Kunskap om social fobi

(English below)

Jag går just nu en fyradagars projektledarutbildning. Idag hade vi en gruppövning som gick ut på att demonstrera kommunikativa utmaningar i en hierarkisk organisationsstruktur. En fick vara ensam A-chef, två personer var B-chefer som under sig hade två "medarbetare" vardera. Gruppen skulle lösa en uppgift tillsammans, utan att prata med varandra. Istället kommunicerade man genom att skriva lappar, och all kommunikation var tvungen att följa hierarkin. Så vi "medarbetare" fick bara meddela oss med A-chefen via B-chefen, osv. Varje person hade fyra spelkort och uppgiften vi skulle lösa var att alla skulle till slut ha alla fyra korten i samma valör. Den enda som i inledningsskedet visste vad uppgiften gick ut på var A-chefen.

Jag blev lite nervös av övningen fast jag blev placerad som  "bara medarbetare". Det var prestationsångesten igen, har jag förstått uppgiften, vad förväntas av mig, tänk om jag gör fel och förstör hela övningen osv. Typiska tankar som upptar en social fobi-hjärna. Även om jag har kommit väldigt långt i att bekämpa min sociala fobi, så triggar sådana här situationer dessa tankar nästan som en betingad reflex. Men den enda som märkte av denna nervositet var jag själv och jag hade den under kontroll.

Efter övningen (vårt lag vann förresten. :) )  berättade läraren om en A-chef i en likadan övning vid ett annat tillfälle som hade fått en "mycket märklig stressreaktion". Den bestod i att han hade rodnat, inte bara lite, utan blivit röd överallt. Det fina var, att en B-chef skrev en lapp till honom som sa "Ta det lungt. Vi tror på dig. Kram!" och då hade han lugnat ned sig och fixat uppgiften.

Jag som ju definitivt kunde identifiera mig denna stackars A-chef och mycket väl förstod vad som låg bakom hans "märkliga stressreaktion" och extrema rodnad, fick nästan tårar i ögonen när läraren berättade om den gesten. Vad tacksam man hade varit mot denna B-chef som begrep och kunde känna empati.

Jag undrar om inte personen som skrev lappen kände till social fobi och förstod vad han gick igenom. Kanske hon förstod för att hon själv hade upplevt samma sak? Och därför inte tyckte att det var en lika "märklig stressreaktion" som läraren tyckte?

Observera dock, att även om läraren uppenbarligen inte stött på någon med social fobi förut, så dömde han inte. Han observerade att det var något ovanligt, i hans ögon!, men han dömde inte denna person. Istället noterade han tack vare teammedlemmens stöttande lapp, att personen behövde stöd och uppmuntran och då gick det över.

Det här visar bara hur viktigt det är att sprida information om social fobi. Vad det är och hur det är att leva med det. För någon med social fobi är den här kursen en REJÄL utmaning. Inte bara det sociala spelet i gruppen i sig, utan det är massor av presentationer inför gruppen. Och förutsättningarna förändras varje gång, så du kan inte ens finna trygghet i att veta vad som förväntas av dig nästa gång du ska presentera. För bara sex-sju år sedan hade jag inte klarat av det. Jag hade reagerat precis som denna A-chef.

Och har man social fobi, så är inte reaktionen det minsta konstig. Hade läraren känt till social fobi, hade han inte heller tyckt att det var en "märklig stressreaktion".



English:

I am right now attending a four-day project management course. Today we had a group exercise that would illustrate the communication challlenges in a hierarchical organisation structure. One person was the number one A boss, and under her two B level bosses that had two "employees" each under them. The group had an assignment to solve together, without talking to each other. All communication was through written notes and had to follow the hierarchy. So us "employees" could only communicate with the A boss via the B boss etc. Every person had four play cards and the goal was that all persons should have four cards with the same value (four tens, four queens etc). The only one who knew what the assignment was about in the beginning was the A boss.

I was a little nervous about the assignment even though I was "only" placed as a "employee". The performance anxiety again, did I understand the assignment, what is expected of me, what if I do something wrong and ruin the whole exercise etc. Thoughts that occupy a social phobic mind. Even though I have come a long way in my fight against social phobia, situations like these trigger these thoughts almost like an automatic reflex. However noone noticed this nervousness but me and I had it under control.

After the exercise (our team won btw. :) ) the teacher told us about an A boss in the same kind of exercise at another occasion, who got a "very strange stress reaction". Which was that he had started blushing, not just a little, but all over. The beautiful thing was that a B boss wrote a note to him that said "Take it easy. We believe in you. Hug!" and that had made him calm down and manage leading the assignment.

I, who definitely could identify with this poor A boss and very well understood what was behind his "strange stess reaction" and extreme blushing, had to fight back tears when the teacher told about that gesture. I would have been so grateful to this B boss that understood and could emphasise.

