Release me
(English below)
I måndags, sista körtillfället innan juluppehållet, hade vi vårt artistbesök för terminen av fantastiska Frida Öhrn. I två terminer har vi sjungit hennes låt Release me (Saab-reklamen....) vilket jag är jätteglad för eftersom det är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag gråter av den, den är så stark.
Låten handlar så klart egentligen om ett kvävande förhållande. Men. För mig handlar den om min kamp mot social fobi och det grepp den har över mitt liv. Att leva med social fobi är precis som sången beskriver. Release me!
English:
On Monday, last choir practice before the holidays, we had our celebrity guest of the term, the great Frida Öhrn. We have sung her "Release me" (the Saab-commercial...) two terms in a row, for which I am really happy since the song is one of my very favourites. I cry listening to it, it's so strong.
The song is of course about a suppressing relationship. But. To me the song is about my struggle against the grip that social phobia has on me and my life. Living with social phobia feels just like this song describes. Release me!
Lyssna och lär!
(English below)
Fem saker du inte ska säga till någon som har social fobi. Lyssna!!
5) "Le!"
4) "Säg nånting!"
3) "Vi bits inte, vi lovar!"
2) "Du är konstig!"
1) "Jag gillar inte tystlåtna människor."
English:
Five things you should never say to a social phobic. Take note!!
5) "Smile!"
4) "Talk!"
3) "We don't bite, we promise!"
2) "You're weird!"
1) "I don't like quiet people."
Vänner
(English below)
Vänner betyder allt.
Ensamhet är vidrigt.
English:
Friends mean everything.
Loneliness stinks.
Kreativitet och politik
Det finns ingenting som inspirerar mig så mycket som kreativa människor.
Igår såg jag ett program på TV om ett svenskt konstnärspar i 80-årsåldern som bodde i norska vildmarken. Trots att de bodde så isolerat så var de båda mycket framgångsrika i sitt konstnärsskap och även engagerade i frågor som samiska rättigheter och så vidare. Det är tufft tycker jag att vara över 80 år och bo så långt bort från civilisationen och fortfarande ha ett rikt konstnärsliv (nu menar jag inte rikt i pengar). Men vet ni vad jag tror? Det är just för att de lever som de själva har valt att leva, och får ständig själslig näring genom sin konst och sitt engagemang, som de behållit sin både mentala och fysiska hälsa och sin kärlek till varandra i över 40 år.
Nyckeln ligger där. Att hitta det liv man själv vill leva, och sträva efter det. Att våga.
Jag har så svårt att våga. Mitt liv handlar mest om rädsla. Rädslan står i vägen. Den står som en liten jävul på axeln och säger: "Det där går inte", "Det där klarar du aldrig", "Tänk på vad du har - du vet inte vad du får. Livet du lever är det liv du känner till. Det är tryggt.", "Du vet hur det är att leva med ångest, vad är du utan den?", "Riskera ingenting".
När jag tänker på allt som står i vägen för det liv som jag vill leva, känns det överväldigande. Det är så mycket, både i den fysiska världen men kanske främst i den mentala. Om jag skulle ta tag i allt, så skulle det få mig att må riktigt dåligt ett tag. Jag inser det. Jag måste till botten, för att komma upp igen, och det skrämmer skiten ur mig. Men jag är villig att göra det. Jag skulle göra vad som helst för att inte må så här och kunna leva ett fullt liv. Fast jag klarar det inte själv. Jag behöver hjälp.
Men hur ska jag orka gå igenom detta, och sköta resten av mitt liv samtidigt? Jag behöver fortfarande få ihop pengar till mat och hyra...
Varför är det skillnad på en överansträngd muskel och en överansträngd själ? Båda behöver samma behandling av vila och rehabilitiering så blir det bra igen, men det är bara muskeln som räknas. Själen ska vi bara fortsätta att överanstränga mer och mer. Du vet väl vad som händer om du fortsätter att gå med en överansträngd muskel? Samma sak händer med själen. För att muskeln ska läka, måste man sluta att fortsätta stressa den. Samma sak med själen. Det ÄR ingen skillnad. Det skulle vara väldigt intressant att höra Reinfeldts och hans Allians förklaring. Inte det vanliga politikertramset, utan deras rent mänskliga förklaring.
Jag vill kunna välja mitt eget liv, som paret i inledningen. För att kunna det, behöver jag hjälp. Det är inte konstigare än att jag måste få hjälp med min ansträngda muskel om jag ska kunna springa.
English:
There is nothing as inspiring as creative people.
Yesterday I was watching a program on TV about a Swedish artist couple in their 80s living in Norwegian wilderness. Despite the fact that they were living so isolated they were both very successful in their art and also very involved in issues like Sami rights and so on. It's tough to be over 80 and live so far from civilization and still have a rich life (and I don't mean money rich). But do you know what I think? It's exactly the fact that they are living a life they themselves have chosen to live, and get constant nourishment to the soul through their art and their commitment, that has made them stay heatlhy both physically and mentally. That's also how they kept their love for eachother alive for over 40 years.
The key is there. To find the life you want to live, and work towards that. Courage.
I find that courage so hard. My life is most of all about fear. Fear is in the way. It's standing on my shoulder like a little devil saying "That will never work", "You can never do that", "Think about what you have - you don't know what will come instead. The life you live is the life you know. That's safe", "You know what life with anxiety is, who are you without it?","Don't risk anything!".
When I think about all the stuff standing in the way for me to live the life I want to live, it feels overwhelming. There is so much, both in the physical world but most of all the mental. And to actually deal with everything will make me feel really crappy for a while. I realise that. I need to hit the bottom to come back up again, healed. It scares me to death but I would be willing to do it. I would do anything to not feel like this and to be able to live a full life. I can't do it alone though. I need help.
But how will I manage to go through that and take care of the rest of my life at the same time? I will still need money to pay for rent and food...
Why is there a difference between a strained muscle and a strained soul? Both need similar treatment of rest and rehabilitation and they will be ok again, but it's only the muscle strain that counts. The soul strain is supposed to just be strained harder and harder. You know what happens with a strained muscle that goes untreated? The same thing happens to your soul. For your muscle to heal, you need to stop stressing it. The same thing goes for your soul. There is no difference! It would very interesting to hear our government's explanation to this. Not the "political nonsense", but the human explanation.
I want to be able to choose my own life, like the couple in the beginning. To be able to do that, I need help. It's no more strange than needing help with my strained muscle to be able to run.
Efter regn kommer solsken
Vad ovanligt att vakna upp till strålande solsken imorse. Efter fyra dagars ihållande regn hade jag nästan glömt bort hur solen såg ut.
Fast var är värmen? Det var KALLT när jag gick till jobbet. Det hade inte suttit fel med vantar... I juni. Hej och hå.
Den här veckan ska jag nog lyckas få till min nästa videoblogg om social fobi. Det har varit svårare än jag trodde att göra "del två" - min historia. Så jag har nu insett att det bästa är att jag bara gör en kort sammanfattning av när jag fick social fobi, när jag fick hjälp osv. Och ta det här med känslor kring det, erfarenheter och hur det är att leva med det vartefter det faller sig naturligt i de övriga delarna.
Det går inte att få till det i en enda inspelning. Det blir för långt och jag får ingen struktur på det. Och får inte med allt!
Så det får bli så här. :)
Nu snart dags för lunch. Kan inte klockan vara fyra nu?
English:
How unusual to wake up to sunshine this morning. After four days of non-stop raining I had almost forgotten what the sun looked like.
But were is the warm weather? It was COLD when I went to work. I wouldn't have mind gloves... In June.
This week I think I'll manage to record my next video blog about social phobia. It's been harder than I thought to make "part two" - my story. So I have realised now that the best thing to do is a short summary of when I got social phobia and when I got help for it etc. And take the emotional part of it, experiences and what it's like to live with it, in the other parts whenever it comes naturally.
I can't get it to work in one single recording. It's too long and I can't get a good structure of it. And can't get everything said I want to say!
So this is what I willl do. :)
Time for lunch soon. Why can't the time be 4 pm now?
Jag gjorde det!
Jag har lagt ut min första videodagbok om social fobi. En introduktion. Puh... tufft att se och höra sig själv - man ser ju bara alla sina brister. En riktig utmaning och jag får verkligen användning av mina KBT-strategier just nu. Men nu är det gjort! Jag är modig. :)
English:
I did it! I have published my first video blog about social phobia. An introduction. But God, it's so hard to watch and hear myself - all I see is my flaws. A real challenge and I really get to use my CBT strategies right now. But it's done! I have courage.:)
Körsbärsblom, fika, nagellack, ögon, mod
Jag skulle filma/fota körsbärsträden i Kungsträdgården men jag kom för sent. Träden var utblommade. Det var likadant förra året - fast då fanns det lite mer blommor kvar än det var idag.
