Fantastisk helg!

(English below)

Lite foton från vår dag i Stockholm igår. I helgen har jag haft besök av en mina närmaste bästa vänner, Jen från Irland. Det var så kul att träffa henne igen! Senast vi sågs öga mot öga var åtta år sedan men det kändes som en vecka. Det finns inget som slår känslan av att ha en riktig vän och veta att vänskapen är för livet.

(Ni måste kolla in hennes smycken och accessoarer - jag är inte partisk när jag säger att hennes design är helt underbar:
Blogg Jen Doyle Designs eller Facebook)

(Vy från Katarinavägen)

(Kulturhuset, Sergels Torg)


Two photos from our day in Stockholm yesterday. This weekend I had a visitor, one of my closest best friends, Jen from Ireland. The last time we met in person was eight years ago, but it felt like a week. Nothing beats the feeling of having a real friend and you know that friendship is for life.

(You must check out her jewellery and accessories - I am not biased when I say that her designs are totally amazing: Blogg Jen Doyle Designs or Facebook)

(View from Katrarinavägen)

(Kulturhuset, Sergels Torg)

Lättat inombords

(English below)

Idag har jag ringt alla samtal som jag har tänkt ringa länge men som jag dragit på. Med sociala fobin kommer en viss grad av "telefonskräck" på köpet så jag har alltid lite svårt att ta mig för att "lyfta luren" även fast jag vet att när jag väl börjar prata så går det hur bra som helst. Jag är så här även med mina egna vänner och min egen familj. Är man inte knäpp?

Men idag har jag i alla fall ringt alla dessa samtal. Tandläkaren, dörrleverantören, Tele2 för att fixa mitt mobila bredband.

Det senare är ett exempel på hur det här med telefonfobin kan dra saker in absurdum.

Efter säkert ett par års tid, ringde jag till slut supporten för några månader sedan för att fråga varför jag inte fick det mobila bredbandet att fungera. "Fel på modemet" blev slutsatsen. Jag skulle alltså behöva fixa ett nytt och även uppgradera bredbandet eftersom jag startade det 2007. Det har hänt en del med tekniken sen dess!

Under hela den här tiden har jag betalat 188 kronor i månaden för något jag inte kunnat använda. Helt sinnessjukt egentligen. Var det värt alla dessa pengar för att jag inte ville "lyfta på luren"?? Suck. Ibland, Mia, ibland alltså... blir jag galen på dig!

Men nu är det gjort. Och det känns som en sten lyfts bort från mina axlar och själen svävar lättare inombords.


Today I have made all the phonecalls I have been planning to make for a long time but have kept postponing. With social phobia comes a certain amount of "phone fear" with the package, so I have a little difficulty to "pick up the phone" even though I know that once I start talking there is no problem whatsoever. I am like this with my own friends and family too. Weird, right?

But today I have called all these phone calls. The dentist, the door provider, Tele2 to work out things with my mobile broadband.

The last one is an example of how this phone phobia can take things way too far.

After like a couple of years time I finally called the support a couple of months ago to ask why I couldn't get my mobile broadband to work. "The modem is broken" was the conclusion. So I needed to get a new one and at the same time upgrade the broadband since I started it in 2007. A lot of things have happened with the technology since then!

During all this time I have paid 188 kr per month, for something I haven't been able to use. Totally insane. Was it worth all this money just because I couldn't bring myself to "pick up the phone"?? Sigh. Sometimes, Mia, sometimes... you drive me crazy!

But now it's done. And I feel like a rock has been lifted off my shoulders and my soul rests more easily inside.

En bild från i julas

Här är en bild som jag tog hos mormor i julas. Jag tycker den blev häftig. Det är en röd "prydnadsgran" bakom en växt, och "månen" är en gatulampa utanför fönstret. (Fast man ser stjärnfiltrets rutmönster i "månen" men det är som det är... Jag lär mig! :) )

Here is a photo I took at my grandmother's during Christmas. I think it's kind of cool. It's a red "tree" behind a plant, and the "moon" is a streetlight outside the window. (However you see the pattern from the star filter in the "moon", but so it goes... I'm learning! :) )

Nu ska ni få se på något sött!

Denna tjej har ni sett förut. Världens sötaste schäferdam, mammas Zaya. Hon har ett sådant uttrycksfullt ansikte så det är en ren fröjd att både fota och filma henne.

This little girl you have seen before. The cutest German Shepherd lady in the world, my mother's Zaya. She has such an expressive face that it's a pure joy to both take photos of her and film her.

Vad händer härnäst??

(English below)

Började dagen med att försova mig. Det hade varit strömavbrott under natten så klockradion stod bara och blinkade. I mitt halvdvaletillstånd tittade jag på klockan och såg 3:30. Halv fyra, massor av tid kvar innan klockan ringer.  Så jag sov glatt vidare. Vaknade till och somnade om så som jag brukar göra, helt förvissad om att klockan ringer ju när jag ska upp.