I am wondering if that person who wrote the note knew about social phobia and understood what he was going through. Maybe she understood because she herself had experienced the same kind of reaction at some point? And because of that didn't find his reaction as "strange" as the teacher did?

It's worth noticing though, that even if the teacher obviously never before had seen or met a person with social phobia, he didn't judge. He observed something he thought was unusual, in his eyes!, but he didn't judge this person. instead he noted that thanks to the team member's supportive note, that that was what this person needed, support and encouragement. And his reaction passed.

I think this shows how important it is to spread the knowledge of social phobia. What it is, and how it is to live with it. This course for someone with social phobia is VERY challenging. It's not just the social aspects of being in a group with new people, there are also lots of presentations. Each time you present it's also different so you never can get comfortable in knowing what is expected of you next time. I could not have managed this course just six or seven years ago, I would have reacted just like that A boss.

And when you have social phobia, this reaction is not at all strange. Had the teacher known about social phobia, he wouldn't have found the stress reaction "strange" either.

Klapp på axeln

(English below)

Ännu en intensiv jobbvecka, med helgjobb. Puh!

Resan till Göteborg gick bra. Visst var det nervöst under presentationen, som förväntat. Men det gick bra ändå. Det är ok att vara nervös och världen går inte under för att jag får röda kinder.

Jag vågade bidra i diskussionerna resten av mötet och umgänget på rasterna gick också bra.

Jag klappar mig själv på axeln för en väl genomförd dag. Alla sådana här exponeringstillfällen stärker självförtroendet för liknande situationer i framtiden. Hemligheten är att ha nycklarna till hur man ska hantera sin ångest och sina negativa automatiska tankar när man exponeras. KBT hjälpte mig med detta. Jag är så otroligt tacksam att jag fick chansen att få den hjälpen.

Sanningen är ju nu den att man inte kommer ifrån sådana här situationer i livet om man inte vill isolera sig helt och hållet.

Och det vill jag inte. Längre.

Jag vill äntligen börja leva MITT liv. På mina villkor. Även i situationer jag inte väljer själv.



English:

Another tough work week, with weekend work from home too.

The trip to Göteborg went fine. Sure I was nervous during the presentation, just as was expected. But it went ok anyway. It's ok to be nervous and my red cheeks don't mean the end of the world.

I dared to contribute to the discussions during the rest of the day and the socialising during breaks went fine too.

I pat myself on the shoulder for a day well done. Every exposure exercise like this helps your confidence in similar situations in the future. The secret is to have the keys how to handle your anxiety and negative automatic thoughts when you are exposed. This is where CBT has helped me. I am so grateful I got the opportunity to get that help.

Truth is that you can't avoid situations like this in life unless you want to isolate yourself completely.

And I don't want that. Any longer.

I want to finally start living MY life. On my terms. Even when I'm in situations I didn't choose to be in.


Representation och presentation med social fobi

(English below)

På tisdag ska jag till Göteborg, på en koncerngemensam informatörsträff. Jag, som vikarierande informationsASSISTENT, ska efter två månader på jobbet, representera vårt företag med en presentation.

Hallå - jag har social fobi!!

Fast det vet ju inte de, förstås. Det är inget man berättar för en arbetsgivare precis. "Jo just det, och så har jag social fobi också..."

Nej man biter ihop i det tysta och kämpar och exponeringstränar. Varje dag. Sträck på dig och ge dig själv massor av beröm! Vi är faktiskt riktiga kämpar!

Det är som ett utmärkt tillfälle till exponeringsträning jag ser på den här presentationen. Numera har jag lärt mig att acceptera min nervositet. Den är inte konstig eller onormal. Kanske bara lite intensivare än de flestas. Men det är okej det också. För det märks inte ens hälften så mycket på en som det känns. Dessutom är folk mer toleranta mot nervositet än man tror. Jag vet redan nu att jag kommer att rodna. Och det gör ingenting heller. För även om folk noterar det, så kommer det att stanna vid en notering. Det kommer inte att påverka deras åsikter om mig eller det jag säger.

Den där nervositeten som attackerar kroppen just när man ställer sig där - hjärtat slår, det blir tungt att andas, rösten darrar lite, händerna skakar, man rodnar och svettas... Den går över efter en stund. Av sig själv. Det är ingen idé att försöka kämpa emot, utan man får acceptera den, låta den komma och passera.

Den andra utmaningen är att resa ensam någonstans där man aldrig har varit förut för att möta en grupp människor som man aldrig har träffat. Och umgås med dessa människor en hel dag, både under rasterna och under workshops med grupparbeten osv.

