Min dag i bilder

(English below)

Gråvädret är tillbaka. Visst var det mycket mysigare med snön?



Mormor tyckte att jag såg trött ut idag när vi fikade. Nu förstår jag vad hon menade:





(Hjälp. Behov av en tid hos frissan är överhängande!)

Vi fikade på Stockholms stadsmuseums café, med denna fina kristallkrona i taket. 



Ja, så där ser det ut. En vanlig lördag. Intressantare än så är det inte.



English:

The gray dull weather is back. Wasn't it a lot nicer with the snow?



Grandmother thought I looked tired when we had our "fika". Now I understand what she meant:





(Hmm, an appointment with the hairdresser is urgent!)

We had our tea and coffee at Stockholm's stadsmuseum (city museum?) café, with this nice chandelier in the ceiling.



Well, that's it. An ordinary Saturday. It doesn't get any more interesting.

80-talet

(English below)


Jag råkade återigen ut för fenomenet "rickrolled" på Youtube. För er som inte vet vad det är så innebär det att någon ger en länk, i en blogg eller hemsida eller var som helst, som istället för att ta dig till det som länken utger sig för att vara öppnar en video av 80-talssångaren Rick Astley. Oftast till
den här låten. (Jag gillar den! :) Den gör mig nostalgisk!)

Tack vare detta så började jag surfa runt på Astley-videor och fick en nostalgitripp. För mig var Rick Astley en favorit, bra catchiga låtar och en underbar röst.


Jag ser det som ett privilegium att få ha vuxit upp på åttiotalet. Det är ett årtionde som man skrattar åt idag. Kläderna, frisyrerna, musiken. Det var årtiondet då såpor som Dallas, Dynastin och Falcon Crest var samtalsämnen på kafferasterna (eller för mig, på skolrasterna). Benvärmare, solarium, stentvättade jeans, pastellfärger, plastörhängen. Det finns så klart en hel del att skratta (kärleksfullt!) åt från den tiden - men det var en tid av optimism och framtidstro. En tid utan terrorism, egoism, cynism och "sköt dig själv och hata andra"-världen som vi lever i idag. Det är detta vi lämnar över till våra barn, som präglar deras syn på sig själva och andra och livet.  Vad gör vi med dem?

En av kommentarerna till denna Rick Astley-sång från en 27-åring som väl har vaga minnen av sin barndom på åttiotalet låter så här:


"You know whats wrong with this world today? It's that we think songs and videos like this are stupid now. Wasn't the world a nicer place when Rick Astley's idiotic songs weren't laughed at, and the message was listened to? Oh well, I think this video is a joke. And that makes me sad. "


(Översättning: Vet ni vad som är fel i världen idag? Att vi tycker att sånger och videor som den här är fåniga. Var inte världen en bättre plats när Rick Astleys idiotiska sånger inte var utskrattade, och man lyssnade på budskapet? Jag tycker den här videon är ett skämt. Och det gör mig ledsen (sad) )

En femtonåring svarar:

"Don't worry my friend. You are sad =] "

(Översättning: Oroa dig inte min vän. Du är patetisk (sad) )

Visst är det egentligen bara ord från en omogen tonåring som ska visa sig tuff. Omogna tonåringar har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är inte något typiskt för vår tid. Men det är en rätt talande kommentar. Att vara tuff idag innebär att förolämpa andra. Till och med folk man inte ens känner.

Det är vår tid som är sad!




English:

Once again I was a "victim" to the phenomenon "rickrolled" on Youtube. For those of you who don't know what that means, it's when someone gives you a link, in a blog or on a website or whatever, that instead of showing what it says it should, it opens a video by the eighties singer Rick Astley. Mostly to this song. (I like it! :) Brings back good memories!)

Thanks to this I started surfing around Rick Astley videos for a journey of nostalgia. To me Rick Astley was a favourite back then. Catchy songs and a great voice.