Men det kommer en vår nästa år också. :)
Istället fikade jag med mormor. Och allt prat om nagellack ledde till en oemotståndlig impuls att fylla på nagellackssamlingen med ytterligare två lack, i olika blå nyanser. Så nu har jag gått från tjugo lack till tjugotvå!
Jag har haft problem med mitt högra öga hela dagen. Det har runnit, och svider. Nu är det lite svullet. Hoppas det går över till i morgon. Funderar på om det är något i sminket jag inte tål - men då borde man väl reagera på BÅDA ögonen rimligtvis??
Jaja, det var dagen det. Inte så mycket har hänt. Jag har börjat göra en grovplanering av min videodagbok - fast det återstår fortfarande att samla mod...
Men jag tror att jag ska kunna klara det. Det känns för viktigt för att låta fobin hindra mig ännu en gång.
Fast jag funderar även på en annan aspekt av det hela. Samtidigt som jag vill nå ut och informera, motivera och inspirera - så vill jag inte bli förknippad med fobin. Den har varit en för stor del av min person alldeles för länge.
Jag måste hitta ett sätt att göra detta, och samtidigt hålla distansen till det hela. Kanske fler nagellacksvideor? Haha!
English:
My plan was to film/take photos of the cherry blossoms in Kungsträdgården but I was too late. The trees had already bloomed. It was the same last year, but back then there were at least a few more flowers than today.
But there will be a spring next year too. :)
Instead I had a fika with grandmother. And all the talk about nail polish led to an irresistable impulse to increase my nail polish collection with two more polishes, in different blue colours. So I have gone from twenty polishes to twentytwo!
I have had some problems with my right eye all day. It's been running, and stingy. Now it's a little swollen. I hope it will pass by tomorrow. I have been thinking if it's something in the make-up I am reacting to - but wouldn't that cause a reaction on BOTH eyes??
Oh well, that's my day. Not much has happened. I have begun working on a rough planning of my video blog about social phobia - but I still have to work up the courage...
However I think I will be able to make it. It's feels too important to have the phobia stop me yet one more time.
But I am also thinking about another aspect of the whole thing... At the same time as I want to reach out and inform,motivate and inspire - I don't want to be identified with the phobia. It's been a too big part of me way too long.
I need to find a way to do this, and at the same time keep a distance to it. Perhaps more nail polish videos? Haha!
Andra steget
(English below)
Idag har jag ÄNTLIGEN haft mitt möte med Nyföretagarcentrum. Hon trodde på min idé! Jag tog glädjeskutt hela vägen hem, även inne på Willys där jag handlade morgondagens fredagsfika till jobbet.
Men jag vet ju att det här kommer att innebära en stor personlig utmaning för mig, främst på grund av min sociala fobi. Fast jag försöker att inte tänka för stort, utan att ta ett steg i taget. Den jag är idag, är kanske inte den jag är om ett år. För varje litet steg jag tar, kanske jag klarar att ta större och större kliv?
De första stegen jag ska ta nu - de vet jag i alla fall att jag klarar av. Det blir en utmaning, men jag kommer att klara av dem. Och när jag väl har gjort det så kommer det nog att kännas bra för självförtroendet, och så byggs det på.
Det är i alla fall min förhoppning. Det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana den. Tänk så långt jag ändå har kommit hittills, från hur jag mådde innan min KBT. Jag har redan nu uppnått saker jag aldrig trodde jag skulle klara av. I och med det här får jag en möjlighet att utmana min sociala fobi med något som dessutom är positivt för mig själv på andra sätt. Motivation! :)
Jag tror att det här kan bli det bästa jag någonsin har gjort för mig själv, på många plan.
English:
Today I have FINALLY had my meeting with Nyföretagarcentrum. She believed in my idea! I took jumps of joy all the way home, even inside Willy's where I was shopping tomorrow's "fredagsfika" for work.
But I do know that this will be a big personal challenge for me, mostly because of my social phobia. But I try not to think too big, but instead take it one step at a time. The person I am today, might not be the person I am within a year? For every little step I take, I might be able to take bigger and bigger lopes?
The first steps that I'm going to take now - at least I know I can manage them. They will be challenging, but I will manage them. And once I have done that it will feel good for my self confidence, and that's how it will build.
At least I hope so. The only way to get rid of my social phobia is to challenge it. Just think of how far I have come even now, from how I was before my CBT. I have already accomplished things I thought I would never manage. And by starting my project I get an opportunity to challenge my social phobia with something that will also benefit me in other ways. Motivation! :)
I think that this could be the best thing I have ever done for myself, on many levels.
Min lördag
Min lördag gick i vänskapens tecken. Jag är precis hemkommen från en tjejmiddag hos Philippa - det är första gången jag har träffat henne på evigheter. Senast jag såg henne fick vi kämpa båda två för att få hennes lilla Frida att sätta sig i barnvagnen när vi var på Åhléns. Nu är Frida stora damen, ett treårigt yrväder till charmtroll. :)
Imorgon bitti ska jag skriva mitt inlägg om social fobi, men jag vill redan nu lyfta fram en kommentar jag fick av Sofi::
"Hej! Jag vet precis hur det känns och det är inte lätt. Fick social fobi när jag var 16 och nu, 2 år senare, har jag fortfarande problem med det. Men jag kan säga att om man pratar med någon om det så blir det lite bättre med tiden. Det blir bara värre av att hålla det inom sig. "
(Hoppas att det är ok att jag citerar dig så här Sofi?)
Det är helt rätt att det blir värre att hålla det inom sig. Genom att vara öppen (så öppen man kan) med det, så avdramatiserar man det för sig själv. Att ha social fobi är inget man ska skämmas för. Det är så många som har det, många fler än vi tror. Trots att "fobin" (många inom psykologin vill inte kalla det fobi, utan hellre social ångest - och jag är beredd att hålla med faktiskt. Social ångest beskriver bättre vad det handlar om) kan tyckas irrationell, så är det helt rationella mekanismer bakom. De bygger på en felinlärning när det gäller socialisation och självkänsla, men även felinlärningen har en gång i tiden haft en rationell grund. Så att lida av social ångest innebär inte att man är psykiskt sjuk eller konstig på något sätt. Viktig insikt!
Mig har det hjälpt att vara öppen med det. Här i bloggen till exempel. Men det är klart att jag väljer mina tillfällen. Det är inte så att det första jag säger till folk är att "just det, skulle bara säga att jag har social fobi".
Men som sagt, jag ska skriva mer om det här i morgon bitti.
Nu är det lite TV för att varva ned innan jag går och lägger mig.
God natt!
English:
My Saturday went in the sign of friendship. I have just come home from a "girls' night" dinner at Philippa's - it's the first time I have met her in ages. The last time I saw here we both thought like crazy to get her little Frida to sit down in her pram when we were at Åhléns. Now she is a big girl, a three-year-old energetic bundle of charm. :)
Tomorrow morning I will write my promised entry on social phobia, but I already now wish to display a comment I got from Sofi
"Hi! I know exactly how it feels and it's not easy. Got social phobia when I was 16, and now, 2 years later, I still have problems with it. But I can say that if you talk to someone about it it becomes a little easier with time. It will only get worse if you keep it inside"
(I hope it's ok that I quote you like this Sofi?)
That's so true that it gets worse if you keep it insde. By being open about it (as open as you can), you "de-dramatize" it to yourself. Having social phobia is nothing to be ashamed of. So many people have it, a lot more than we think. Despite that the "phobia" (many within psychology prefer not to call it a phobia, but instead social anxiety - and I'm prepared to agree - social anxiety describes better what it's about) might seem irrational, completely rational mechanisms lie behind it. The mechanisms originates from "wrong" learning in socialisation and self esteem, but even the learning once had a rational reason. So suffering from social anxiety doesn't mean that you are mentally ill or weird in any way. That's a very important realisation!!
It has helped me to be open with it. Here in the blog for example. But of course I choose my occasions to be. It's not like the first thing I say to people is that "Oh by the way I'd just like to say that I have social phobia".
But as I said, more about this tomorrow morning.
Now some TV to relax before I go to bed.
Good night!
Alla bär på en historia
En paus i städningen och då hittade jag denna artikel i Expressen. Det finns ett viktigt budskap i den. Alla bär vi på en historia.
"Ernest Hemingway blev en gång ombedd att skriva en roman på bara sex ord.