Det känns faktiskt lite jobbigare... Presentationen är ändå över på fem-tio minuter. Men umgänget pågår ju hela tiden.

Jag har dock märkt en sak. Det spelar inte så stor roll egentligen VAD man säger, bara ATT man säger något. Kan man knepet att använda "öppna frågor"  har man kommit en bra bit på väg för att hålla konversationen igång på ett enkelt sätt.

Öppna frågor är frågor som man inte kan svara bara ja eller nej på.

"Kom du hit med flyg?" "Ja och du?" "Med tåg" "Ok..." En ja-/nejfråga. Märker du vad som händer? Nu måste man hitta på något nytt att säga.

En öppen fråga:

"Hur kom det sig att du började jobba med information?" Detta kräver ett längre svar. "Jag har alltid varit intresserad av kommunikation etc, etc...." "Vad spännande, var kommer det intresset ifrån?"

Och så vidare.

Märker du skillnaden? Öppna frågor får folk att prata om sig själva, och de leder ofta till följdfrågor. Dessutom ger det ett intryck av att du är genuint intresserad av den andra personen. Du uppfattas som extra trevlig. :)

Öppna frågor är en social fobikers bästa vän i konversation med andra människor. Öva dig på att tänka ut öppna frågor i förväg inför en situation, så får du in tekniken och behöver inte tänka ut dem "där och då".  Så småningom kommer de mer och mer naturligt.

PS - Var snäll mot dig själv om du i situationen får blackout i hjärnan och inte kommer på, eller kommer ihåg, en enda öppen fråga. Ja- och nejfrågor är fortfarande bättre än ingenting! :)



English:

On Tuesday I am going to Göteborg for a meeting for all of us who are working with communication/information within the whole corporation. I, a substitute information ASSISTANT, will after only two months at work, represent our company with a presentation.

Hello - I have social phobia!!

But of course... THEY don't know that... It's not exactly something you tell an employer. "Oh by the way, I have social phobia too...".

No, we struggle silentlty and fight and use every single day as an exposure exercise. Give yourself lots and lots of credit! We are true fighters!

An exposure exersice is how I see this presentation. Nowadays I have learned to accept my nervousness. It's not strange or abnormal. Perhaps a little bit more intense than that of most people. But it's ok too. Because it doesn't show on you as much as it feels. Besides people are more tolerant with nervousness than you think. I already now know I will blush. And that's also ok. Because even if someone notices it, it stays with noticing. It won't affect that person's opinion of me and what I have to say.

That nervousness, that attacks your body the very instant you stand there in front of everyone - the heart is pounding, it's hard to breathe, the voice is shaky, your hands are shaking, you blush, you sweat... It will pass after a while. By itself. There is no use to fight it, the best is to accept it, let it come, and go.

The second challenge is to travel to a place where you have never been before to meet a group of people you have never met. And to spend a whole day together with these people. During recess, workshops, group sessions etc.

That to me is actually a little bit worse... The presentation will be over in five-ten minutes. But the socialising goes on all the time.

I have noticed one thing. It doesn't really matter as much WHAT you say, as long as you actually DO say something. If you know how to use "open questions" you have come along way to keep a conversation going quite effortlessly.

Open questions är questions you can't just answer yes or no to.

"Did you fly here?" "Yes, and you?" "By train" "Ok..." A yes/no question. See how you now need to come up with something new to say?

"What got you into working with communication?" This requires a longer answer. "I have always been interested in communication, etc etc..." "Oh cool, where do you think that interest came from?"

And so on.

Do you see the difference? Open questions make people talk about themselves, and they lead to follow-up questions. Besides, they give the impression that you are genuinely interested in the other person. You are perceived as being extra nice. :)

Open questions are a social phobic's best friends in a conversation with other people. Practise to come up with open questions before the situation, it will help you learn the technique and you don't have to come up with them "on the spot". The more you practise, with time they will come more and more naturally.

PS - Remember, don't beat yourself up if in the situation your mind goes blank and you can't think of one single open question. Yes/ no questions are better than nothing! :)


Tack

(English below)

Vad tycker ni som bloggar är det bästa med att blogga? Vad får ni ut av det?

Jag har haft min blogg sedan juli 2005. Det är snart fem år! Och fortfarande är jag kvar här. Det har blivit både längre och kortare uppehåll mellan varven, men tanken att sluta blogga har aldrig funnits där.

Tack vare bloggen får jag en kanal att kommunicera med andra människor, på mina villkor. Det skrivna ordet är min "hemmaplan" - i det är jag trygg på ett helt annat sätt än det talade. Tänk att ha den här möjligheten att kommunicera med andra och vara helt trygg! När man som jag inte uppfyller den extroverta normen känner man ofta i det vardagliga livet att man är osynlig, obetydlig, otillräcklig. Ens personlighet är inte önskvärd, i många fall får man höra att man inte  har någon "personlighet" överhuvudtaget.

