!

Det är så härligt konkret att cykla. Man är så i stunden, just där och då. Alla komplicerade tankar om allt det komplicerade i livet släpper och hjärnan blir befriat fri och kreativ!

Alltså. Att cykla är verkligen livet!



English:

I have imagined it was winter. Despite autumn-like degrees above zero, warm winds and raindrops instead of chilling cold degrees below zero, dancing showflakes and slippery snowy streets. When it is november-january, dark and gray it's winter per definition. We are creatures of habit - not even global warming can change that. Because of this my bike has had a lonely and abandoned time on the balcony after having been so frequently used and taken care of during my intense biking summer. Exactly when I abandoned it for winter I don't know, it just happened. Like it usually does.

When I came home from the university yesterday I realised that I had to buy bread and milk. But a walk to ICA wasn't exactly tempting. With slight irriation I looked at the darkness outside that I had just left, and realised that I now had to get out to again. My eyes landed on my bike. Hmm. "Why not? It's WARM outside. And I won't have to walk!"

When I put my mind on something, I put put my mind on something. I took the bike inside. The neglected tyres had lost all air. Deep sigh. "Didn't think of that!" But when I have put my mind on something, I have put my mind on something. So I took out the pump. 45 minutes later I had only managed to fill half the tyres, and exhausted I gave up. Have I ever mentioned how much I hate these pumps? But, if I have put my mind on something, I have... well you get the point. So my thoughts kept spinning: "I cycle to ICA with half-filled tyred now and take the bike to Centrum tomorrow when I go the university and fill the tyres properly with the pump at the bike store!"

Genius!

Well on my bike, without knowing when I make that decision I, surprised, turn to Centrum instead of taking the road to ICA. I fill the tyres with the pump at the bike store and buy bread and milk in Centrum. After that I cycle back home content on completely filled and easy rolling tyres. I notice that I was more fit than the half-filled tyres led me to believe, but still a lot less fit than I would want to be. Despite that I enjoyed my strained breathes - my body's concrete physical reaction to the effort. The raindrops hitting my face in the airspeed added to the physical sensation. It was probably all this I subconsciously wanted to experience, that made me turn!

It's so wonderfully concrete to cykle. One is so in the moment, right there and then. All complicated thoughts about all complated things in life vanish and the mind becomes liberatedly free and creative!

Cykling is so great! It's life!

Nu bär det iväg hemåt

(English below)

Jag hade tänkt sitta och skriva till klockan fem, när biblioteket stänger. Men jag orkar inte längre, så jag ger mig för idag och kommer tillbaka hit imorgon! Jag har i alla fall påbörjat utkastet till första versionen och har bara sammanfattningen kvar och den skriver jag i morgon. Sedan får jag ägna resterande tid, dvs. alla kvällar i veckan som kommer att finslipa och koppla till litteraturen osv. Det har faktiskt tagit längre tid än jag hade tänkt mig. Men jag vill så gärna att det ska bli bra och genomtänkt. För det är ju samtidigt en möjlighet att visa framfötterna inom detta område för viktiga personer på jobbet. Jag valde att analysera Företagets varumärke. Jag hoppas de tål kritik! För jag kritiserar en hel del... Haha!

Men när jag intervjuade min chef och informationschefen så erkände båda att det finns problem, så det borde ju vara ok! :) Har jag tur så påpekar PR-byrån som de ska anlita samma problem som jag - då kanske de viktiga personerna ser min potential på området?

Jaja, hoppas går ju!

Nu bär det iväg hemåt till middag och veckans höjdpunkt Westend Star på TV3. Idag börjar de direktsända finalerna med tittarröstning. Heja
Viktoria! :) Divina och Nina är också bra. Hoppas de tre finns med så länge som möjligt, och att Viktoria vinner. Den tjejen kan sjunga... ojojoj.



English:

I was planning to sit here and write until five pm, when the library closes. But I am too tired now, so I call it a day and will come back here tomorrow. At least I have started the draft of the first version and only have the summary left. I will write that tomorrow. Then I have to devote the rest of the time, that is all evenings during the week to come to polish it and make connections to the literature etc. It actually has taken longer to write than I expected. But I so much want this to be well done and well thought through. Because at the same time as it's a school project, it's also a chance for me to show my skills in this area to people that matter at work. I chose to do an analysis of the company's brand. I hope they can take criticism! Because I criticise quite a lot... Haha!