"For sale: baby shoes, never worn" blev hans svar. " (Utdrag ur artikeln)
Larry Smith, grundare av nätmagasinet Smith, kom på idén att låta folk fick skicka in sitt livs historia sammanfattad i sex ord. En alldeles lysande idé tycker jag. Det kräver lite eftertanke samtidigt som det är överskådligt. Jag kunde inte låta bli att anta utmaningen. Det var en nyttig övning, som fick mig att inse en hel del om hur jag ser på mitt liv hittills. Hur den sociala fobin genomsyrar allt. Vilket grepp den har och har haft om mig, mina känslor, mina tankar, mina handlingar.
Min sexordiga självbiografi:
Åskådare, utanför, tillbakadragen beslutsamhet, våga, deltaga.
Hur ser ditt livs historia ut?
English:
A break in cleaning and I found this article in Expressen. There is an important message in it. Everyone of us carries a story.
"Ernest Hemingway blev en gång ombedd att skriva en roman på bara sex ord.
"For sale: baby shoes, never worn" blev hans svar. "
(Ernest Hemingway was once asked to write a novel with only six words.
"For sale: baby shoes, never worn" was his answer. Quote from the article, my translation)
Larry Smith, founder of the net magazine Smith, thought of the idea to let people send in their life story summerized with six words. I thought the idea was absolutely brilliant. It takes some reflection and at the same time it's simple and clear. I had to take on the challenge. It was a good exercise, that made me realise quite a lot of how I see my life so far. How the social phobia permeates everything. The grip it has and has had over me, my feelings, my thoughts, my actions.
My autobiography in six words:
Bystander, outsider, reserved determination, dare, participate.
What is your life story?
Att våga...
Herregud.
Idag är det om möjligt ännu segare på jobbet. Tre samtal på två timmar. Och lite post att sortera, som tog en halvtimme. Nu har jag ingenting att göra. Jag dör av leda.
Men jag har ett jobb att gå till. Jag klagar inte om ni tror det. Det räckte att vara arbetslös i sammanlagt fyra veckor för att inse hur mycket ett jobb är värt. Nog visste man väl det innan dess också. Men när man faktiskt konkret är arbetslös blir det liksom ännu tydligare.
Och ska man fortsätta se saker från den ljusa sidan så innebär detta att jag har tid att uppdatera bloggen, som blivit rejält eftersatt i höst p.g.a studier och trötthet och jag vet inte allt.
Jag ska göra en grej i vår som jag velat göra i hela mitt liv. Men det är än så länge min egen lilla hemlighet. Jag vill inte säga vad det är än, eftersom det framför allt är en exponeringsträning för min sociala fobi och jag vill inte sätta press på mig själv genom att berätta mer än så här. Jag vill behålla vad det är för mig själv tills jag vet om jag klarar av det. Men går det bra, så kommer jag självklart att berätta sedan. Inget märkvärdigt egentligen, för "vanliga" människor, men en rejäl utmaning för mig. :) Det är just själva utmaningen jag ville dela med mig av. Att jag vill våga. Om jag lyckas återstår att se.
English:
Oh my...
Today it's even more boring at work, if that's possible. Three phonecalls in two hours. And some mail to sort, that took half an hour. Now I have nothing to do. I'm dying of boredom.
But I have a job to go to. I am not complaining if you think so. Four weeks of unemployment this year was enough to realise how much a job is worth. Of course I knew that before as well. But when you actually, in reality, experience unemployment it becomes so much more evident.
And to continue to see the bright side of life, this quiet time at work means I get to update the blog, that has been very neglected this autumn because of studies and tiredness and what not.
I will do something this spring that I have wanted to do all my life. But so far I will keep it my own little secret. I don't want to say what it is yet, since it above all is exposure training for my social phobia and I don't want to put pressure on myself by telling more than this. I want to keep what it is to myself until I know if I can handle it. But if I can, I will of course tell what it is later. Nothing extraordinary really, for "normal" people, but a huge challenge for me. :) That's what I want to share, the challenge itself. That I want to dare. If I succeed, remains to be seen.
Information overload
Syntax error. Systemfel.
Vilken dag. Bara för att jag de senaste dagarna börjat känna mig mer hemma på jobbet och med uppgifterna så blev denna fredag hopplös. Jag blandade ihop saker och gjorde massa tokigheter. Jag kunde inte lita på mig själv idag. Urjobbigt och trist.
"Fredagstrött?" kommenterade kollegan.
Jag skulle tro att trötthet absolut har med det hela att göra. Teorin är att jag jobbat i tre veckor nu och tagit in ny information varje dag och samtidigt försökt lära mig allt i en stressig arbetssituation. Som ny på jobbet är man hela tiden på helspänn och 100% koncentrerad, samtidigt som man aldrig kan slutföra något utan att bli avbruten. Idag tror jag att de tre första veckorna tog ut sin rätt.
Missförstå mig rätt. Jag gillar att det händer saker hela tiden - jag kommer att uppskatta det ännu mer när jobbet blivit mer rutin. Men idag kändes det trist! :( Förhoppningsvis var idag ett slags etappsteg. På måndag kanske det visar sig att det mesta satt sig på plats. De verkar i alla fall hyfsat nöjda med mig, trots mina misstag. Så jag ska inte vara för hård mot mig själv. Jag måste träna på det - att inte vara så hård mot mig själv.
Men, ni vet, jag lider ju fortfarande av sviter av min sociala fobi. Och med den kommer perfektionismen som ett expressbrev på posten! Jag ska enligt mig själv kunna jobbet som ett rinnande vatten från dag ett. Det är de förväntningarna, kraven, jag har på mig själv. Därför blir en dålig dag som idag "katastrofal". Dumt. Mycket dumt.
Men nu är det helg, och en ny dag på måndag med nya friska tag. Då ska jag börja mitt nya "snällare mot mig själv"-liv. Undrar hur det ska gå....
Fortsättning följer.
English:
Syntax error. System failure.
What a day. So typical, only because the last couple of days have felt pretty good at work and with the things I do, this Firday turned out completely hopeless. I mixed up things and made a lot of silly mistakes. I couldn't trust myself day. So irritating.
"Firday-tried?" My coworker commented.
I would think that tiredness absolutely has something to do with it. My theory is that I have worked here for three weeks now and taking in new informtaion everyday and at the same time trying to learn in a stressful working situation. Of course as new on the job you are constantly on your toes and 100% concentrated at the same time as you never get to finish one single thing without being interrupted. I think the last three weeks got to me today.
Understand me right. I love it when things are busy - I will appreciate it even more when the work has become more routine. But today I felt bad! :( Hopefully today was some kind of step I had to go through. On Monday perhaps it will turn out that most things have settled. At least they seem pretty pleased with me so far, despite mistakes. So I will try not to be too hard on myself. I have to practise on exactly that - not being so hard on myself.
But, as you know, I am still suffering from the remains of my social phobia. And with it comes perfectionism like a special delivery mail! I shall according to myself know the new job perfectly from day one. Those are the expectations, demands, I have on myself. That's why a day like today becomes "disastrous". Silly. Really silly.
But now it's the weekend and a new day on Monday, fresh and ready. Then I will start my new "kinder to myself"-life. I wonder how that will go...
To be continued.
Personlighet eller icke-existens...
Jag såg på finalen av America's Next Top Model igår. Den första finalisten av tre blev hemskickad för att hon "saknade" personlighet - vilket innebar att hon var lite tillbakadragen under jurybedömningarna och hade svårt att få "liv i blicken" på sina bilder.
Jag blir arg å hennes vägnar, och alla andra som hela tiden får höra att deras personlighet inte duger. Däribland mig själv. Att säga att någon saknar personlighet är samma sak som att säga att personen inte existerar alls. Jo, det är så det känns! Det är så det är att vara tillbakadragen och eftertänksam som person. Något som man hela tiden får höra inte är rätt sätt att vara. Man ska vara utåtriktad, pratsam och sprudlande - annars är det något fel och man blir ett "bekymmer", någon som måste "botas". Inte konstigt att man får dålig självkänsla och utvecklar social fobi. Hur många sociala fobiker (och inte bara sociala fobiker, det räcker nog många gånger med att man bara är tystlåten) har inte fått höra föräldrar, anhöriga och skolfrökningar med bekymrade pannveck säga:
"Sitt inte inne hela dagen. Ut och lek - det är sol ute!"
"Varför är du inte ute och leker med andra barn istället för att sitta med huvudet i en bok hela dagarna?"
"Du räcker aldrig upp handen på lektionerna. Jag måste ge det högre betyget till någon annan trots att du har bättre resultat på proven."
Och vips, så har man fått sin personlighet betygsatt också. Underkänt.
Det är inte heller tillåtet att ha andra intressen än att ränna på krogen varje helg och supa sig full.
"Va!? Har du varit HEMMA hela helgen!? Man kan väl inte sitta ensam hemma en fredagkväll! Har du inget LIV!?"
Det är liksom definitonen av att vara patetisk och misslyckad.