I see it as a privilege to grow up in the eighties. It's a decade that is laughed at today. The clothes, the hairstyles, the music. It was the decade when soap operas like Dallas, Dynasty and Falcon Crest were the theme of conversation at coffee breaks (Or for me, recess). Leg warmers, solariums, stone-washed jeans, pastels, plastic earrings. Of course there were a lot of things to laugh at (lovingly!) from those days - but it was a time of optimism and belief in the futurue. A time without the terrorism, egoism, cynism and "mind your own business and hate others"-world we live in today. This is what we hand over to our chidlren, that will shape them as human beings in how they see themselves, the world and life. What are we doing to them?

One of the comments to this Rick Astley-song from a 27-year-old who should have at least vague memories of his/her childhood during the eighties goes like this:

"You know whats wrong with this world today? It's that we think songs and videos like this are stupid now. Wasn't the world a nicer place when Rick Astley's idiotic songs weren't laughed at, and the message was listened to? Oh well, I think this video is a joke. And that makes me sad. "

A fifteen-year-old replies:

"Don't worry my friend. You are sad =] "

Of course these are words by an immature 15-year-old trying to be tough. There has always been, and always will be, immature teenagers, so this is not typical of our time. But it's a very typical comment. Being tough today means insulting others. Even people you don't even know.

It's our time that is sad!

Gäsp...

(English below)

Anledningen till att det inte blev något inlägg igår är helt enkelt att jag somnade! Jag betalade mina räkningar och sedan lade jag mig på sängen med en filt för att titta på TV. Jag kan inte komma ihåg mer än några minuter av Dr Phil, sedan är det svart ända tills jag vaknade av en ruskig mardröm (rena skräckfilmen!) vid midnatt! Det var så illa att jag knappt vågade somna om. Men som tur var så sov jag drömlöst resten av natten.

Äntligen fredag!



English:

The reason I didn't write anything here yesterday is simply because I fell asleep! I paid my bills and then I laid down on my bed with a blanket to watch TV. I can't remember anything more than a couple of minutes of Dr Phil, after that it's black until I woke up from a really scary nightmare (like a real horror movie!) at midnight! It was so bad that I hardly dared to go back to sleep. But fortunately I slept dreamless the rest of the night.

Finally Friday!

Har någon sett min hjärna?

(English below)

Idag är jag nöjd. Faktiskt lite glad också. Jag har fått lite uppskattning på jobbet - inga stora saker men ändå.

Visserligen kom min kollega ut i köket och undrade om det hade "hänt nåt" när jag skulle plocka undan efter morgonfikat - jag fick rycka in eftersom de som i vanliga fall sköter om morgonfikat och köket inte var där. Jag kan ju tänka mig hur konversationen gick innan hon kom: "Vad tid det tar! Vad GÖR hon därute?".

Det jag gjorde var att leta rätt på var allting skulle stå, jag "packade" om diskmaskinen som var så full med disk att den knappt gick att stänga. Glasen stod liksom PÅ varandra! Jag diskade uppläggningsfaten och skärbräda för hand. Jag sköljde ur och plockade ihop disken som inte fick plats i diskmaskinen denna gång, och ställde den prydligt i diskhon. Jag torkade av alla bänkar, bord och stolar och såg till att allt såg snyggt ut. Allt som allt tog det mig en halvtimme. Det var kanske långsamt?

Men, men. Nu glömmer vi det. Istället gläds jag åt uppmuntrande ord av en annan kollega både igår och idag. Även om det bara gällde småsaker så värmer det. Det betyder så mycket att få höra att det man gör är uppskattat. Det har funnits stunder då jag har tvivlat på hur uppskattat det är.