Men till slut, när jag förmodligen hade sovit tillräckligt för att bli lite mer "vaken" för varje gång jag vaknade till så kände jag på mig att något inte stämde.

Klockan var kvart över sju! Varför har inte klockradion ringt? Vad har hänt?

Då såg jag ju att den stod och blinkade, nu på 5:45. "3:30" som jag trodde var tiden, var helt enkelt så länge som strömmen hade varit tillbaka. Så när jag trodde klockan var halv fyra måste hon alltså egentligen ha varit runt 5.

Inte nog med det. På jobbet skulle jag lyfta en kartong, tappade den och bröt av en nagel. :( De som precis vuxit sig fina och slutat skiva sig efter typ ett års tid. Bara att börja om. Ja, för en person som älskar nagellack och fina naglar, men som under större delen av sitt liv varit nagelbitare är det faktiskt en smärre katastrof. Så det så!

Så vad händer härnäst tror ni? Fler katastrofer - eller har jag haft min ranson för en dag?


I started my day by oversleeping. There had been a power cut over during the night so my clock radio was blinking. In my half-awake-half-dead state I looked at it and saw 3:30. Half past three, lots of time left to sleep before the alarm goes off. So I happily kept on sleeping. Woke up and fell back to sleep occasionally as I usually do, certain that the alarm will go off when it's time to wake up for real.

But eventually, after I probably had slept enough to be a little more "awake" for each time I woke up I had a feeling something was not right.

The time was a quarter past seven! Why didn't the clock radio alarm go off? What has happened?

Then I noticed the clock radio was blinking, now at 5:45. "3:30" that I thought was the time, was just as long as the power had been back. So when I thought the time was half past four, in reality it must have been around 5.

And it doesn't end there. At work I was moving a box, dropped it and broke a nail. :( My nails had just grown long and strong without splitting after like a year. Now, I have to start all over again. Yes for a person who loves nail polish and beautiful nails, but who during most parts of her life has been a nail biter it is a minor disaster. So there!

So what happenes next you think? More disasters - or have I had my share for a day?

Min första videoblogg!

Välkommen till en ny vecka med nya utmaningar och glädjeämnen förhoppningsvis. Hur spenderade ni helgen?

Jag hade städdag igår. Det var dags att städa bort julen och dessutom behövdes en uppfräschning av lägenheten. Nackdelen med en etta är att den blir stökig så fort. Det krävs liksom inte mycket för att det ska se rörigt ut. Fördelen är ju att det går fort att städa också.

Här är min söndag (hände något konstigt i slutet av filen... den fortsätter fast den är "slut" och musiken tystnar tvärt fast jag har tonat ut den. Så strunta bara i det. Och så har Youtube (Sony) blockerat musiken för Tyskland, fast jag använder en helt laglig inspelning. Så ni som tittar från Tyskland får titta utan musik... Jag vet inte vad jag kan göra åt det. Blir arg när jag faktiskt ser till att INTE använda copyright-skyddad musik.)

Welcome to a new week with new challenges and joy hopefully. How did you spend your weekend?

I had a cleaning day yesterday. It was about time to clean out Christmas and besides my apartment needed a cleaning. The backside of a small studio apartment is that it becomes messy so quickly. It doesn't take much for it to look mussed. The good side is that it is quick to clean as well.

Here is my Sunday. (something happened to the file at the end... it continues even though it's "finished" and the music stops abruptly even though I toned it out. So just ignore that. And Youtube (Sony) has blocked the music in Germany, even though I use a perfectly legal recording. So if you look from Germany, you will see it without music... annoys me when I actually make an effort NOT to use copyrighted music)

Kreativitet och tåg

(English below)

Torsdag var en lång dag. Väckarklockan ringde 4:30 för att jag skulle hinna med 6-tåget till Göteborg. Vi skulle ha en workshop med koncernens kommunikatörer inför ett stort koncerngemensamt event i april. Tåget avgick hyfsat i tid och var bara tio minuter försenat till Göteborg. Jag var chockad. För er som inte vet, så har SJ haft svåra problem med att klara av vintern. Och sommar, vår och höst med för den delen. Folk har blivit stående i strömlösa kalla tåg i timtal p.g.a massa fel hela tiden och tågen är i stort sett alltid försenade med minst tjugo-trettio minuter och man missar sina anslutningar. När man åker tåg är man liksom inställd på förseningar och strul och hoppas bara att det ska vara så lite strul som möjligt.

Men det fortsatte bra. Tåget jag åkte visade sig vara ett direkttåg så det stannade ingenstans på vägen. Vilket innebar att det var lite folk som åkte, det var lugnt och tyst i vagnen, och jag hade ingen som satt bredvid mig. Vilket gjorde att jag kunde bre ut mig över båda sätena och sova gott på min medhavda kudde. När tåget åkte in mot Göteborg började solens strålar lysa upp horisonten och gav det snöklädda landskapet ett blekrosa skimmer. Så himla vackert. Och när jag satt i taxin till Universeum där vi skulle börja dagen så steg solen över horisonten och det blev ett helt otroligt ljus över stan.