Ärligt talat kan jag inte tänka mig något tråkigare än att röjfesta och supa och komma hem fem på morgonen. Det är inte mitt sätt att umgås med folk. Jag föredrar att umgås med folk när de är nyktra, man får ut så mycket mer av mötet då, och jag sover helst på nätterna och ägnar mig åt saker jag tycker är kul på dagen.
Jag gör och säger aldrig något jag ångrar på fyllan. Jag kan stå för mina handlingar och jag minns allting. Jag har aldrig i hela mitt liv varit bakfull. De få gånger jag varit ute på krogen, vaknar jag pigg och glad nästa dag, utan ånger. Jag sparar en j*kla massa pengar som jag kan lägga på annat. Vad är egentligen mest patetiskt?
Det är också märkligt att en tillbakadragen person som jag, som inte gör så mycket väsen av sig och därmed alltså inte har någon personlighet, kan vara så provocerande. :)
Nej, det är dags att stå upp för oss tystlåtna och tillbakadragna! Vi duger som vi är. Vår tillbakadragna personlighet har många styrkor som en utåtriktad personlighet saknar. Vi är eftertänksamma - tänker innan vi pratar och agerar och säger bara något när vi anser att vi har något av vikt att säga. Att vi inte behöver synas och höras hela tiden gör att vi inte pratar om att få saker och ting gjorda - vi gör dem och låter resultatet prata för sig självt. Istället för att "bota" tillbakadragna till något som de inte är och avfärda deras personlighet, bör vi inse att alla typer av personligheter behövs och kompletterar varandra.
English:
I watched the finale of America's Next Top Model. The first finalist of three was sent home because she "lacked" personality - which means she was a bit introvert during the judgings and had trouble to get "life" into her eyes on her photos.
I get angry on her behalf, and everyone else who always hear that their personality is not good enough. Including myself. To say that someone lacks personality is the same thing as saying that the person doesn't exist at all. Yes, that's what it feels like! That's what life is when you are introvert and pensive as a person. Something you always hear is not the right way to be. You are supposed to be extrovert, talkative and bubbly - or else there is something wrong and you become a "concern", someone who needs to be "cured". No wonder you end up with low self esteem and develop social phobia. How many social phobics (and not only those, I guess just being shy is often enough) haven't heard parents, other famly and school teachers with troubled wrinkled forheads say:
"Don't stay inside all day. Go out and play - the sun is shining!"
"Why aren't you outside playing instead of spending all day with your head in a book?"
"You never raise your hand in class. I need to give the higher grade to someone else despite the fact that you do better on exams"
And bang, you have your personality graded as well. Failed.
It's also not allowed to have other interests than spending every weekend on partying and getting drunk.
"What!? You've been HOME all weekend? You can't sit home alone on a Friday night" Don't you have a LIFE!?"
That's like the definition of being pathetic and a failure.
In all honesty I can't think of anything more boring than heavy partying and drinking and arriving back home five in the morning. That's not my way of spending time with people. I prefer people sober, you get more out of the encounter then, and I rather sleep at night and devote the daytime to things I enjoy doing.
I never do or say anything I regret being drunk. I can fully stand up for my actions and I remember everything. I have never in my life been hung-over. The few times I have been out this way, I wake up alert and happy the next day, with no regrets. I save a h*ll of a lot of money that I can put on other things. What is really most pathetic?
It's also extraordinary that an introvert person like me, who doesn't make much noise about herself and by that has no personality, can be so provoking. :)
No, it's time to once again stand up for us introverts! We are great just the way we are. Our introvert personality has a lot of strengths that the extrovert personality doesn't have. We are thoughtful - we think before we act and speak and only say something when we feel we have something of value to say. The fact that we don't have the need to be seen and heard all the time means that we don't talk about getting things done - we do them and let the result speak for itself. Instead of "curing" introverts into something they are not and dismissing their personality, we should realise that ALL personalities are need, and complement each other.
Hoppets röst...
(English below)
En underbar konsert igår med Helen Sjöholm. Hennes röst är magisk. Det blir inte sämre av att avnjuta den tillsammans med härliga människor. Jag är så glad att jag kan det idag. I stort sett helt ångestfri. En vän frågade mig igår efter konserten om min sociala fobi och hur jag kan vara så öppen med den här på bloggen. Hon sa att det bästa hon visste med konserterna var just det sociala runt omkring - att träffa andra människor som delar ett gemensamt intresse. Underförstått hörde jag en undran. "Vill man inte vara social när man har social fobi? Vill man inte umgås och ha trevligt med andra människor?". Jag uppmuntrar fler att göra som hon när ni möter en person med social fobi. Fråga! Det uppskattas. Men gör det med respekt, förstås.
Svaret på hennes undran är:
JO det vill man. Men man VÅGAR Inte. Man är rädd att bli avvisad. Eftersom man är övertygad om sin egen värdelöshet. Att man är konstig. Inte som andra. Ingen kan vilja vara med en. Det låter futtigt att beskriva ångesten i ord så här och jag begär inte att någon som inte upplevt social fobi ska förstå genom dessa enkla meningar. Men ångesten är förlamande, handikappande. Min sociala fobi har genom åren förhindrat mig i stort sett allt som är viktigt i livet. Den karriär jag vill ha. Utbildning. Familj. Vänner. Jag har sett skymten av allt detta därute. Jag har sett livets möjligheter - men de har varit ouppnåeliga för just mig. Den känslan är så hemsk. Den kör självkänsla och självförtroende i botten och spär på självföraktet.
Innerst inne vet man att det finns en potential inom en som man aldrig får möjighet att utnyttja. Den kommer upp ibland - som en röst av dolt hopp. "Tänk om..." Men den sociala fobin tystar rösten effektivt. En social fobiker tvivlar ständigt på sig själv och sin förmåga, samtidigt som kraven man ställer på sig själv är skyhöga. Misslyckande (i sociala fobikerns ögon) läggs på misslyckande. Eftersom man ALDRIG anser att man lever upp till sina egna skyhöga krav. Även om man gör det objektivt för en utomstående, så gör man det inte subjektivt, känslomässigt.
Att leva med social fobi är som att leva ett liv utanför det liv man helst vill leva. Det som man kan ana, men som bara är tillgängligt för andra. Inte för mig.
Varför skriver jag då så öppet om min sociala fobi här på bloggen? Den främsta orsaken är att jag är så mycket bättre nu. Den inre rösten av hopp blir allt starkare och överröstar sociala fobin högre och högre för varje dag som går. Den andra orsaken är att ju mer öppen jag är med det, desto mindre makt får sociala fobin över mig. Skammen försvinner. Det är viktigt att inse att jag inte behöver skämmas. Att den social fobin inte definierar mig som person, utan den är ett symtom på ett negativt destruktivt tankemönster och dålig självkänsla. Dessutom underlättar det för mig, när folk vet. Och jag tror det underlättar för dem också. Att förstå.
När Helen med sin röst som flytande guld sjunger orden i Gabriellas sång, så ger hon röst åt mitt hopp, och min kamp mot social fobi. Orden beskriver mig. Här och nu. Just nu.
English:
A wonderful concert last night with Helen Sjöholm. Her voice is pure magic. The whole experience is of course even better when you share it with great people. I am so happy that I can do that today. To the large part without any anxiety. A friend asked me yesterday after the concert about my social phobia and how I can be so open with it here on the bog. She said that the best thing she knew about the concerts was the social things around it - seeing other people who share the same interest. Implicitly I heard a question. "Don't you want to be social when you have social phobia? Don't you want to spend and have a great time with other people?" I encourage more people to do what she did when you meet a person with social phobia. Ask! It is appreciated. But of course, do it with respect.
The answer to that implicit questions is:
YES you do want that. But you don't dare. You are afraid of rejection. Because you are so convinced of your own worthlessness. That you are weird. Not like other people. Noone would want to be with you. It sounds small to describe the anxiety in words like this and I don't ask that someone who hasn't experienced social phobia will understand through these simple sentences. But the anxiety is paralyzing, handicapping. My social phobia has over the years stopped me from obtaining everything that is important in life. The career I want. Education. Family. Friends. I have seen glimpses of all these things out there. I have seen the possibilities of life - but they have not been achievable for me. That feeling is so awful. It is devistating for self esteem and self confidence and just increases your self hate.
Deep down inside you know you have a potential that you never get the chance to use. Sometimes it makes short visits to the surface - like a voice of hidden hope. "What if.." But the social phobia silences the voice very efficiently. A social phobic always doubts him-/herself and his or her own ability, at the same time as the demands you put on yourself are skyhigh. Failure (in the eyes of the social phobic) adds to failure. Since you NEVER think you live up to your own skyhigh demands. Even if you do it objectively for an outsider, you never do it subjectively, emotionally.