But when I interviewed my boss and the information manager they both admitted that there are problems, so it should be ok! :) If I am lucky, the PR firm they will hire will point out the same issues I have and make the same suggestions I do - maybe then the people that matter might see my potential in the area?

Oh well, one can always hope!

Now I am going home for dinner and the highlight of the wee, Westend Star on TV3. Today the live finals with televoting starts. Go Viktoria! :) Divina and Nina are also good. I hope these three will stay in the show as long as possible, and that Viktoria wins. That girl can sing... wow.

Jag har kommit hem! Tillfälligt... :(

(English below)

Gissa var jag sitter just nu - redo att skriva sista hemtentan?

På "
min" gamla välbekanta plats i universitetsbiblioteket. Och helt otroligt - min inloggning på universitetets trådlösa nätverk fungerar fortfarande! Det känns helt underbart att sitta här igen. Jag känner mig peppad att sätta igång med tentaskrivandet. Åh så härligt det här är.

Varför har jag inte åkt hit tidigare under hösten och skrivit mina tentor och uppgifter??

Önskar jag fick åka hit varje dag och skriva - som jag gjorde hela våren!



English:

Guess where I am sitting right now - ready to write my last take home exam?

On "my" familiar seat at the university library. And it's incredible - my login at the university's wireless network still works! It's so great to sit here again. I feel so excited now to start writing the exam.  Oh this is so lovely.

Why haven't I gone here before during autumn to write my exams and assignments??

I wish I could come here every day and write - like I did all spring!

Inte nöjd...

(English below)

Anledningen till tystnaden i bloggen är nästa hemtenta! Gud vad jag är pluggtrött. Det ska bli så skönt när den äntligen är klar. Den ska lämnas in senast 18 januari.

Idag fick jag resultaten på den första hemtentan och diskussionsuppgiften. För första gången får jag betyg enligt det nya systemet. (EU-anpassning. Har ni hört det förr??) Jag är lite osäker på vad betygen egentligen innebär - hur de förhåller sig till de gamla betygen VG, G och IG. Jag fick ett B både på hemtentan och diskussionsuppgiften. På diskussionsuppgiften hade jag 2 poängs avdrag. Resultat 18 poäng av 20. Vad är då ett A kan man undra! På hemtentan fick jag 6 poängs avdrag. Resultat 34 poäng av 40. Där låg jag precis på gränsen till ett C nästan! A motsvarade 37-40 poäng, B motsvarade 33-36 poäng! Jag är INTE nöjd med det resultatet! Usch. Det var riktigt dåligt. Jag kan bättre. Hade det ens räckt till ett VG i gamla systemet? Gränsen hade säkert gått där någonstans... Kanske 30-40 poäng... Knäckande för en perfektionist som jag.

Jag tycker det nya betygsystemet faktiskt är mer rättvist. (A-F). Men jag gillade det gamla bättre för att jag kunde få högsta betyg! Det verkar stort omöjligt att få ett A, om man inte ens får högsta betyg på 18 poäng av 20. Nu får jag verkligen valuta för min knasiga egenhet att endast lägga märke till  och hänga upp mina få fel, istället för majoriteten av rätta svar! Ett ypperligt betygsystem för att spä på perfektionistens perfektionistiska drag.

Nu jäklar måste jag lyckas med sista hemtentan!



English:

The reason for my silence in the blog is the next take home exam! I am so fed up with studying now. It will be so good when it is finally done. Deadline is January 18th.

Today I got the resuts on the first take home exam and the discussion assignment. For the first time I am graded with the new system. (EU adaption. Heard it before??) I am a bit unsure of what these grades actually mean - how they correspond to the old grades VG (Excellent), G (Good) and IG (Failure). I got a B on both the exam and the discussion assignment. On the discussion I got 2 points deduction. Result 18 points of total 20. What is an A then one might wonder! On the take home exam I got 6 points deduction from total. So 34 out of 40. That was almost a C! A was 37-40 points, B was 33-36 points! I am NOT pleased with that result. It was really bad. I can do better. Would it even have been enough for a VG in the old system? I think it probably would have been between 30-40 points or so, so veeery close to a G...  Really tough to handle for a perfectionist like myself.

I do think that the new system (A-F) is actually more fair than the old one. But I liked the old one better because I could get the highest grade! It seems practically impossible to get an A, if not even 18 points out of 20 is enough. My stupid oddity to only notice and care about my few mistakes, instead of the majority of correct answers suddenly is very realistic! An excellent grade system to increase the perfectionist characteristics in the perfectionist,

Now I must excel on this last exam, damn it!

hits