Mitt goda humör beror nog också på att jag har fått vara kreativ idag. Jag har fått göra en inbjudan, och på eget initiativ gjorde jag en
presentation av vårt nya vinlotteri som ska starta på fredag. Nu med ostressade ögon och utan distraherande telefon osv ser jag ett litet, litet, layoutfel, men jag säger inte vad det är. Det kanske bara är jag som märker det. Haha! Såvida du inte jobbar med layout själv - då hittar du säkert fler fel än ett!  Istället för att bara skicka ett trist mejl med reglerna så tänkte jag att det kunde vara kul att "festa till" det lite. Det kanske lockar fler att ställa upp. Själv dricker jag ju inte alkohol så jag kommer självklart inte att vara med i själva lotteriet, men det är kul att få vara med på ett hörn ändå på det här sättet. :)

Jag kom också  iväg från jobbet lite tidigare, och kunde därför handla på vägen och skulle ändå hinna med 17:08-bussen från Ropsten. När jag kom till Liljeholmen kom Ropstentåget samtidigt. "Vilket flyt jag har idag!", tänkte jag, slog mig ned och läste nöjt i min bok. 

Väl framme i Ropsten trängde jag mig förbi folkmassorna för att hinna med bussen som redan stod inne. "Puh, jag hann!", tänkte jag när jag slog mig ned och nöjt tog upp min bok.

Bussen åker över bron. Bussen svänger HÖGER efter bron och åker UNDER bron!? Vad i... ?? FAN. Jag gick på fel buss!

Och inte vilken buss som helst, utan en direktbuss till norra ön som inte gör några stopp på vägen. Första hållplatsen bussen stannar vid är någon avkrok i ett villaområde. Jag går av, och kämpar emot tårar av irritation och frustration. "Det kommer ta en EVIGHET innan jag kommer hem!". Jag hade i alla fall lite koll på vilket håll jag "borde" gå åt för att komma ut på stora vägen igen. Jag drog en lättnadens suck när jag kom fram till den. Därifrån fick jag promenera till Lidingövallen och ta bussen hem därifrån. Samma buss som jag åkte hem från jobbet med under mina åtta år i hemtjänsten. Efter åtta år har man full koll på turtätheten - jag lovar! Eftersom jag nästan fysiskt kunde kända hur mitt flyt abrupt avbrutits, var jag övertygad om att när jag väl kommit fram skulle bussen precis ha gått och jag skulle få vänta tjugo minuter på nästa.

Efter att ha promenerat i en dryg kilometer (uppskattningsvis) var jag äntligen framme på busshållplatsen vid Lidingövallen. Mobiltelefonen visade tiden 17:26. Busstidtabellen visade 17:25. Nästa buss 17:45. Vad var det jag sa??

Suck.

Jag gav upp, slog mig ned på bänken och tog fram min bok och försökte  kisande läsa i gatlyktsskenet, inte fullt lika nöjd längre - men nu var jag åtminstone "snart" på väg hem.

Nu när jag är hemma, så kan jag konstatera att mitt hjärnsläpp bara påverkade mitt humör tillfälligt. Nu är jag på samma goda humör igen som innan busstabben.

Nu ska jag nöjd och glad läsa färdigt min bok! :)



English:

Today I'm content. Actually even slightly happy too. I got some appreciation at work - nothing major but still.

Although, a coworker came out to the kitchen and wondered if something "had happened" when I was cleaning up after the breakfast - I had to fill in since the people who normally care of the breakfast and kitchen weren't there today. I can only imagine the conversation before my coworker came to "check" on me: "What is taking so long? What is she DOING out there?". Haha!

What I was doing was to figure out where everything should go, I "rearranged" the dishes in the dishwasher since the machine was overfilled with dishes, hardly able to close. The glasses were standing like on top of each other! I washed up the serving dishes and cuttingboard by hand. I rinsed and sorted the dishes that didn't fit into the dishwasher this time, and put it neatly in the sink. I wiped the surfaces in the kitchen, the tables and chairs and made sure everyting looked good. All in all it took me half an hour. Perhaps that was slow?

Oh well. Forget about that. I got some encouraging words from another coworker both yesterday and today. Even if it's just little things it's nice to hear that my work is appreciated. There has been moments I have doubted how appreciated it really is.