Efter en kul förmiddag på hjärnutställningen på Universeum bjöd kommunikationsbyrån som hjälper oss med eventet på en tre-rätters lunch och därefter hade vi vår workshop.

Jag älskar att vara tillsammans med andra kreativa människor. Vilka fantastiska kul idéer vi fick! Till och med de från kommunikationsbyrån som lett liknande workshops hundratals gånger, var imponerade över kreativiteten.

Sedan var det dags att åka hem. Tåget avgick från stationen exakt på avgångstiden. Kors i taket. Men efter bara kanske en halvtimme meddelade de det man är van att höra, att vi låg fem minuter efter tidtabell. "Jaja", tänkte jag, "har vi tur blir det som mest en halvtimme innan vi är framme!". Tåget skulle anlända i Stockholm 19:50. Vet ni när det anlände?


19:50!!! Exakt på slaget. Mer i tid kan det ju inte komma. Jag var nu i allvarligt chockstillstånd! Vad har hänt? SJ, jag känner inte igen dig. Och inte nog med det.

Jag behövde bara vänta tre minuter på tunnelbanan och när jag kom fram till Ropsten stod bussen och väntade på busshållplatsen. Och allt precis enligt tidtabell. SL, jag känner inte igen dig! Vad är stadiet efter chocktillstånd!?


Thursday was a long day. The alarm was set at 4:30 for me to catch the 6 o'clock train to Göteborg. I went for a workshop with all the communication officers of the corporation for a big corporate event in April. The train left the station decently on time and was only ten minutes late at arrival in Göteborg. I was shocked. For those of you who don't know,
SJ (the train company) has had trouble with dealing with winter. And summer, spring and autumn too for that matter. People have been stuck on powerless cold trains for hours because of constant errors and the trains are practically always late by at least twenty-thirty minutes and you miss your connections. When you o by train you are kind of prepared for delays and hassle and just hope for as little hassle as possible.

But it continued well. The train turned out to be a direct train, so it didn't stop anywhere on the way. Which meant it was not many people on it, it was pieceful and quiet and I had noone sitting next to me. Which meant I could spread out on both seats and sleep well on my pillow that I brought. When the train was closing Göteborg the sunlight started to light up the horizon giving the snowcovered landscape a pale pink glow. So very pretty. And when I was in the taxi taking  me to Universeum where we would start the day the sun went over the horizon and shined an incredibly beautiful light over the city.

After a fun start of the day at the brain exhibition at Universeum the communication agency that helps us with the event treated us a three-course lunch and after that we had our workshop.

I love working with creative people. What amazing cool ideas we had! Even the people from the communication agency who have led hundreds of workshops like these were impressed by our creativity.

Then it was time to go home. The train left the station exactly on time. Wow. But after only 30 minutes they told us what you are used to hear, that we were five minutes behind the time table. "Oh well" I thought, "If we are lucky it will be half an hour at the most before we are in Stockholm". The train was due in Stockholm 19:50. Guess when it arrived?


19:50!!! Sharp. It can't be more on time than that. I was now in complete shock! What has happened? SJ, I don't recognise you. And that's not the end of it.

I only had to wait three minutes for the underground and when I arrived in Ropsten the bus was waiting at the bus stop. Everything right on time. SL (the company handling the local transport in Stockholm), I don't recognise you! What is the stage after shock!?

Sprida gläjde

(English below)

"När du ömsint betraktar dig själv och dina egenskaper – vad fyller dig med kärlek och tacksamhet? Vad ser du hos dig själv som är just du på det där underbara sättet?"

Jag läser en blogg som varje dag diskuterar kring olika kloka ord sagda av visa människor. Det är tankeväckande. Denna fråga väckte något i mig. Jag är inte bra på att ömsint betrakta mig själv. Jag är betydligt bättre på att ondsint och intolerant betrakta mina brister och definiera mig utifrån dem. Är inte det konstigt? Jag är tolerant mot andras fel och brister och ser deras styrkor, men visar inte samma tolerans mot mig själv?

Jag har i år blivit inspirerad på många sätt av olika människor som liksom sprider positiv energi omkring sig. Jag inser hur smittsamt det är och att glädje är attraktivt. Den spontana äkta glädjen som kommer ur harmoni.

Men vad gör man om man inte har den där glädjen och harmonin så där spontant och naturligt, men ändå vill kunna vara en person som sprider en positiv energi både till sig själv och andra?