Living with social phobia is like living a life outside the life you wish to live. The life you can sense but is only available to others. Not to me.
So why do I write so openly about my social phobia here on the blog? The main reason is because I am so much better now. The inner voice of hope gets stronger and shouts down the social phobia louder and louder each day. The other reason is that the more open I am about it, the less power the social phobia gets over me. It takes away the shame. That is important to realise I have no reason to be ashamed. To understand that the social phobia is not a definition of who I am, it's just a symptom of a negative destructive thought pattern and low self esteem. Besides it makes it easier for me when people know. And I think it makes it easier for them as well. To understand.
When Helen with her voice like liquid gold sings the words to Gabriellas sång, she gives voice to my hope, and my struggle with social phobia. The words describe me. Here and now. Right now. My unfortunate literal translation here:
It is now that life is mine
I have a moment here on Earth
And my longing has brought me here:
What I have missed, and what I have got
It is still the path I have chosen
My hope and trust far beyond words
that has shown a little piece
of a sky I have never reached
I want to feel that I am alive
All the time I have
I will live as I wish
I want to feel that I am alive
knowing that I am good enough
I have never forgotten who I am
I have only let it sleep
Maybe I had no choice
Only the will to stay alive
I want to live happy because I am me
To be strong and free
See the night go towards the day
I am here and my life is only mine
and the sky I thought was there
I will find it somewhere
I want to feel that I have lived my life
Fantasi ur verkligheten...
(English below)
De senaste dagarna har jag lusläst kurslitteratur om berättandets konst både i skönlitteratur och i reportagets form. Det är så inspirerande. Jag får en sådan lust att skriva själv. Att själv berätta någonting. Mitt problem, som gör att jag nog aldrig blir någon slags författare, är att jag inte kan komma på en historia att berätta.
Kan det bero på att jag inte har levt lika mycket som andra människor? På grund av min sociala fobi så har mitt vuxna liv passerat som genom en slö pausknapp som inte helt stoppar bandet. Tiden har gått, men mitt liv har stått stilla. Många gånger har tankarna funnits på en berättelse om livet med social fobi - före och efter. Men livet med social fobi handlar ju om att inte leva utan bara existera. Hur intressant blir det liksom?
Och eftersom man inte har levt lika mycket som andra människor, så får man ju också färre uppslag på andra historier att berätta. När man inte upplever utan bara existerar stannar fantasin som får sin näring ur verkligheten. Samtidigt som man ofta fått innehållet i sitt liv genom fantasier och dagdrömmar när den verkliga tillvaron bara är ett grått ingenting. Men dessa inre fantasier och dagdrömmar ger ingen substans för en historia. Allt de står för är bara: "Jag önskar att mitt liv var något annat". En överlevnadsstrategi.
Det är konstigt då att lusten att berätta ändå finns där. Lusten i det skrivna ordet, som jag inte vet vad jag ska göra med.
Möjligtvis kommer det en historia till mig så småningom nu när jag börjar få tillbaka livet mer och mer? Det kanske är därför jag har den där berättarlusten inom mig - den väntar på en latent historia, som jag inte har upplevt än?
Den tanken känns lite spännande!
English:
The last couple of days I have been buried in course books about the art of telling a story both in fictional form and in journalistic form. It is so inspiring. I get such an urge to write myself. To tell a story. My problem, which makes it probable that I will never become any kind of writer, is that I can't come up with a story to tell.
Can that be because I haven't lived as much as other people? Because of my social phobia my adult life has passed like through a dull pause button that doesn't completely stop the tape. Time has passed, but my life has been standing still. Many times I have had thoughts about a story about the life with social phobia - before and after. But the life with social phobia is about not living and only existing. How interesting is that really?
And since I haven't lived as much as other people I also get less ideas on other stories to tell. When you don't experience but only exist your imagination drawn from reality stops. At the same time you often get content in your social phobia life through fantasies and daydreams when the real reality is just a gray nothing. But these inner fantasies and daydreams don't give any substance for a story. All they are about is really "I wish my life was something else". A survival strategy.
It's funny how the urge to tell a story is still there. The love for the written word - a love I don't know how to use.
Is it possible that a story will come to me eventually now that I am getting my life back more and more? Maybe that's why I have this urge to tell inside me - it is waiting for a latent story, that I have yet to live?
That thought feels kind of exciting!
Framgång...
(English below)
Jag är lycklig!
Opponeringen idag gick jättebra. Jag var så nervös innan, men lyckades hantera min förväntansångest så bra att när jag väl opponerade så var jag inte alls så nervös som jag trodde jag skulle vara. Jag rodnade inte ens och den lilla nervositet jag kände störde mig inte alls. Istället blev det faktiskt roligt.
Så här hanterade jag förväntansångesten:
* Jag var väl förberedd. Jag hade hållit opponeringen högt för mig själv tre-fyra gånger hemma. Det tror jag var till stor hjälp.
* Jag var medveten om förväntansångesten och accepterade den. Jag försökte inte kämpa emot som jag gjorde förr utan accepterade att jag var nervös och att det är helt ok att vara det. Det är inte tecken på något konstigt hos mig.
* Jag accepterade också att jag kommer att vara jättenervös när jag ska opponera. Jag kommer att få hjärtklappning, rodna och allt annat som hör till - men det är bara att låta det ha sin gång och fortsätta prata på med vetskapen om att den värsta nervositeten lägger sig efter ett tag. Om jag inte gör något stort av nervositeten så gör ingen annan det heller.
* Jag försökte intala mig själv att ha en positiv attityd till hela grejen. Istället för att reagera på rädslan genom att vilja fly som jag gjorde förr - "Nej låt mig slippa. Jag gör vad som helst, låt mig bara slippa!" - försökte jag intala mig själv att tänka "Det här är en bra och nyttig övning inför framtiden. Försök att ha roligt med ämnet istället!" Bara att jag överhuvudtaget kunde resonera så här med mig själv är ett enormt framsteg.
Lite KBT*-strategier tog jag till hjälp också:
"So what" - Om jag rodnar och blir jättenervös så GÖR det ingenting. Det är ok!
"Värsta scenariot" - Värsta scenariot är att jag blir så nervös så att jag snubblar över orden och tappar tråden. Det gör ingenting. Bara berätta att du är nervös och tappade tråden - och ta upp den igen. Ingen kommer att tycka sämre om dig eller din presentation för det.
Vilken underbar känsla det var att när jag väl opponerade märka att den värsta förväntade nervositeten helt uteblev och att det faktiskt BLEV roligt!
Tankens makt är stor.
Vet ni vad det här innebär? Jag har för första gången i mitt liv gått en kurs på B-nivå på universitetet! Något som jag alltid velat men aldrig vågat tidigare på grund av just B-uppsatsen och opponeringsmomentet. Jag ska fortsätta på C-nivå - jag vågar det nu fast den uppsatsen med opposition blir mycket svårare. Men jag vågar nu. Jag har skrivit en B-uppsats och ska skriva en C-uppsats. Helt otroligt!
* Kogntiv beteendeterapi.
English:
I am happy!
My presentation today as an opponent went really well. I was so nervous before, but managed to handle that anxiety (what is "förväntansångest" in English? It's a term from cognitive behaviour therapy) so well that when I actually did my presentation I wasn't at all as nervous as I thought I would be. I didn't even blush and the little nervousness I felt didn't bother me at all. Instead the whole thing turned out to be fun.
This is how I handled the anxiety before the presentation:
* I was well prepared. I had done the presentation to myself out loud 3-4 times at home. I think this was a great help.
* I was aware of the anxiety and accepted it. I didn't try to fight it as I used to but instead accepted that I was nervous and that it is ok to be. It's not a sign of something weird about me.
* I also accepted the fact that I would be terribly nervous during the presentation. I will get heavy palpitation, I will blush and everything else that comes with being extremely nervous - but all I have to do is to just let it all have its course and keep talking through it. Eventually it will calm down. If I don't make a big deal of the nervousness, noone else will either.
* I tried to reason myself to a positive attitude to the whole thing. Instead of the immediate fear reaction of wanting to run away from it all like I used to react - "Please let me out of this. I'll do anything, just make me not having to go through this!" - I tried to talk myself into thinking "This is a good and useful opportunity for practice for the future. Try to have fun with the subject instead!" Simply the fact that I could reason with myself like this is a huge progress.
I also used some CBT* strategies as well:
"So what" - If I blush and get extremely nervous, so what? It doesn't matter. It's OK!
"Worst case scenario" - The worst case scenario is that I get so nervous that I stumble on words and lose the thread. It doesn't matter. Just say that you are nervous and lost it - and pick it upp again. Noone will think less of you or your presentation because of that.
What a wonderful feeling it was to experience how when I actually did the presentation the worst nervousness I was expecting never got a hold on me and it actually DID turn out to be fun!