My good mood is probably also because I got to be creative today. I got to "design" an invitation, and on my own initiative I made a presenation of our new wine lottery that starts on Friday. Now with less stressed eyes and no distracting interrupting phone I notice a small layout mistake, but I won't tell you what it is. I may be the only one who sees it. Haha. (Unless you work with layout too, then you might even find more mistakes!) Instead of just sending out a boring e-mail with the rules I thought it could be fun to "party" things up a little. Perhaps that will make more people participate. I myself don't drink alcohol as you know, so of course I won't take part in the actualy lottery, but it's fun to be a part of it to some extent this way. :)

I also could leave work a little early, and therefore I could shop on the way home and would still be able to catch the 17:08 bus from Ropsten. When I arrived at Liljeholmen, the train to Ropsten was waiting for me. "Wow, I'm having all the luck today!" I thought, sat down and contently read my book.

When I arrived at Ropsten I pushed myself through the crowds to catch the bus that is already by the stop. "Phew, I made it!", I thought as I seated and contently opened my book.

The bus crosses the bridge. The bus turns RIGHT after the bridge and drives UNDER the bridge!? What the...?? DAMN. I got on the wrong bus!

And not just any bus, but a "direct" bus that goes to the north side of the island and doesn't make any "unnecessary" stops on the way. The first stop was in a backwater villa area. I get off the bus, fighting tears of annoyance and frustration. "It will take me FOREVER before I come home!". I did have a hint of a sense of direction back to the big road. I breathed a sigh of relief when I reached it again.  From there I had to walk to Lidingövallen and take the bus home from there. It's the same bus that I took home from work for eight years when I worked as an assitant nurse. After eight years you know the frequency of the bus service - I promise! Since I almost physically could feel that my luck abruptly had been interrupted, I was convinced that by the time I got there the bus will just have left and I will have to wait twenty minutes for the next one.

After a walk of one or so kilometres I finally reached the bus stop at Lidingövallen. The mobile phone showed the time 17:26. The bus time table said 17:25. Next bus 17:45. Told you so!!

Sigh.

I gave up, sat myself down on the bench and took out my book and tried to read in the street lamplight, not as content anymore - but at least now I was "soon" on my way home.

Now when I am at home, I can establish that my temporary (?) lack of brain only temporarily affected my mood. Now I am in the same good mood as I was before the bus blunder.

Now, content and happy, I will finish my book! :)

Usch...

(English below)

Den här dagen har präglats av huvudvärk och illamående. Jag har verkligen pinat mig igenom arbetsdagen. Och nu känner jag mig konstig. Men jag är inte sjuk. Jag fick mina misstankar om orsaken till huvudvärken bekräftade ikväll. Månatligt återkommande.

Alla varslen i tidningarna skrämmer mig. Det verkar helt overkligt. Vår bransch är väldigt hårt drabbad och vi ser bara början. Det har vänt från en dag till en annan känns det som. Allt såg positivt och hoppfullt ut, och så plötsligt är det krisernas kris

Det är nog inte en fråga om ifall jag personligen kommer att drabbas (förlora jobbet) utan snarare en fråga om när. En fråga om hur länge företaget kan hålla ut innan uppsägningar även av adminstrativ personal blir verklighet.

Jag antar att det är sådana tider vi lever i nu. Ingen av oss sitter längre säkert, oavsett vilken bransch vi jobbar i eller vilket yrke vi har. Under ett arbetsliv kommer det i framtiden ingå flera jobbyten med perioder av arbetslöshet emellan på grund av  snabba konjukturnedgångar och finanskriser.

Den tiden då man kunde jobba ett helt arbetsliv på samma arbetsplats är nog historia. Något att bli nostalgisk över. Kanske?



English:

This day has been all about headache and nausea. I really suffered through my workday. And now I have this strange feeling of "not well". But I'm not sick. I got my suspicions of the reason behind the headache confirmed tonight. Monthly recurring.