Jag kan ju inte "tvinga" mig själv att sprudla av glädje när mitt inre bär på en ledsenhet och sorg. De har följt med mig hela livet, utan att jag har förstått varför. (Börjar förstå nu, tack vare min kloka sjukgymnast.) Påtvingad glädje som ett täcke över en grundläggande ledsenhet blir ju inte äkta.

Men trots att jag bär på mycket ledsenhet och sorg i min själ, så ser jag inte på mig själv som en ledsen person. Kanske har jag till och med denna långvariga ledsenhet att tacka för att jag har utvecklat förmågan att uppskatta glädje i det lilla. Det finns alltid något att glädjas åt. Min källa till glädje finns i min kärlek till och nyfikenhet på livet. Livet, allt som existerar och sker omkring oss, är oändligt vackert om vi bara stannar upp och tar oss tid att betrakta det. Det kan vara ett barns skratt på bussen. En kram mellan två människor på en perrong. Ett avsked eller ett återseende? En fågel som flyger mot skyn. Första riktigt varma vårdagen. Glittrande snö. Röda rosor på kinderna hos en person som pratar passionerat om något som han eller hon älskar. Det finns så mycket liv därute! Jag vill vara en del av det.

Jag kanske inte kan sprudla av spontan glädje. Men jag tycker om min mer tillbakadragna förmåga till glädje. För det är den som får mig att tro på morgondagen. Det är den som ger styrkan att kämpa vidare, viljan att leva. Min drivkraft och ambition.

Vem vet? Kanske jag en gång hittar till den spontana glädjen. Kanske jag en dag hittar harmoni i mitt liv. Ett första steg är kanske att börja bli lika tolerant mot mig själv och mina brister, som jag är mot andra. Om jag inte kan vara snäll mot mig själv så kan jag inte sprida positiv energi till andra.

Nu ställer jag frågan till dig: När du ömsint betraktar dig själv och dina egenskaper – vad fyller dig med kärlek och tacksamhet? Vad ser du hos dig själv som är just du på det där underbara sättet?

Om du vill dela med dig av svaret så är ingen gladare än jag att få läsa så svara gärna i en kommentar. Vi kanske kan inspirera varandra. Men viktigast av allt är att du svarar dig själv.


"When you tenderly look at yourself and your characteristics - what fills you with love and gratitude? What do you see in yourself that is uniquely you, in that wonderful way?"

I read a blog that every day discusses around different wise words said by wise people. It's thought-provoking. This question spoke to something inside me. I am not good at tenderly looking at myself. I am way better at maliciously and intolerantly looking at my flaws and define myself by them. Isn't that weird? I am tolerant towards other people's flaws and easily see their strengths, but I don't show myself the same tolerance?

I have this year been inspired in so many ways by different people who spread positive energy around them. I realise how catching it is and that happiness is attractive. The spontaneous happiness that comes from harmony.

But what do you do if you don't have that happiness and harmony as spontaneously and naturally, but still want to be a person who spread positive energy both to yourself and to others?

I can't "force" myself to be bubbling of happiness when my inner self carries a sadness and grief. They have been there all my life, without my knowing why. (I am beginning to understand a little more now thanks to my wise physiotherapist.) Forced happiness like a cover over a profound sadness would not be real.

However even though I carry a lot of sadness and grief in my soul, I don't see myself as a sad person. Maybe I even have this long time sadness to thank for developing my ability to find happiness in the little things. There is always something to be happy about. My source for happiness is in my love and curiosity towards life. Life, everything that exists and happens around us, is endlessly beautiful if we just stop and take the time to look. It can be the laughter of a child on the bus. A hug between to people at the train station. A goodbye or a reunion? A bird taking flight to the sky. The first real warm spring day. Glistening snow. Red roses on the cheeks of a person who passionately speaks about something he or she loves. There is so much life out there! I want to be a part of it.

I might not be able to burst into spontaneous joy. But I like my more introvert ability to feel happiness. Because that's what gives my belief in tomorrow. That's what gives me the strength to keep up fighting for the life I want, the will to live. My drive and ambition.

Who knows? Maybe one day I will find that spontaneous happiness. Maybe one day I will find harmony in my life. A first step is perhaps to be as tolerant with myself and my flawas as I am with others. If I can't be kind to myself I can't spread positive energy to others.

Now I ask you the same question: When you tenderly look at yourself and your characteristics - what fills you with love and gratitude? What do you see in yourself that is uniquely you in that wonderful way?

If you'd like to share I'd love to read so reply in a comment if you want. Maybe we can inspire each other. But most importantly is that you answer this to yourself.

Hur mycket är klockan egentligen?

(English below)

En solig och varm måndag. Snötäcket blir mindre och mindre, vilket jag tycker är tråkigt. Men solen har jag inget emot. Och inte ljuset heller.

Idag när jag gick från bussen till jobbet var jag tvungen att kolla på klockan. Det var så ljust! Hade jag tagit fel på tiden på en timme, var klockan egentligen nio istället för åtta? På allvar, var jag tvungen att kolla. Men det stämde.