Men här får jag en chans att uttrycka mig i min egen takt, jag blir inte avbruten, jag kan ta tid på mig att "tala till punkt", jag får uttrycka mig precis som jag vill... Här kan jag vara mig själv.

Bloggen är alldeles perfekt för att man får skriva och få sina ord lästa. Och det handlar inte om hur många som läser utan att NÅGON läser. Att någon läser, och att få kommentarer på det jag skriver, visar att det jag har att säga kan beröra någon annan, oavsett om de håller med mig eller inte - olika åsikter är kommunikation! Eftersom jag känner mig trygg och kan uttrycka mig med mina egna ord - så är den bekräftelsen oändligt betydelsefull.

Så ett stort TACK till er som läser min blogg. Ett stort TACK till er som har följt mig genom åren och som skriver en kommentar då och då. Ett stort TACK till dig som kanske är här för första gången och har tagit dig tid att läsa detta inlägg! Ni anar inte hur mycket ni betyder.



English:

Those of you who have a blog, what do you think the best part of blogging is? What do you get out of it?

I have had this blog since July 2005. Soon five years! And I am still here. I have had both longer and shorter periods where I have not been blogging as much, but the thought of finishing blogging has never entered my mind.

Thanks to the blog I get a channel to communicate with other people, on my terms. The written word is my "home field" - I feel safe with it in a totally different way than the spoken word. Imagine to have this opportunity to communicate with other people and feel completely safe! When someone, like me, doesn't live up to the extrovert norm you often feel invisible, insignificant, non-sufficient in every day life. Your personality is not wanted, sometimes you are not even acknowledged as "having a personality" at all.

But here I can express myself in my own pace, I don't get interrupted, I can take my time to say what I want to say, I can express myself just the way I want to... Here I can be myself.

The blog is so perfect because you get to write and your words get read. And it's not about how many people read them, but that SOMEONE reads them. That someone is reading, and to get comments on what I write, shows that I have something to say that can actually affect someone else, whether they agree with me or not  - different opinions is communication! Since I feel safe and can express myself with my own words - this confirmation is so important.

So a big big THANK YOU to you who read my blog. A big THANK YOU to those of you have followed me over the years and who comment now and then. A big THANK YOU to you who might be here for the first time and took the time to read this entry! You have no idea how much you mean to me.


Intervju

(English below)

Jag har fått en intervjuförfrågan från en journalist på Året Runt som ska skriva om social fobi. Jag funderar på om jag ska tacka ja eller inte. Jag har fått frågan förut då och då men har tvekat. Vet inte hur "publik" jag vill bli. Men å andra sidan, om jag vill åstadkomma något ordentligt för oss som lider av detta, kanske jag borde ställa upp?

Jag vet inte!

Vad tycker ni?



English:

I just got a request for an interview by a journalist at Året Runt who will write an article about social phobia. I am thinking about whether I should accept or not. I have been asked before now and then but have hesitated. I don't know how "public" I want to be about this. But on the other hand, if I really want to accomplish anything real for us who suffer from this, maybe I should do it?

I don't know!

What do you think?

Release me

(English below)

I måndags, sista körtillfället innan juluppehållet, hade vi vårt artistbesök för terminen av fantastiska Frida Öhrn. I två terminer har vi sjungit hennes låt Release me (Saab-reklamen....) vilket jag är jätteglad för eftersom det är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag gråter av den, den är så stark.

Låten handlar så klart egentligen om ett kvävande förhållande. Men. För mig handlar den om min kamp mot social fobi och det grepp den har över mitt liv. Att leva med social fobi är precis som sången beskriver. Release me!




English:

On Monday, last choir practice before the holidays, we had our celebrity guest of the term, the great Frida Öhrn. We have sung her "Release me" (the Saab-commercial...) two terms in a row, for which I am really happy since the song is one of my very favourites. I cry listening to it, it's so strong.

The song is of course about a suppressing relationship. But. To me the song is about my struggle against the grip that social phobia has on me and my life. Living with social phobia feels just like this song describes. Release me!


Lyssna och lär!

(English below)

Fem saker du inte ska säga till någon som har social fobi. Lyssna!!


5) "Le!"

4) "Säg nånting!"

3) "Vi bits inte, vi lovar!"

2) "Du är konstig!"

1) "Jag gillar inte tystlåtna människor."



English:

Five things you should never say to a social phobic. Take note!!




5) "Smile!"

4) "Talk!"

3) "We don't bite, we promise!"

2) "You're weird!"

1) "I don't like quiet people."

Vänner

(English below)

Vänner betyder allt.