The power of thought is huge.
Do you know what this means? For the first time in my life I have taken a second level course at the university! Something I have always wanted to do but never had the courage to because of this second level grade paper and the opponent thing. Now I will continue to the third level - I have the courage to do that now even though I know that the paper on that level as well as the opponent thing (what do you actually call it in English? "Opponering") will be a lot harder. But I dare to do it now. I have finished a second level paper and will write a third level paper. Unbelievable!
* Cognitive behavioural therapy
Själens låsta dörrar...
Jag vill även här på bloggen dela med mig av en diskussion jag har haft på ett webbforum på en stödsajt för personer med panikångest och social fobi. Jag lade ut min min slutuppsats (den som pappa hjälpte mig med samma dag som han dog) om social fobi från kursen Interpersonell kommunikation på forumet för att få feedback på det jag skrivit från folk som lider av samma sak. Diskussionen har främst rört sig om negativ självbild och låg självkänsla. När jag fick kognitiv beteendeterapi genom ett forskningsprojekt på Uppsala universitet för tre år sedan så fick terapin mig att för första gången verkligen inse hur mycket jag faktiskt avskydde mig själv. Hur elak och nedvärderande jag varit och är mot mig själv och vilka konsekvenser det hade fått, och fortfarande får, i mitt liv. Det var väldigt jobbigt, men nyttigt, att inse det.
Sedan dess har jag jobbat hårt med de verktyg som kognitiva beteendeterapin har gett mig för att stärka mig själv i sociala situationer. Jag har gjort stora framsteg. Jag har klarat av flera utbildningar till exempel som jag innan terapin aldrig skulle ha kommit på tanken att våga mig på. Trots att jag ville. Det har hjälpt mitt självförtroende. Men min negativa självbild och låga självkänsla finns fortfarande kvar. Den kommer inte den kognitiva beteendeterapin åt. Jag avskyr fortfarande min blyghet, min tillbakadragenhet. Jag ser de egenskaperna hos mig själv så negativa och avskyvärda att de överskuggar alla andra egenskaper jag kan tänkas ha. Jag inser att detta inte är sunt.
De här textraderna av Cajsa-Stina Åkerström träffar rätt i hjärtat på mig:
"Det är tron som är det svåra
på sig själv och ens förmåga
Och ändå är det där allt börjar
bland själens rum och låsta dörrar"
(Cajsa-Stina Åkerström, "Kärleken finns överallt", 2006. En underbar CD!)
Dessa rader sammanfattar så väl var jag befinner mig just nu. Jag ska hitta mina själsliga rum och låsa upp alla låsta dörrar till självacceptans och självkänsla så att jag kan tycka om mig själv. De finns där inom mig någonstans och nu ska jag hitta dem.
(Uppsatsen finns här för den som vill läsa. Uppgiften var att sammanfatta kursens alla delar genom en egen infallsvinkel. Jag valde att sammanfatta dem genom att knyta dem till social fobi. Jag såg genast hur det vi läste gick att föra över på social fobi och så ville jag öka förståelsen för social fobi i allmänhet.)
English:
I want to share a discussion I have on a web forum at a website for people suffering from panic attacks and social phobia. I put a link to my exam essay (the one that my father helped me with the same day he died) I did on social phobia on the course "Interpersonell kommunikation" (interpersonal communication literally) at the forum to get feedback on what I wrote from people suffering from the same thing. We have discussed most of all about negative self image and low self esteem. When I got cognitive behavioural therapy through a research project at Uppsala University three years ago, the therapy made me for the first time really realise how much I actually hated myself. How mean I was to myself and how much I belittled myself and what consequences came, and still come, out of that in my life. It was really hard, but good, to realise it.
Since then I have been working hard with the tools the cognitive behavioural therapy has given me to strengthen myself in social situations. I have made great progress. I have managed several courses for example that I before the therapy never would have even dared to consider. Even though I would want to. It has helped my self confidence a lot. But my negative self image and low self esteem remain. It seems the cognitive behavioural therapy can't deal with it. I still loathe my shyness, my reserved self. I see these characteristics in myself as so negative and disgusting that they overshadow any other characteristics I might have. I realise that this is not healthy.
These lines from Cajsa-Stina Åkerström's song "Kärleken finns överallt" (Love is everywhere. An excellent album. You can listen to samples if you follow the link and then click "Provlyssna här") hits me right in the heart:
"Det är tron som är det svåra
på sig själv och ens förmåga
Och ändå är det där allt börjar
bland själens rum och låsta dörrar"
"It's the belief that is so difficult
in yourself and your ability
And still that's where it all starts
among the rooms and locked doors of the soul"
(sorry for bad translation!)
These lines so well describe the point I am at right now. I will find my soul's rooms and unlock all the locked doors to self acceptance and self esteem so that I can learn to like myself. They are inside me somewhere and now I will find them.
(The essay is available here for those interested in reading it. In Swedish though. (I could never translate 14 pages of "sciense-oriented" text!). The assignment was to summerize the course content through an angle of approach of your choice. I chose to summerize by connecting the course content to social phobia One because I immediately saw how what we learned could be transfered to social phobia and two because I wanted to increase the understanding of social phobia in general.)
Före och efter...
(English below)
Upprop och registrering.
Med social fobi i full blom:
Vaknar tidigt med en nervös klump i magtrakten som får magen i olag. Magkatarren sätter in med illamående och magsyra. Ständigt öga på klockan. Tre timmar kvar innan jag måste iväg. Nu är det två timmar kvar innan jag måste iväg. Nu är det två och en halv timme kvar. En halvtimme. Tjugofem minuter. Tjugo. Femton. Tio. Fjärilarnas förväntansångestdans i magen tilltar i ett kraftfullt crescendo. "Jag vill inte..."
På bussen. Andas in, andas ut. "Det är väl inget att vara nervös för. Sluta vara nervös! Varför ska jag vara så konstig att jag blir så nervös över en sådan här sak? Folk kommer ju att se hur konstig jag är." Den automatiska negativa inre dialogen har börjat.
På tunnelbanan. Ont i magen. Ont i huvudet. Axlarna uppe vid öronen och tänderna skaver på varandra när käkarna åker ihop. Nästa hållplats universitetet. Då kommer den. Trötthetskänslan. Den välkända överväldigande trötthetskänslan. Jag blir så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna. Jag vill bara sova. Alla ljud blir högre. Lysrörsljuset sticker i ögonen. "Åh vad trött jag är! Måste sova!" Jag vill hem, hem till sängen. Hem till tryggheten. Men går av tåget.
Tunga steg tar mig vägen upp mot universitetet. Jag kryssar mellan mötande studenter. Unga, självsäkra, tuffa, snygga, med full koll och allt annat som jag inte är. "Usch varför ska jag vara så konstig?". Ju närmare jag kommer ingången, desto mer hotfull verkar den och desto mer hotfulla och kalla verkar blickarna jag möter hos människorna som går in och ut ur den. De ser igenom mig. "Kolla! Hon är ju helt värdelös!". Jag ska gå in där. I det där hotfulla. "Jag vill inte..."
Utanför registreringssalen står massor av folk redan och väntar. De flesta pratar med någon. Jag gömmer mig i ett hörn och tänker: "Jag kommer inte lära känna någon. Jag kommer återigen att bli den där tysta, konstiga, tillbakadragna, som ingen ser och ingen märker. Lägger de märke till mig är det för att jag är så konstig. "Usch varför ska jag vara så oduglig!?" Ledsen.
Lärarna kommer. Hjärtat bultar och fjärilarnas dans tilltar igen. Hitta en plats. Vem ser minst elak ut? Nej jag kan inte sitta bredvid henne för hon pratar redan med någon. Då vill de inte bli störda av mig. Sätter mig längst bak, inne i hörnet. "Dunk dunk dunk" i bröstet. Händerna darrar. Djupa andetag. Snart ropar de upp mitt namn.... snart..., snart... Där var det! "Ja.. *harkel*.. Ja, jag är här...". Usch varför låter jag så nervös? Nu rodnar jag också, fasen också. Jaha, nu rodnar jag till och med på öronen. Tur att jag har utsläppt hår. Jag låter det falla ner över ansiktet för att dölja kinderna som bränner som eld. "Dunk dunk dunk" i bröstet. Händerna i knät så att ingen ska se hur de darrar.
I kö för att visa legitimation och antagningsbesked. Nervös igen. Hoppas inte handen darrar för mycket när jag ska skriva under med mitt namn. Snart min tur. Jag är nästa. Fasen, nu rodnar jag igen! "Jag vill vara i grupp två" piper jag fram. "Förlåt?". "Grupp två" upprepar jag. Skriver mitt namn, darrigt och slarvigt blir det. Jag får mina papper. Och flyr ut ur rummet och mot tunnelbanan. Snabba desperata steg. Med allt som hänt som en film på repeat i huvudet. "Varför sa jag si och så?", "Fan fan fan! Jag är ju helt hopplös!". "Varför ska jag alltid göra bort mig?" "Varför ska jag alltid rodna!?" "De måste tro att jag är helt knäpp i huvudet".