A sunny and warm Monday. The snow cover is disappearing more and more each minute, which I think is a little sad. But I don't mind the sun. And I don't mind the light either.

Today when I walked from the bus to work I had to check the time. It was so light! Am I an hour late, was it actually 9, not 8? Seriously, I had to check. But it was correct. I did not mess up the time.

(Sun up 08:37, 6 minutes earlier than a week ago and sun down at 3:13 pm, 12 minutes later than last week)

Bländare och slutartid

(English below)

Ja ännu en sömnlös natt och grannarna spelar på maxvolym som hörs genom mina öronproppar klockan halv fem på morgonen. Hopplöst.

Så vad göra?

Läsa på lite om foto kanske? Bländare och slutartid vill jag lära mig mer om. Jag förstår grundprinciperna. Men jag förstår ändå inte. Jag ska ge ett exempel från en instruktionssajt på nätet. Guiden kommer från
Jonas Webresurs Fotoskolan

Han ger ett schema över bländare och slutartid. Och grunden, som jag fattar, tror jag. Varje ökning av bländarvärdet släpper in hälften så mycket ljus, alltså måste man kompensera genom att minska slutartiden lika mycket.

Alltså ger han dessa värden:

Bländare - slutare

1.8 - 1/2000

2 - 1/1000

2,8 - 1/500

4 - 1/250

5,6 - 1/125

8 - 1/60

11 - 1/30

16 - 1/50

22 - 1/8

Ok. Men beror inte allt detta på vilket ljus man har? Eller stämmer dessa värden alltid?

För sedan ger han exempel på effekter på skärpedjup. Ena bilden taget med 19 - 1/30 (motsvarar ju bländare 11 i "schemat" ovan??) vilket ger skärpa i hela bilden. Andra bilden, samma motiv, taget med 3,8 - 1/30, med kortare skärpedjup. Skärpedjupsgrejen fattar jag. Men varför blev båda dessa bilder korrekt exponerade!? (Se bilderna här)

Det fattar jag inte. Borde inte den sista bilden ha blivit kraftigt överexponerad med samma slutartid och betydligt större bländare? Det stämmer ju inte med logiken ovan om kompensation?

Kan ni som kan fotografera förklara det här för mig? Jag skulle bli evigt tacksam för jag vill verkligen lära mig det här. Jag har gått så långt att jag kommit ifrån auto-läget och brukar fota med bländar- eller slutarförval beroende på motiv, och exponeringskompensation för svåra bildförhållanden (efter testbild efter testbild dock. Typ fem bilder på samma sak! Helt slumpmässigt, tills jag hittar rätt, förhoppningsvis.)

Men jag vill lära mig att behärska kameran fullt ut. Och det här får jag bara inte ihop logiskt!


Yes, another sleepless night and my neighbours are playing music at max volume so I can hear it even through my ear plugs, 4:30 in the morning. Hopeless.

So what to do?

Learn a little more about photography perhaps? Aperture and shutter speed I want to learn more about. I understand the basic principles. But I still don't understand. I will give an example from an instruction site on the net. The guide is Jonas Webresurs Fotoskolan

He gives a scheme of aperture and shutter speed. And the basics, that I do get, I think. Every increase of the aperture value lets in half as much light, so to compensate you need to decrease the shutterspeed equally.

He gives these values:
Aperture - shutter speed

1.8 - 1/2000

2 - 1/1000

2,8 - 1/500

4 - 1/250

5,6 - 1/125

8 - 1/60

11 - 1/30

16 - 1/50

22 - 1/8

Ok, but wouldn't this depend on how much light you have? Or are these values always valid?

Because then he gives examples of the effect on focal depth. One photo taken with 19 - 1/30 (which corresponds to aperture 11 in the scheme above!?) which gives the whole picture focus. The other photo, same picture, taken with 3,8 - 1/30 which gives shorter focal depth. I get that part. But why did both of these photos get the correct exposure!? (See the photos here (scroll down a bit) )

That I DON'T get. Shouldn't the last photo have been heavily overexposed with the same shuttersepeed and a significantly bigger aperture? That doesn't make sense with the logic explained before about compensation?

Please, those of you who take photos and are pros, explain to me? I would be eternally grateful because I really want to learn this. I have come as far as leaving the automatic mode and use the aperture or shutterspeed priority modes depending on the picture and exposure compensation for diffcult light conditions (after one testphoto after another, like five photos of the same thing. Testing totally randomly, until I get it right, hopefully)

But I want to learn to master the camera completely. And this I just can't make any sense of logically.

I pappas anda - digitala spår

(English below)

Jag hamnade av en slump på ett spår av pappa på nätet. Hur många sådana här digitala spår lämnar vi efter oss när vi en dag inte finns mer?