All these notices of cutoffs in the papers scare. It seems so unreal. Our industry is very severely affected and this is only the beginning. It turned from one day to another it seems. Everything looked positive and hopeful, and all of a sudden it's biggest crisis of crises!

It's no longer I think a matter of "if" this will affect me too (losing my job) but rather a matter of "when". A matter of for how long the company can endure before it has to cutoff the administration staff as well.

I guess those are the times we live in these days. None of us is safe, no matter what industry we work in or whatever our profession is. A worklife in the future will include several job changes and periods of unemployment inbetween because of fast recession and financial crises.

The days of working a whole worklife at the same place is probably history. Something to be nostalgic about. Maybe?

Vad fel man kan ha!

(English below)

Eh. Vad skrev jag i mitt senaste inlägg?? "Regna bort"?

Nej, snön har inte regnat bort! Tvärtom. Det har fortsatt att snöa hela dagen. Helt otroligt att tänka sig att det bara för ett par dagar sedan inte fanns en enda liten snöflinga på marken. På onsdag-torsdag kommer alla spår av snön vara borta igen. Det är en märklig vädertid vi lever i. Inte bara vädret som är märkligt förresten.

Lite mobilbilder från idag:



Cyklar i snöskrud, Ringvägen, Stockholm. På väg till McDonalds innan kören.



Innergården på jobbet. Vid det här bordet satt vi och solade oss igenom lunchrasten i somras. Känns som igår.



Snö. Ropsten, på väg hem från kören ikväll.  Bussen går om c:a en kvart. Klockan är strax före 21.




Ropsten. Däruppe går tunnelbanan.



Ropsten igen. Samma träd, fast åt andra hållet! Snöklädda grenar.

Kören idag var så underbart kul. Jag känner mig fortfarande hög efter att ha sjungit denna sång för och med artisten och låtförfattaren själv. Den fantastiska Eva Dahlgren. Ett kul minne för livet! I sena tonåren blev hon en riktigt stor favorit (det var också då den här låten kom!), och hennes musik, texter och röst har sedan dess liksom aldrig lämnat mitt hjärta.



Det här var Anna Lindhs favoritsång



English:

Eh. What did I write in my previous entry?? "The snow will rain away"?

No, the snow did not rain away! Quite the opposite. It has continued snowing all day. Amazing when you think about that only a couple of days ago there wasn't one single snowflake on the ground. Even more amazing that by Wednesday-Thursday all signs of the snow will be gone again. It's a strange weather-world we live in. Well, it's not only the weather that is strange these days really.

Some mobile phone photos from today:



Bicycles dressed in snow. Ringvägen, Stockholm. On our way to McDonalds before the choir.



Inner courtyard at work. By this table we were sunbathing through our lunchbreaks this summer. Feels like yesterday.



Snow. Ropsten underground station, on my way home from the choir. The bus leaves in about 15 minutes. The time is just before 9 pm.



Ropsten. Up there is where the underground is. (Haha, that sounds funny in English! "Up there", "Underground")



Ropsten again. Same tree, but in the other direction. Snow-covered branches.

The choir today was absolutely super fun. I still feel "high" after having sung this song to and with the artist and songwriter herself. The amazing
Eva Dahlgren. A fun memory for life! In my late teens she became a big favourite (that's also when this song first came out!) and her music, lyrics and voice have since then sort of never left my heart.



This song was Anna Lindh's favourite song.

God natt

(English below)

Jaha. Då var det dags att försöka somna fast vinden för oväsen utanför. Nu verkar det som om snön redan gått över i regn, så snön ligger nog inte ens kvar till imorgon. Som sagt, jag gillar inte växthuseffekten!

Jag redigerade mitt tidigare inlägg lite, less is more! Det var så pratigt... För er som hann läsa det innan redigeringen. :)

Helgen har som vanligt gått alldeles för fort och jag känner noll motivation att gå upp och jobba i morgon. Suck.