Ensamhet är vidrigt.




English:

Friends mean everything.

Loneliness stinks.

Kreativitet och politik

(English below)

Det finns ingenting som inspirerar mig så mycket som kreativa människor.

Igår såg jag ett program på TV om ett svenskt konstnärspar i 80-årsåldern som bodde i norska vildmarken. Trots att de bodde så isolerat så var de båda mycket framgångsrika i sitt konstnärsskap och även engagerade i frågor som samiska rättigheter och så vidare. Det är tufft tycker jag att vara över 80 år och bo så långt bort från civilisationen och fortfarande ha ett rikt konstnärsliv (nu menar jag inte rikt i pengar). Men vet ni vad jag tror? Det är just för att de lever som de själva har valt att leva, och får ständig själslig näring genom sin konst och sitt engagemang, som de behållit sin både mentala och fysiska hälsa och sin kärlek till varandra i över 40 år.

Nyckeln ligger där. Att hitta det liv man själv vill leva, och sträva efter det. Att våga.

Jag har så svårt att våga. Mitt liv handlar mest om rädsla. Rädslan står i vägen. Den står som en liten jävul på axeln och säger: "Det där går inte", "Det där klarar du aldrig", "Tänk på vad du har - du vet inte vad du får. Livet du lever är det liv du känner till. Det är tryggt.", "Du vet hur det är att leva med ångest, vad är du utan den?", "Riskera ingenting".

När jag tänker på allt som står i vägen för det liv som jag vill leva, känns det överväldigande. Det är så mycket, både i den fysiska världen men kanske främst i den mentala. Om jag skulle ta tag i allt, så skulle det få mig att må riktigt dåligt ett tag. Jag inser det. Jag måste till botten, för att komma upp igen, och det skrämmer skiten ur mig. Men jag är villig att göra det.  Jag skulle göra vad som helst för att inte må så här och kunna leva ett fullt liv. Fast jag klarar det inte själv. Jag behöver hjälp.

Men hur ska jag orka gå igenom detta, och sköta resten av mitt liv samtidigt? Jag behöver fortfarande få ihop pengar till mat och hyra...

Varför är det skillnad på en överansträngd muskel och en överansträngd själ? Båda behöver samma behandling av vila och rehabilitiering så blir det bra igen, men det är bara muskeln som räknas. Själen ska vi bara fortsätta att överanstränga mer och mer. Du vet väl vad som händer om du fortsätter att gå med en överansträngd muskel? Samma sak händer med själen. För att muskeln ska läka, måste man sluta att fortsätta stressa den. Samma sak med själen. Det ÄR ingen skillnad. Det skulle vara väldigt intressant att höra Reinfeldts och hans Allians förklaring. Inte det vanliga politikertramset, utan deras rent mänskliga förklaring.

Jag vill kunna välja mitt eget liv, som paret i inledningen. För att kunna det, behöver jag hjälp. Det är inte konstigare än att jag måste få hjälp med min ansträngda muskel om jag ska kunna springa.



English:

There is nothing as inspiring as creative people.

Yesterday I was watching a program on TV about a Swedish artist couple in their 80s living in Norwegian wilderness. Despite the fact that they were living so isolated they were both very successful in their art and also very involved in issues like Sami rights and so on. It's tough to be over 80 and live so far from civilization and still have a rich life (and I don't mean money rich). But do you know what I think? It's exactly the fact that they are living a life they themselves have chosen to live, and get constant nourishment to the soul through their art and their commitment, that has made them stay heatlhy both physically and mentally. That's also how they kept their love for eachother alive  for over 40 years.

The key is there. To find the life you want to live, and work towards that. Courage.

I find that courage so hard. My life is most of all about fear. Fear is in the way. It's standing on my shoulder like a little devil saying "That will never work", "You can never do that", "Think about what you have - you don't know what will come instead. The life you live is the life you know. That's safe", "You know what life with anxiety is, who are you without it?","Don't risk anything!".

When I think about all the stuff standing in the way for me to live the life I want to live, it feels overwhelming. There is so much, both in the physical world but most of all the mental. And to actually deal with everything will make me feel really crappy for a while. I realise that. I need to hit the bottom to come back up again, healed. It scares me to death but I would be willing to do it. I would do anything to not feel like this and to be able to live a full life. I can't do it alone though. I need help.

But how will I manage to go through that and take care of the rest of my life at the same time? I will still need money to pay for rent and food...

Why is there a difference between a strained muscle and a strained soul? Both need similar treatment of rest and rehabilitation and they will be ok again, but it's only the muscle strain that counts. The soul strain is supposed to just be strained harder and harder. You know what happens with a strained muscle that goes untreated? The same thing happens to your soul. For your muscle to heal, you need to stop stressing it.  The same thing goes for your soul. There is no difference! It would very interesting to hear our government's explanation to this. Not the "political nonsense", but the human explanation.