Det här väckte så klart minnena till liv, och saknaden. Pappas företag. AWA, den "snygga bokstavskombinationen", som fick bli hans företagsnamn genom alla åren. Nu är hans adress, vår gamla adress, inte längre hans. Inte vår. Hans telefonnummer är inte hans längre. Allt detta tillhör nu någon annan. Främlingar. Det känns så himla konstigt. Allt detta som var han, som var oss, är inte det längre. I praktiken. Minnena finns kvar förstås, men ni förstår vad jag menar. Kanske?

Denna adress hann vara min adress i ett års tid. Där fick jag mitt första egna rum. Där tog jag studenten, den lyckligaste dagen i mitt liv. Pappa hade ordnat så fint med studentplakat och studentflak och allt (fast han valde bilden han VISSTE att jag hatade på mig själv som liten för plakatet. ;) )  Och så stolt var han. (Han var bra på det, att vara stolt över mig. :) ) Även efter att jag flyttat hemifrån så var det "alltid mitt hem också".

Fina fina pappa, jag saknar dig! Älskar dig för alltid.

Om jag någonsin startar ett eget företag, ska det heta AWA. Till pappas minne!


I accidently stumbled upon a trace of my father on the net. How many of these digital traces will we leave behind the day we are no longer here?

Of course this brought back memories, and how much I miss him. My father's business. AWA, the "nice-looking letter combination", that he chose for his company name through the years. Now his address, our address, is no longer his. No longer ours. His phone number is no longer his. All these things now belong to other people. Strangers. It feels so very weird. All this that was him, that was us, isn't any more. In reality. Of course the memories are still there, but you know what I mean. Perhaps?

This address was mine for about a year. This is where I got my first own room. This is where I graduated, the happiest day of my life. He had done such a nice job with the student placard and student "car thing" (please English speakers who speak Swedish, help me translate "studentflak"!) and everything (even though he chose a photo he KNEW I hated of myself as a baby for the placard. ;) ) And he was so proud. (He was good at that, being proud of me. :) ). Even after I moved away from home, it was "always my home too".

Finest "pappa" (sorry, I just can't call him "dad" or "daddy" - it feels too weird, and father is too formal!), I miss you! Love you forever.

If I ever start my own business, it will be called AWA. In memory of pappa!

Trött fredag

(English below)

Jösses vad jag var trött igår. Natten till fredag sov jag inte en blund. När klockan var 4 på morgonen insåg jag att det inte var någon idé att ens försöka sova längre. Då blev strategin istället att hålla sig vaken tills klockan ringer. Jag lyckades och allra mest sömnig blev jag på bussen på väg till jobbet! Hur sjutton ska det här gå, tänkte jag.

Men jag höll mig så klart vaken. Sova på jobbet är ju liksom inte min grej. Ögonen sved och rann av trötthet. Såg mig i spegeln på toaletten och ögonen var alldeles rödsprängda.

Jag hoppas verkligen att det var mest synligt och märkbart för mig själv och inte för andra. Annars kan de börja spekulera vad jag hade gjort, eller tagit...!

Men som tur var var det en kort dag på jobbet. Flexade ut vid ettiden för att luncha med en kompis. Så det var en rätt bra fredag efter en sömnlös natt.

Strategin var att försöka hålla mig vaken till efter Let's Dance. Den strategin misslyckades. Tror jag somnade redan strax efter fem på kvällen!

Hur var er fredag? :)


Oh my I was so tired yesterday. I didn't sleep at all during the night. When it was 4 am, I realised there was no point even trying to get some sleep any more, instead Ichanged strategy to stay awake until the alarm goes off. I succeeded and was at my most sleepiest on the bus to work! Where will this end I thought.

But of course I did stay awake. Falling asleep at work is not really my kind of thing. My eyes were stinging and watering from tiredness. I looked at myself in the mirror in the restroom and my eyes were all redish.

I really hope it was mostly noticeable for myself and not to others. Or they could start speculating what I've been doing, or using...!

But luckily it was a short day at work. I took some flex hours to have lunch with a friend, so it was a good Friday to have after a night of no sleep.

I had a strategy to stay awake watching "Let's Dance" (Swedish version of Dancing with the stars, Strictly come dancing), but that strategy failed miserably. I think I fell asleep right after 5 pm.

How was your Friday? :)


(English below)

Skulle ni vilja att jag videobloggade ibland? Jag har ju testat förut ett par gånger men alltid fegat ur. Är ju lite blyg (underdrift) och har inte världens bästa självförtroende att visa mig inför en kamera på det sättet. Men samtidigt är det en bra övning för självförtroendet, det går inte att komma ifrån. Men om jag ska våga mig på det, så behöver jag veta att ni tycker att det skulle vara roligt och framför allt - tips på vad ni vill att jag i så fall skulle videoblogga om?

För utan ert stöd, klarar jag det inte. Så är ni inte intresserade av det och tycker det verkar tråkigt och hellre vill att jag bara skriver, så vill jag inte utsätta mig för det.