(Idag, eller okej, igår och "idag", har jag väl varit duktig på att uppdatera bluggen?? :) )



English:

Ok. Time to try to get some sleep despite the wind making a lot of noise outside. It seems now as if the snow already has turned to rain, so the snow will probably not stay until tomorrow even. As mentioned before, I am no fan of global warming!

I editied my previous entry a little, less is more! It was so wordy... For those of you who read it before the editing. :)

The weekend has, as usual, passed way too quickly and I feel zero motivation to go to work tomorrow. Sigh.

(Today, or okay, yesterday and "today", I have done an ambitious job updating the blog haven't I?? :) )

Favorit i repris

(English below)

För något år sedan, länkade jag er till
den här låten (Tove Janssons Höstvisa), som är den finaste visan om hösten jag vet. Melodi och text är bara så andlöst vackra. Jag tröttnar aldrig på den.

(Jag vet, lite feltajmat med en höstsång när en snöstorm härjar utanför fönstret. Men struntsamma!)

Idag, på en "related search"-promenad på Youtube, råkade jag hitta en version på finska (originalet är på svenska).

Nu frågar jag er, ärligt, vilket språk passar låten bäst? För jag tycker den är fin även på finska, fast jag inte begriper ett ord. (Jo, jag tycker faktiskt det! Jag vet jag skojat kärleksfullt med finska tidigare, men i den här visan tycker jag det är fint. :) )

Vad tycker ni?




Jag tycker det är kul att jämföra språk så här. För blandningen av språk och musik är himmelsk. För språk är faktiskt musik. Med melodi, intonation, betoning, tempo, rytm.  Att vi kan höra skillnaden mellan sång och tal beror just på hur olika det sjungna och talade språket använder dessa akustiska element. Jag vill betona att jag tycker alla språk är vackra i sig. Med en så vacker melodi som denna så låter nog alla språk fina. :) Men man kan ändå ha en estetisk preferens.



English:

A year ago or so, I linked you to this song: Höstvisa ("Autumn song", words by Finland-Swedish Tove Jansson (the author of the Moomin trolls), and music by Erna Tauro). This is the most beautiful song about autumn I know. Melody and words are just so breathtakingly beautiful. I never get tired of it. I wish I could translate it for you, but I can't. It's too beautiful for my literal translations. :(

(I know, the timing is a bit off with a song about autumn, when a snowstorm is roaring outside. But never mind)

Today, during a "related search"-spree on Youtube I stumbled upon a Finnish version of the song (Swedish is the original).

Now I ask you, honestly, what language suits the song best? Because I like it also in Finnish (Yes I do! :) I know I have made loving fun of Finnish before, but in this song I think it sounds nice), even though I don't understand a word.

What do you think?



I think it's fun to compare languages like this. Because the mix of language and music is a match made in heaven. Because languages are music. With melody, intonation, stress, tempo, rhythm. The reason we can separate singing from speaking is how they use these acoustic elements. I want to make clear that I find every language beautiful. And I think that when you have a melody as beautiful as this, it will make any language sound nice. :) But it's still possible to have an esthetic preference.

Dagens väder

(English below)

Jag skojade inte när jag sa att jag skulle skriva om vädret. Haha. Oroa er inte. Jag kommer självklart skriva om annat också. Det råkar bara bli vädret just nu.

Efter gårdagens snöfall var detta vad jag såg i morse när jag tittade ut genom fönstret. -2 grader.



Men nu snöar det igen och det ska visst bli storm och massa snö inatt sägs det. Men torsdagens härdsmälta på 6 plus kommer sluka snön fortare än vi hinner blinka. Jag gillar inte växthuseffekten!!



English:

I wasn't joking when I said I would write about the weather. Haha. Don't worry. Of course I will write about other things than the weather, it just happens to be the subject right now.

After yesterday's snowfall this is what I saw this morning looking out of the window. -2 degrees.



But now it's snowing again and I hear a storm is coming with lots of snow. But Thursday's meltdown of 6 degrees plus will devour the snow faster than we can blink. I don't like global warming!!