I want to be able to choose my own life, like the couple in the beginning. To be able to do that, I need help. It's no more strange than needing help with my strained muscle to be able to run.

Efter regn kommer solsken

(English below)

Vad ovanligt att vakna upp till strålande solsken imorse. Efter fyra dagars ihållande regn hade jag nästan glömt bort hur solen såg ut.

Fast var är värmen? Det var KALLT när jag gick till jobbet. Det hade inte suttit fel med vantar... I juni. Hej och hå.

Den här veckan ska jag nog lyckas få till min nästa videoblogg om social fobi. Det har varit svårare än jag trodde att göra "del två" - min historia. Så jag har nu insett att det bästa är att jag bara gör en kort sammanfattning av när jag fick social fobi, när jag fick hjälp osv. Och ta det här med känslor kring det, erfarenheter och hur det är att leva med det vartefter det faller sig naturligt i de övriga delarna.

Det går inte att få till det i en enda inspelning. Det blir för långt och jag får ingen struktur på det. Och får inte med allt!

Så det får bli så här. :)

Nu snart dags för lunch. Kan inte klockan vara fyra nu?



English:

How unusual to wake up to sunshine this morning. After four days of non-stop raining I had almost forgotten what the sun looked like.

But were is the warm weather? It was COLD when I went to work. I wouldn't have mind gloves... In June.

This week I think I'll manage to record my next video blog about social phobia. It's been harder than I thought to make "part two" - my story. So I have realised now that the best thing to do is a short summary of when I got social phobia and when I got help for it etc. And take the emotional part of it, experiences and what it's like to live with it, in the other parts whenever it comes naturally.

I can't get it to work in one single recording. It's too long and I can't get a good structure of it. And can't get everything said I want to say!

So this is what I willl do. :)

Time for lunch soon. Why can't the time be 4 pm now?

Jag gjorde det!

(English below)

Jag har lagt ut min första videodagbok om social fobi. En introduktion. Puh... tufft att se och höra sig själv - man ser ju bara alla sina brister. En riktig utmaning och jag får verkligen användning av mina KBT-strategier just nu. Men nu är det gjort! Jag är modig. :)





English:

I did it! I have published my first video blog about social phobia. An introduction. But God, it's so hard to watch and hear myself - all I see is my flaws.  A real challenge and I really get to use my CBT strategies right now. But it's done! I have courage.:)


Körsbärsblom, fika, nagellack, ögon, mod

(English below)

Jag skulle filma/fota körsbärsträden i Kungsträdgården men jag kom för sent. Träden var utblommade. Det var likadant förra året - fast då fanns det lite mer blommor kvar än det var idag.

Men det kommer en vår nästa år också. :)

Istället fikade jag med mormor. Och allt prat om nagellack ledde till en oemotståndlig impuls att fylla på nagellackssamlingen med ytterligare två lack, i olika blå nyanser. Så nu har jag gått från tjugo lack till tjugotvå!

Jag har haft problem med mitt högra öga hela dagen. Det har runnit, och svider. Nu är det lite svullet. Hoppas det går över till i morgon. Funderar på om det är något i sminket jag inte tål - men då borde man väl reagera på BÅDA ögonen rimligtvis??

Jaja, det var dagen det. Inte så mycket har hänt. Jag har börjat göra en grovplanering av min videodagbok - fast det återstår fortfarande att samla mod...

Men jag tror att jag ska kunna klara det. Det känns för viktigt för att låta fobin hindra mig ännu en gång.

Fast jag funderar även på en annan aspekt av det hela. Samtidigt som jag vill nå ut och informera, motivera och inspirera - så vill jag inte bli förknippad med fobin. Den har varit en för stor del av min person alldeles för länge.

Jag måste hitta ett sätt att göra detta, och samtidigt hålla distansen till det hela. Kanske fler nagellacksvideor? Haha!



English:

My plan was to film/take photos of the cherry blossoms in Kungsträdgården but I was too late. The trees had already bloomed. It was the same last year, but back then there were at least a few more flowers than today.

But there will be a spring next year too. :)

Instead I had a fika with grandmother. And all the talk about nail polish led to an irresistable impulse to increase my nail polish collection with two more polishes, in different blue colours. So I have gone from twenty polishes to twentytwo!

I have had some problems with my right eye all day. It's been running, and stingy. Now it's a little swollen. I hope it will pass by tomorrow. I have been thinking if it's something in the make-up I am reacting to - but wouldn't that cause a reaction on BOTH eyes??

Oh well, that's my day. Not much has happened. I have begun working on a rough planning of my video blog about social phobia - but I still have to work up the courage...