Would you like me to videoblog sometimes? I have tried it before as you might know but each time I chickened out. I am a bit shy (understatement) and I don't have the best confidence about being in front of a camera that way. But at the same time it is a good confidence exercise, there is no denying that. But I am to dare to try it again, I need to know that you think it would be fun and most of all - what would you want me to videoblog about in that case?

Because without your support I won't be able to pull it off. So if you are not intereted in it and find it boring and prefer it if I only write, I don't want to put myself through it.

Skulle titta ut genom fönstret

Skulle titta ut genom fönstret. Så här gick det med det.

Wanted to look out of the window. Yeah, failed.

(Denna bilden är inte menad att vara en bra bild. Ville bara säga det. LOL)
(This image has no intention to be a good photo. Just wanted to mention that. LOL)

Om man ändå hade haft kameran

(English below)

Idag på väg till jobbet såg jag något så himla häftigt på himlen. Det var en liten tunn månflisa av ett slöjmoln till vänster om solen, som lyste upp som om det glödde alldeles vitt och i kanten av molnet dels dold av det vita - var det som en stor boll i starka regnbågsfärger. Jag kunde inte låta bli att titta på det trots att jag tittade mot solen och blev galet bländad! Det flimrade av solfläckar framför ögonen säkert en halvtimme efteråt, men det var det värt. Har aldrig sett något liknande. Undrar om det hade med solförmörkelsen att göra? Det här var vid halv tolv-tiden.

Var det någon mer som såg det? Det syntes i kanske fem-tio minuter.


Today on my way to work I saw something so cool in the sky. A little thin piece of a cirrus-stratus cloud (hmmm, for once, I like the Swedish word better! Is there any other word for these clouds, more like the Swedish one? (Which literary means "veil cloud".)) left from the sun, that was lit up as if it was glowing, all bright white, and at the edge of the cloud, partly hidden by the white, was a big ball in bright rainbow colours. I couldn't help looking at it even though I was looking towards the sun and was blinded madly! I had "sun spots" dancing before my eyes like for half an hour afterwards, but it was so worth it. I have never seen anything like that before. I wonder if it had anything to do with the eclipse? This was around 11:30-ish.

Did anybody else see it? It showed for mabye five-ten minutes.


(English below)

Idag mår jag bättre. Gud så skönt. Fast gårdagens pärs satte fart på magkatarren igen så idag har jag ont i magen p.g.a det istället. Aldrig får man vara nöjd, eller? :) Men det var väl inte helt oväntat. Kunde ju inte äta ordentligt igår. Den värsta "sviten" av gårdagen är dock tröttheten. Jag är så trött, så trött, så trött.

Men jag ska strax ge mig iväg till jobbet fram och tillbaka för att hämta datorn så att jag kan jobba ikapp lite hemma. Med tanke på smittorisken är det väl säkrast så när nu möjligheten finns. Egentligen hade jag bara velat ta det lugnt idag eftersom jag är så trött, men jag måste verkligen jobba. Har så mycket att göra och har redan förlorat en dag ju!

(En bild jag tog på väg till affären samma dag som jag jobbade hemifrån senast - då jag
tappade rösten! :) )


Today I feel better. Thank god. However yesterday's ordeal got my gastritis going again so today my stomach hurts because of that instead. Never satisfied, or? :) But it's not totally unexpected. I couldn't eat properly yesterday. The worst part though after yesterday is how tired I am. So, so, so tired.

But soon I will go back and forth to work to get my laptop so that I can catch up on some work, from home. I don't want my colleagues to catch what I had,so to be on the safe side it's best to work from home now that I actually can. I would have prefered to take it easy and just relax today being as tired as I am but I really need to work. Have so much to do and have already lost a day!

(A photo I took on my walk to the store the same day I was working from home last, when I lost my voice!)

Kunde inte låta bli...

(English below)

Lite rosa blev det ändå. :) Men inte samma överdos och inte lika flickig rosa, men ändå feminint. Förhoppningsvis lite mer vuxet. Vad tycker ni? För tillfället är jag ganska nöjd. Men jag tänker inte klart idag. Magsjuk. :( Diarrë halva natten. Blä. Jobbigt. Äckligt. Hemskt. Så nu ska jag återgå till buljongdieten. Som tur är går det att äta, men så fort jag äter eller dricker får jag kramp i magen. Men jag måste ju. Efter denna natt har jag nog inte mycket vätska och näring kvar i kroppen.  Ugh.


So, a little pink is ok right? :) But the same overdose and not so girly pink, but still feminine? Hopefully a bit more "adult". What do you think? At the moment I am pretty pleased with the result. But I'm not thinking clearly today. Stomach flu. :( Diarrhoea half night. Ugh. Bad. Disgusting. Horrible. So now I will return to my broth diet. Luckily I can eat, but as soon as I eat and drink my stomach cramps. But I have to. After tonight there can't be any nourishment or fluid left in my body. Ugh.