Jag sätter mig på tunnelbanan. Börjar frysa, kroppen skakar av ångestfrossa. Jag kan inte sluta skaka. Jag skakar fortfarande när jag kommer innanför dörren hemma. Släpper bara väska och jacka på golvet, drar ned persiennerna och slänger mig på sängen. Gråter lite. Somnar en stund, utmattad.
Idag:
Ingen magkatarr. Lite fjärilar av förväntan, utan ångest men med nervositet. Förmodligen samma nervositet som de flesta känner just nu som ska dit. Jag är nervös och det är helt normalt! Lyssnar på musik under resan. Fjärilarna dansar en lätt slowdance i magen. Utanför registreringssalen står en liten skara människor. Jag är inte äldst, men inte långt ifrån. Men de ser snälla ut. Jag säger mitt "ja, jag är här" med röst som bär när jag hör mitt namn. Ingen rodnad, inte ens en tanke på rodnad. Registrerar mig och åker hem. Det här ska bli kul!
English:
Call-over and registration day.
With social phobia at its peak:
I wake up early with a nervous lump in my stomach. The gastritis kicks in with nausea and acidity. A constant eye at the time. Three hours left before I have to go. Now two hours left before I have to go. Now two hours and a half. Half an hour. Twenty-five minutes. Twenty. Fifteen. Ten. The anxiety dance of the butterflies in the stomach grows into a powerful crescendo. "I don't want to go..."
On the bus. Breathe in, breathe out. "Why so nervous about nothing? Stop being so nervous. Why am I so weird to be so nervous about something like this? People will notice how weird I am." The negative automatic inner dialog has started.
On the underground. Stomach hurts. Headache. My shoulders up by my ears and the teeth chafe against each other as I clench them. Next stop "universitetet". Then it comes. The tiredness. The well-known overwhelming tiredness. I get so tired that I find it hard to keep my eyes open. I just want to sleep. Every sound gets louder. The flourescent lamplight stings my eyes. "God I am so tired! Need sleep!" I want to go home, home to my bed. Home to safety. But I get off the train.
Heavy steps takes me up the road to the university. I weave my way throgh students going my opposite direction. Young, self confident, tough, good looking and in full control and everything else I am not. "Damn it, why do I have to be so weird?". The closer I get to the entrance, the more frightening it looks - the looks in the eyes of the people passing in and out of it gets more frightening and cold too. They see right through me. "Look! She is completely worthless!" I have to go in there. Into that frightening entrance. "I don't want to...".
Outside the registration room people are already waiting. Most of them talking to someone. I hide in a corner, thinking: "I will never get to know anyone. I once again will be that silent, weird, retired one, who noone sees or notices. If they do notice me, it's because of my weirdness. Why am I so hopeless!?" Sad.
The teachers arrive. My heart is pounding and the butterflies' dance grows again. Find a seat. Who looks the least mean? No, I can't sit next to her because she is already talking to someone. They don't want me there to disturb them. I sit down furthest back in the room, in the corner. "Thump thump thump" in my chest. My hands are trembling. Deep breaths. Soon they will call out my name... soon... soon... soon... There it was! "Yes... *clearing throat*... Yes, I am here...". Why do I sound so nervous? Oh damn, now I am blushing too. Even the ears get red now. Good thing I have my hair down. I let it fall over my face to hide my cheeks, burning like fire. "Thump, thump, thump" in my chest. My hands in my lap so that noone will see them shaking.
In line to show ID and admission paper. Nervous again. I hope my hand won't be too shaky when I sign my name. Soon my turn. I'm next. Damn it, now I am blushing again!. "I want to be in group number 2 please" I squeak silently. "I beg your pardon?". "Group number 2" I repeat. I sign my name, shaky and hideous signature. I get my papers. And escape the room as fast as I can and head to the underground. Fast desperate steps. With everything that has happened like a film on repeat in my head. "Why did I say this and that?", "Damn it, damn it, damn it! I am just completely hopeless!", "Why do I alwas have to make a fool of myself?", "Why do I always have to blush!?", "They must think I am a total idiot".
I sit down on the train. I start to feel cold, the body is shaking from anxiety shivers. I can't stop shaking. I am still shaking as I enter my door at home. I just drop bag and jacket on the hall floor, draw the curtains and throw myself on the bed. Cry a little. Fall asleep for a while, exhausted.
Today:
No gastritis. A few butterflies of anticipation, without anxiety but with nervousness. Probably the same nervousness most people would feel. I am nervous and it's completely normal to be! I listen to music on my way there. The butterflies dancing a light slow dance in my stomach. Outside the registration room a small crowd of people. I am not the oldest, but not far from it. But they look nice. I say "Yes I am here" with a strong voice when I hear my name. No blushing, not even a thought about blushing. I register and go home. This will be fun!
Två steg fram, ett tillbaka...
Nu är jag besviken på mig själv!
Igår efter jobbet tänkte jag beställa en pizza på väg hem till jobbet. Om jag ringde pizzerian precis innan jag gick på bussen skulle jag vara framme lagom tills pizzan var klar att hämta.
Jag slog numret, men medan jag slog det ringde mobilen. När det samtalet var avklarat satt jag på bussen.
Och det var då jag fegade ur. :(
Det kändes för pinsamt att ringa och beställa pizza i bussen där alla var helt knäpptysta. (En typiskt svensk bussresa alltså. :) ) Istället för att bara slå numret började jag tänka. "Vad pinsamt! Alla kommer höra vad jag säger. Tänk om jag stakar mig". Textboksexempel på social fobi-tankar! Och ju mer man tänker, desto mindre vågar man. Glömde alla strategier för att mota bort de negativa tankarna.
Än en gång lät jag min sociala fobi förstöra för mig. Eftersom jag inte vågade ringa fick jag sitta på pizzerian och vänta i tio minuter. Nu kanske ni tycker att denna konsekvens inte var hela världen - men det är inte det som är grejen! Det är att jag lät fobin komma i vägen. Igen.
Trodde jag hade kommit längre än så. :(
Men jag får inte glömma det terapeuterna sa: Två steg fram, ett tillbaka.
Gå tillbaka bara ett par år så hade jag låtit bli att gå till pizzerian överhuvudtaget. För mycket kunde gå fel när man skulle beställa... För läskigt. För riskabelt.
I am so disappointed in myself!
Yesterday after work I planned to order a pizza on my way home. If I called the pizzeria just before I get on the bus I would get there just in time to pick up the ready pizza.
I dialled the number, and as I was dialling the mobile phone rang. After I had finished that call I was on the bus.
And that's when I chickened out. :(
It felt too embarrassing to call and order pizza on the bus, where everybody was dead silent. (A typcial Swedish bus trip in other words. :) ) Instead of just dialling the number again I started to think: "How embarrassing! Everybody will hear what I am saying. What if I stumble?". Text book examples of social phobia-thoughts! And the more you think, the less you dare. I forgot all the strategies to stop the negative thoughts.
Once again I let my social phobia ruin things for me. Since I didn't have the courage to call I had to wait at the pizzeria for ten minutes. Now you may think that this consequence is nothing to write home about - but that's not it! The thing is that I let the phobia get in my way. Again.
I thought I had made more progress than that. :(
But I must not forget what the therapists said: Two steps forward, one step back.
Go back only a couple of years and I wouldn't have gone to the pizzeria at all. Too much could go wrong when I was to give them my order... Too scary. Too risky.
Musik - källa till mod...
Jag såg ett klipp från TV4:s Nyhetsmorgon om en ung tjej från Sydafrika som levde på gatan. En dag upptäckte någon hennes sångröst och fick henne att anmäla sig till den sydafrikanska versionen av Popstars där hon blev stjärna över en natt.
Klippet visar henne uppträda tillsammans med gospelkören Immanuel Gospel. (Som är SÅ bra!)
Inslaget är dessutom extra roligt för mig av en helt annan anledning!
Ta en extra titt på den blonda tjejen i kören, längst till vänster i första raden. Hon har en mörk top, står bredvid en tjej i orange och håller mikrofonen de båda sjunger i.
Hon heter Lotta, är jättegullig och undervisar i nybörjarsång på Kulturama.