However I think I will be able to make it. It's feels too important to have the phobia stop me yet one more time.

But I am also thinking about another aspect of the whole thing... At the same time as I want to reach out and inform,motivate and inspire - I don't want to be identified with the phobia. It's been a too big part of me way too long.

I need to find a way to do this, and at the same time keep a distance to it. Perhaps more nail polish videos? Haha!

Andra steget

(English below)


Idag har jag ÄNTLIGEN haft mitt möte med Nyföretagarcentrum. Hon trodde på min idé! Jag tog glädjeskutt hela vägen hem, även inne på Willys där jag handlade morgondagens fredagsfika till jobbet.


Men jag vet ju att det här kommer att innebära en stor personlig utmaning för mig, främst på grund av min sociala fobi. Fast jag försöker att inte tänka för stort, utan att ta ett steg i taget. Den jag är idag, är kanske inte den jag är om ett år. För varje litet steg jag tar, kanske jag klarar att ta större och större kliv?


De första stegen jag ska ta nu - de vet jag i alla fall att jag klarar av. Det blir en utmaning, men jag kommer att klara av dem. Och när jag väl har gjort det så kommer det nog att kännas bra för självförtroendet, och så byggs det på.


Det är i alla fall min förhoppning. Det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana den. Tänk så långt jag ändå har kommit hittills, från hur jag mådde innan min KBT. Jag har redan nu uppnått saker jag aldrig trodde jag skulle klara av. I och med det här får jag en möjlighet att utmana min sociala fobi med något som dessutom är positivt för mig själv på andra sätt. Motivation! :)


Jag tror att det här kan bli det bästa jag någonsin har gjort för mig själv, på många plan.




English:


Today I have FINALLY had my meeting with Nyföretagarcentrum. She believed in my idea! I took jumps of joy all the way home, even inside Willy's where I was shopping tomorrow's "fredagsfika" for work.


But I do know that this will be a big personal challenge for me, mostly because of my social phobia. But I try not to think too big, but instead take it one step at a time. The person I am today, might not be the person I am within a year? For every little step I take, I might be able to take bigger and bigger lopes?


The first steps that I'm going to take now - at least I know I can manage them. They will be challenging, but I will manage them. And once I have done that it will feel good for my self confidence, and that's how it will build.


At least I hope so. The only way to get rid of my social phobia is to challenge it. Just think of how far I have come even now, from how I was before my CBT. I have already accomplished things I thought I would never manage. And by starting my project I get an opportunity to challenge my social phobia with something that will also benefit me in other ways. Motivation! :)


I think that this could be the best thing I have ever done for myself, on many levels.


Min lördag

(English below)

Min lördag gick i vänskapens tecken. Jag är precis hemkommen från en tjejmiddag hos Philippa - det är första gången jag har träffat henne på evigheter. Senast jag såg henne fick vi kämpa båda två för att få hennes lilla Frida att sätta sig i barnvagnen när vi var på Åhléns. Nu är Frida stora damen, ett treårigt yrväder till charmtroll. :)

Imorgon bitti ska jag skriva mitt inlägg om social fobi, men jag vill redan nu lyfta fram en kommentar jag fick av Sofi::

"Hej! Jag vet precis hur det känns och det är inte lätt. Fick social fobi när jag var 16 och nu, 2 år senare, har jag fortfarande problem med det. Men jag kan säga att om man pratar med någon om det så blir det lite bättre med tiden. Det blir bara värre av att hålla det inom sig. "

(Hoppas att det är ok att jag citerar dig så här Sofi?)

Det är helt rätt att det blir värre att hålla det inom sig. Genom att vara öppen (så öppen man kan) med det, så avdramatiserar man det för sig själv. Att ha social fobi är inget man ska skämmas för. Det är så många som har det, många fler än vi tror. Trots att "fobin" (många inom psykologin vill inte kalla det fobi, utan hellre social ångest - och jag är beredd att hålla med faktiskt. Social ångest beskriver bättre vad det handlar om) kan tyckas irrationell, så är det helt rationella mekanismer bakom. De bygger på en felinlärning när det gäller socialisation och självkänsla, men även felinlärningen har en gång i tiden haft en rationell grund. Så att lida av social ångest innebär inte att man är psykiskt sjuk eller konstig på något sätt. Viktig insikt!

Mig har det hjälpt att vara öppen med det. Här i bloggen till exempel. Men det är klart att jag väljer mina tillfällen. Det är inte så att det första jag säger till folk är att  "just det, skulle bara säga att jag har social fobi".

Men som sagt, jag ska skriva mer om det här i morgon bitti.

Nu är det lite TV för att varva ned innan jag går och lägger mig.

God natt!