Test av bild.

Ville utöka bredden på bloggen för att få fram bilder bättre utan att ni ska behöva klicka på dem för att se dem någorlunda stora. Det här fotot får duga som testbild. :) Jag kan inte bestämma mig för om det här är en bra bild eller inte. Vad tycker ni? Och om storleken?

I wanted to extend the width on the blog to make the photos look better without your having to click on them to see them in a decent size. This photo will do as a test photo. :) I can't make up my mind if this is a good picture or not. What do you think? And about the size?

Trött på rosa

Vad tycker ni så här långt?`

Tired of pink. What do you think of the changes so far?

Design på gång!

(English below)

Bloggen kommer se lite konstig ut ett tag. Jag håller på att försöka göra om designen lite. Lite mer "fotovänlig" på bredden. Så ha tålamod att saker och ting åker hit och dit och allt ser konstigt ut. Förhoppningsvis ska ni ändå kunna läsa bloggen och kommentera som vanligt.


The blog will look a bit weird for a while. I am trying to redesign a little. I want it a bit more "photofriendly" width-wise. So please be patient with things going all over the place and looking strange. Hopefully you will still be able to read the blog and comment as usual.

2011 året då jag fyller 40.

(English below)

Vet ni hur jobbigt det är? Jag kan inte förstå det. Det känns som om mitt liv ligger tio år efter min ålder. Och det gör det ju på sätt och vis. Ångest! Men jag ska försöka hitta min inre harmoni och ett liv som jag kan acceptera och må bra i. Det jobbet har jag påbörjat, och kommer behöva gå igenom tuffa utmaningar i år för att komma över mina rädslor eller att lära mig leva med dem utan att låta dem ta över mitt liv.

Men en del i att ta hand om sitt inre är att även ta hand om sitt yttre. Att äta bra, sova bra, röra på sig (det behöver inte innebära att svettas på gym eller aerobics, vardagsmotion räcker långt!). Ta hand om sin kropp. Det ska jag bli bättre på i år. Detta kommer också göra mitt psyke starkare inför alla utmaningar jag kommer utsätta det för.  Och jag känner att min kropp vill röra på sig. Det kommer bli fler promenader nu i vinter och regelbunden cykling när snö och halka är ett vinterminne. 

Även att "se" bra ut hjälper faktiskt själen. Så jag ska försöka våga mer i år. Jag ser kläder och stilar som är så snyggt, men vågar inte riktigt klä mig så själv utan klär mig väldigt anonymt och enkelt. Det är väldigt sällan jag provar kläder i affärer för jag är övertygad redan när jag ser kläderna på galgen att det inte kommer passa mig. "Snyggt, på alla andra, men INTE på mig!".

Därför blir det alltid grå mus-klädslen. Jeans och illasittande tråkiga tröjor. Gärna i samma färg som tapeterna så att jag smälter in i dekoren typ!

Det här klippet inspirerade mig så enormt att jag var tvungen att skriva det här inlägget. :) Jag tror att om man bara vågar, så kan man hjälpa sitt inre självförtroende på traven genom att stärka sitt yttre. Titta vad det gör för denna otroligt vackra kvinna.  Hon har förvandlat sitt grå mus-utseende tilll en fantastikt tjusig kvinna som strålar.


Do you know how tough it is for me to realise I will turn 40 this year? I can't understand it. It feels like my life is ten years behind my age. And in many ways it is. Anxiety kicks in! But I will try to find my inner harmony and a life that I can accept and feel fine with. I have started working on that, and this year will mean a lot of tough challenges I have to go through to face my fears or at least learn to live with them without them taking over my life.

But on part of taking care of your inner self is to take care of the exterior. Eat well, sleep well, exercise (doesn't have to be a sweaty gym or aerobic classes, simple every day exercise will do plenty!). Take care of the body. I will do that more this year. This will also make my mind stronger facing all the challenges. And I feel that my body wants to move. More walks during winter, and regular cycling when snow and slippery streets are a winter memory.

Even looking "good"  helps the soul. So I will try to be more daring this year. I see clothes and styles that I think look so good, but I don't have the courage to weare them, I dress very anonymously and simple. It's very seldom I actually try on clothes in stores because I'm convinced already when I see the garment  on the hanger that it won't fit me. "Great, gorgeous! On others, but NOT on me!".

That's why I always end up with the "grey mouse" outfits. Jeans and an ill-fitting sweater. If I happen to match the wallpapers it's a bonus, myself disappearing into the decorations!

This clip inspired me so much that I had to write this blog entry. :) I believe that if you only dare, you can help your inner self confidence a little bit on the way by making your exterior self looking stronger. Look what it does to this extraordinary beautiful woman. She has turned her grey mouse appearance into a stunning woman that radiates.