Väderleksrapporten

(English below)

Idag föll den första riktiga snön. Stora ymninga flingor som omslöt världen i virvlande vitt. Och jag var hemma och kunde filma det! Yay! :)

Klockan var omkring tio på morgonen när jag filmade detta. Så fort jag klev ur sängen för att sätta på mitt te, och chockad stirrade ut, avbröt jag mig i teet och tog fram videokameran. Jag stod och filmade i bara en kofta, bara ben och fötter. Om någon såg mig kan jag inte ha sett riktigt klok ut! Efter ett tag kände jag tårna domna av kylan, så jag avbröt filmningen och satte på mig mina kängor. Barfota! I bara en kofta. En syn för gudar...

Men som tur var var det inte mig själv jag filmade. Utan detta. Eftersom jag filmade från balkongen precis som jag gjorde med filmen
Regn, så får vi här samma miljö i en annan årstid! :) Som olika världar nästan.



Snö - snow from MTEvideo on Vimeo.

Det tog hela kvällen att klippa, redigera och ladda upp detta. Därför missade jag dygnsskiftet med tjugo minuter - jag har en ursäkt. :)



English:

Today fell the first real snow. Big abundant flakes enclosing the world in whirling white. And I was home to film it! Yay! :)

The time is around ten in the morning when I filmed this. As soon as I got out of bed to put on my tea, and shocked was staring out through the window, I interrupted the tea and brought out the video camera. I stood there filming wearing only a cardigan, bare legs and feet. If anyone saw me I must have looked insane! After a while I felt my toes go numb from the cold, so stopped filming for a second to put on my boots. Barefoot, wearing just a cardigan. What a sight...

But luckily I wasn't filming myself. But this. Since I filmed from the balcony just like I did the film "Rain", you get the same sceneries but a different season! :) Almost like different worlds.

 
Snö - snow from MTEvideo on Vimeo.

It took all evening to cut, edit and upload this! That's why I missed the day shift with twenty minutes - I have an excuse. :)

Dags att börja dagen

(English below)

Efter att ha pratat med mormor i telefon igår och börjat titta på Idol (Heja Kevin och Alice!) så somnade jag i vanlig ordning. Jag vaknade igen mitt i natten, helt borta. Visste inte om det var dag eller natt, vardag eller helg. Hade jag försovit mig? Varför var det så ljust? (Lampor!) "Jaha, jag somnade visst". Haha den där förvirringen innan man riktigt vaknar till är ganska lustig.

Det var först i morse när jag kollade på Aftonbladet som jag såg att Anna åkte ur Idol. Fel val. Jag tycker att Robin eller Johan skulle åkt. Det där "fjortissyndromet" som alltid håller kvar "söta tonårskillen" utan röst varje år är lite tröttsam. Men kärlekskranka skrikande tonårstjejer måste ju även de få ha sin åsikt, så jag antar att vi andra bara får gilla läget.

Nu ska jag snart ge mig iväg för fika och lite shopping i vintervädret. (Jag återkommer till vädret senare! Det blir TVÅ inlägg idag! :) )

Ha en skön lördag. Det tänker jag ha.



English:

After having spoken to grandmother on the phone yesterday and started to watch Idol (Go Kevin and Alice!) I fell asleep as usual. I woke up again in the middle of the night, totally lost. I didn't know if it was day or night, weekday or weekend. Did I oversleep? Why was it so light? (Lamps!) "Oh, I guess I fell asleep". Haha, that confusion before you are really awake is pretty funny.

It was not until this morning when I read Aftonbladet online that I learned that Anna had to leave Idol. Wrong choice. I think Robin or Johan should have gone. This "teenage girl syndrome" that always keep "the cute teenage guy" without voice in the contest every year is slightly tiresome. But love-struck screaming teenage girls must be allowed to their opinion just like the rest of us, so I guess we just have to live with it.