Jag gick två av hennes kurser. På den tiden var min sociala fobi väldigt jobbig. Den sista kursen vi gick fick vi sjunga inför varandra. Som en "master class". När det var min tur bröt jag ihop i tårar (av rädsla och panik!) inför alla. Jag gjorde det en gång, och aldrig mer. Jag klarade helt enkelt inte av att jobba upp självförtroendet efter det som hände och det slutade till slut med att jag hoppade av kursen. Men Lotta var så förstående och snäll när det hände. Hon gjorde en hemsk upplevelse lättare.
Idag tror jag inte att jag hade slutat. Jag hade kämpat! Jag har faktiskt en dröm och det är att gå en kurs för henne igen och göra om det. Bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Det skulle vara en sådan seger! Att Lotta hanterade det så bra gör att det skulle vara perfekt att få göra det på just en av hennes kurser. Vi får se om jag vågar nån dag och om hon fortfarande undervisar då.
English:
I saw a clip from TV4's Nyhetsmorgon about a young girl from South Africa who lived on the streets. One day someone discovered her singing voice and made her enter the South African version of Popstars, where she became a star overnight.
The clip shows her perform together with the gospel choir Immanuel Gospel. (They are SO good!)
For me the clip is also extra fun for a whole other reason!
Pay extra attention to the blond girl in the choir, furtherst to the left in the front row. She wears a dark top, is standing next to a girl in orange and is holding the microphone they both sing into.
Her name is Lotta, she is very sweet and teaches singing for beginners at Kulturama.
I took two of her classes. At that time I suffered a lot from my social phobia. At one time we should sing in front of each other. A "master class". When it was my turn I broke down in tears (of fear and panic!) in front of everybody. I did it once, and never again. I just couldn't build up my confidence again after what happened and eventually I quit the class. But Lotta was so understanding and nice when it happened. She made a terrible experience easier.
Today I don't think I would have quit. I would have put up a fight! I actually have a dream and that is to take another class for her and do it again. Only to prove to myself that I can do it. It would be such a victory! The fact that Lotta handled the whole thing so well makes a class of hers perfect for me to do it again. We'll see if I get enough courage one day and if she is still teaching then.
Ångestcirkeln bruten för den här gången...
Jag överlevde kursen igår. Det var bara jag och läraren. Vilket var både bra och jobbigt. Bra eftersom jag bara hade en till person att hantera. Jobbigt eftersom jag inte kunde försvinna i mängden!
Jag klarade av dagen bra i alla fall tycker jag. Jag kunde hålla igång en konversation både på fikarasterna och på lunchrasten. (Han var också tystlåten så det var inte *bara* jag! Eller så är det jag som gör folk tystlåtna, eftersom jag inte är så där omedelbart social. Jag vet inte.)
Jag kunde jobba framför datorn med läraren hängande över axeln utan att bli nervös.
Jag rodnade inte en enda gång, och inte darrade jag på händerna heller. Precis efter kursen på väg till tunnelbanan dök det upp ett par snabba "post mortem"-tankar* som jag genast motade bort genom att tänka på det jag faktiskt klarat av istället! Det hjälpte. Sedan dess har jag inte haft några fler negativa tankar efteråt!
Så det var en framgång! Det var skönt, eftersom jag kände mig extra nervös efter "sommaruppehållet". Helt klart är att insikterna från den kognitiva beteendeterapin jag fick via SOFIE-projektet i Uppsala ger resultat - sakta men säkert! :)
Jag känner mig på bättre humör nu, lite lättare till mods, när kursen är ur världen och gick så pass bra!
Det passar ju bra eftersom jag idag efter jobbet ska ta en snabbfika med Eva-Lis. Det ska bli trevligt att skvallra lite!
Social fobï - om du vill läsa mer.
* Post mortem. Backspegeluppmärksamhet. Även om den värsta ångesten snabbt klingar av då man tagit sig igenom den fruktade situationen fortsätter man ofta att grubbla över den långt efteråt. Detta kallas "post mortem". Ofta leder dessa grubblerier till att man tolkar situationen mer negativt än den faktiskt var. (Källa: Sofie-projektet)
I survived the course yesterday. It was only me and the teacher. Something that was both good and "bad". What was good was that I only had one other person to "handle". Bad because I couldn't disappear anonymously in a group!
I managed the day well, I think. I could keep a conversation going both on coffee- and lunch breaks. (He was quiet too, so it was not *only* me! Or maybe my appearence itself makes people quiet, since I am not the immediate social type. Don't know.)
I could work with the computer without being nervous - despite the teacher looking over my shoulder.
I didn't blush once, and I could keep my hands from shaking. Immediately after the course, on my way to the underground a couple of fast "post mortem"-thoughts* came to mind, but I managed to push them away by thinking of what I actually did accomplish instead! It helped. Since then I have had no more negative thoughts afterwards!
So all in all it was a success! That's good, since I felt extra nervous after the summer "break". It's obvious that what I learned during the cognitive behaviour therapy I got via "SOFIE-projektet" (In Swedish) in Uppsala gives desired results - slowly, but with certainty. :)
I feel in a better mood now that the course is over and went as well!
Which is perfect timing since I will have a cup of tea with Eva-Lis after work. It will be nice to chat away some time with her.
Social phobia - If you want to read more. In English.
* Post mortem. Even though the anxiety decreases fast after you have pulled through the feared situation, you keep thinking about it and repeating it in your mind afterwards. This is called post mortem. This leads to that you eventually remember the situation more negative than it really was.
Ångestcirkeln...
Kappfunderingarna fortsätter. Jag bär alltid jeans och tröja/kofta. Går det ihop med kappan!? Kan man ha en elegant ullkappa ihop med "slitna" blåjeans?
Social fobi är ett elände. I morgon ska jag på datakurs, via jobbet. Jag ska gå ensam och det är just det som ställer till det! Kursen pågår en evighet - från klockan 9 till 16. Jag är nervös! Jag pratade med mina kollegor som har gått kursen före mig och de säger att de var ensamma med läraren! Hjälp! Vad är det för konstig kurs med bara en elev? Tydligen så får man först sitta och lyssna när läraren pratar och sedan får man sätta sig vid datorn och prova - antagligen med läraren hängande över axeln. Huga. Vilken annan social fobiker som helst kan ana vad jag menar...
Det enda positiva är att jag inte har något annat val än att se detta som ett exponeringstillfälle. Det här att inte ha något val är bra när man kämpar mot social fobi. Exponeringssituationer "utan återvändo" är de bästa eftersom det inte finns någon flyktväg! Fly från obehagliga situationer är annars något vi sociala fobiker är experter på. Det är flykten från rädslorna, känslan av misslyckande, dåligt självförtroende och övertygelsen om att man är värdelös, dum och konstig som skapar den onda cirkeln av ångest. Denna ångestcirkel växer för varje flykt, tar över mer och mer av ens personlighet, ens liv, och håller en i ett stadigt krampaktigt grepp. Kampen, styrkan och motivationen för att bryta den onda cirkeln är så tung och utmattande att det inte går att beskriva med ord - det måste upplevas.
Det är två steg fram och ett tillbaka. Speciellt nu efter sommaren då man har tagit det lugnt och av naturliga skäl inte hamnat i utmanande situationer. I år kommer det inte som en överraskning att rädslan har ökat igen efter sommaren som det gjorde förra året. Jag lärde mig en viktig men tuff läxa då. Man kan aldrig slappna av - man måste kämpa hela tiden, varje dag, varje minut.
Men jag SKA klara det!
The coat thoughts continue. I always wear jeans, and a sweater of some kind. Will that fit with the coat? Can you wear an elegant wool coat together with "worn out" blue jeans?
Social phobia is a living hell. Tomorrow I will attend a computer course, via work. I will go alone and that's what's messing this up for me! The course lasts an eternity - from 9 am to 4 pm, and my coworkers who have taken this course before said it was only them alone with the teacher! Help! What kind of weird course is that with only one student and a teacher? Apparently you first listen to the teacher talking, and then you sit down before a computer and try yourself - I suppose with the teacher watching behind your shoulder. Ouch! Any other social phobic person knows what I mean...
The only positive thing is that I have no other choice than to see this course as an excellent opportunity for exposure and practice. "No choice" situations are the best ones when fighting social phobie, since there is no escape! Social phobics are escape experts. It is this escape from the fears, the feeling of faillure, bad self esteem and being convinced you are useless, stupid and weird that creates the vicious circle of anxiety. This anxiety circle grows with each escape, takes over more and more of your personality, your life, and holds you in a firm desperate grip. The struggle, strength and motivation it takes to break this circle are so tough and draining that it can't be described with words - you have to live it.
It is two steps forward and one step back. Especially now after summer when things have been calm and for obvious reasons you have not been in any challenging situations. At least this year this increased fear after the summer holiday didn't come as a surprise as it did last year. I learned this very important but tough lesson then. You can never relax - you have to fight it constantly, every day, every minute!
But I WILL manage!