Now it's soon time to leave for "fika" and some shopping in this winter-like weather. (I will talk more about the weather later! There will be TWO entries today! :) )

Have a nice Saturday. I intend to.

Att vilja mer

(English below)

Jag saknar bloggen. Jag vill skriva, skriva, skriva.

Spirituellt, underhållande, djup- och lättsinnigt och inspirerande. Blanda yta med substans. Slå er med häpnad med mina ord. (Yeah right! :) Men det är en kul ambition!)

Jag har så mycket jag vill säga. Skriva om.

Du: "Men varför skriver du så sällan nuförtiden om du nu har så mycket att säga??"

För att jag är helt slut efter jobbet. I huvudet. Hjärnan vill stänga av. Jag är så trött efter att ha koncentrerat mig i åtta timmar igenom telefonsignaler, samtal, besökare, mer telefonsignaler, fler samtal med och omkring mig, fler besökare... Jag kan helt enkelt inte koncentrera tankarna på kvällarna för att få ihop ett vettigt blogginlägg. Dessutom vet jag ju redan innan jag börjar skriva att jag måste översätta allt jag skriver, och det begränsar mig i vilka ämnen jag kan skriva om och hur. (Det här inlägget kommer bli en mardröm att översätta! :) ) När hjärnan stängt av får bara tanken på översättningen i sig mig att ge upp innan jag ens har börjat.

Det är roligt att vara receptionist, att ge service. Men jag känner mig mer som telefonist än receptionist på jobbet, och det är inte lika roligt. Och i hjärtat är jag skribent, informatör, kreatör... Varken receptionist eller telefonist, eller något annat.

Därför suger det att vara för trött för att orka göra saker som jag verkligen VILL göra när jag väl är ledig och har "tid" att göra dem.

Usch, jag vet att jag inte ska klaga. Jag har än så länge ett jobb att gå till. Utan det hade jag haft helt andra, värre, bekymmer. Jag måste värdesätta varje dag som jag fortfarande har ett jobb att gå till.

Men ibland är det skönt att lätta lite på trycket. Eller hur?

En fråga: Vill ni hellre att jag skriver något varje dag, även om det bara blir ett par rader om vädret typ i kanske en månads tid innan jag kan få till ett vettigt inlägg, än att jag skriver mer sällan men mer genomtänkt?



English:

I miss the blog. I want to write, write, write. 

Spiritually, entertaining, frivolously, profound and deep, inspiring. Mixing superficial with substance. Amaze you with my words. (Yeah right! :) But it's a fun ambition to have!)


I have so much I want to say. Write about.


You: "But why do you write so seldom these days if you have so much to say??"


Because I am exhausted after work. My mind. My brain just wants to shut down. I am so tired from concentrating myself through eight hours of the phone ringing, conversations and noise around me, visitors, more phone ringing, more conversations with me and around me, more visitors... I simply can't collect my thoughts in the evenings to manage a sensible blog entry. Besides already before I even start to write I know that I will have to translate everything, and that limits me in possible subjects to write about and how. (This entry will be a nightmare to translate. :) ). When my brain has shut down the mere thought about the translation in itself makes me give up before I have even started.


It is fun to be a receptionist and provide service. But at this job I feel more like a switchboard operator than a receptionist, and that's not as fun. And deep in my heart I am a writer, want to work with communication (what is "informatör" in English? I can't find a good translation!), and a creator... Not a receptionist, switchboard operator or anything else.


That's why it sucks that I am too tired to do things I really WANT to do when I am free and have "time" to do them.


I know I shouldn't complain. I so far still have a job to go to. If I didn't I would have other, worse, worries. I need to value every day that I still have a job to go to.


But sometimes it's nice to let off some steam. Isn't it?


A question: Would you rather that I write something every day, even if it's just a couple of lines like about the weather for a month or whatever before I can actually write an entry that matters, or would you prefer to wait a very long time  in between the thoughtful entries?


Varför jag älskar katter 2


Se upp!

Watch out!


hits