English:

My Saturday went in the sign of friendship. I have just come home from a "girls' night" dinner at Philippa's - it's the first time I have met her in ages. The last time I saw here we both thought like crazy to get her little Frida to sit down in her pram when we were at Åhléns. Now she is a big girl, a three-year-old energetic bundle of charm. :)

Tomorrow morning I will write my promised entry on social phobia, but I already now wish to display a comment I got from Sofi

"Hi! I know exactly how it feels and it's not easy. Got social phobia when I was 16, and now, 2 years later, I still have problems with it. But I can say that if you talk to someone about it it becomes a little easier with time. It will only get worse if you keep it inside"

(I hope it's ok that I quote you like this Sofi?)

That's so true that it gets worse if you keep it insde. By being open about it (as open as you can), you "de-dramatize" it to yourself. Having social phobia is nothing to be ashamed of. So many people have it, a lot more than we think. Despite that the "phobia" (many within psychology prefer not to call it a phobia, but instead social anxiety - and I'm prepared to agree - social anxiety describes better what it's about) might seem irrational, completely rational mechanisms lie behind it. The mechanisms originates from "wrong" learning in socialisation and self esteem, but even the learning once had a rational reason. So suffering from social anxiety doesn't mean that you are mentally ill or weird in any way. That's a very important realisation!!

It has helped me to be open with it. Here in the blog for example. But of course I choose my occasions to be. It's not like the first thing I say to people is that "Oh by the way I'd just like to say that I have social phobia".

But as I said, more about this tomorrow morning.

Now some TV to relax before I go to bed.

Good night!

Alla bär på en historia

(English below)

En paus i städningen och då hittade jag denna
artikel i Expressen. Det finns ett viktigt budskap i den. Alla bär vi på en historia.

"Ernest Hemingway blev en gång ombedd att skriva en roman på bara sex ord.
"For sale: baby shoes, never worn" blev hans svar. " (Utdrag ur artikeln)

Larry Smith, grundare av nätmagasinet Smith, kom på idén att låta folk fick skicka in sitt livs historia sammanfattad i sex ord. En alldeles lysande idé tycker jag. Det kräver lite eftertanke samtidigt som det är överskådligt. Jag kunde inte låta bli att anta utmaningen. Det var en nyttig övning, som fick mig att inse en hel del om hur jag ser på mitt liv hittills. Hur den sociala fobin genomsyrar allt. Vilket grepp den har och har haft om mig, mina känslor, mina tankar, mina handlingar.

Min sexordiga självbiografi:

Åskådare, utanför, tillbakadragen beslutsamhet, våga, deltaga.

Hur ser ditt livs historia ut?



English:

A break in cleaning and I found this article in Expressen. There is an important message in it. Everyone of us carries a story.

"Ernest Hemingway blev en gång ombedd att skriva en roman på bara sex ord.
"For sale: baby shoes, never worn" blev hans svar. "
 
(Ernest Hemingway was once asked to write a novel with only six words.
"For sale: baby shoes, never worn" was his answer. Quote from the article, my translation)

Larry Smith, founder of the net magazine Smith, thought of the idea to let people send in  their life story summerized with six words. I thought the idea was absolutely brilliant. It takes some reflection and at the same time it's simple and clear. I had to take on the challenge. It was a good exercise, that made me realise quite a lot of how I see my life so far. How the social phobia permeates everything. The grip it has and has had over me, my feelings, my thoughts, my actions.

My autobiography in six words:

Bystander, outsider, reserved determination, dare, participate.

What is your life story?

Att våga...

(English below)

Herregud.

Idag är det om möjligt ännu segare på jobbet. Tre samtal på två timmar. Och lite post att sortera, som tog en halvtimme. Nu har jag ingenting att göra. Jag dör av leda.

Men jag har ett jobb att gå till. Jag klagar inte om ni tror det. Det räckte att vara arbetslös i sammanlagt fyra veckor för att inse hur mycket ett jobb är värt. Nog visste man väl det innan dess också. Men när man faktiskt konkret är arbetslös blir det liksom ännu tydligare.

Och ska man fortsätta se saker från den ljusa sidan så innebär detta att jag har tid att uppdatera bloggen, som blivit rejält eftersatt i höst p.g.a studier och trötthet och jag vet inte allt.

Jag ska göra en grej i vår som jag velat göra i hela mitt liv. Men det är än så länge min egen lilla hemlighet.  Jag vill inte säga vad det är än, eftersom det framför allt är en exponeringsträning för min sociala fobi och jag vill inte sätta press på mig själv genom att berätta mer än så här. Jag vill behålla vad det är för mig själv tills jag vet om jag klarar av det. Men går det bra, så kommer jag självklart att berätta sedan. Inget märkvärdigt egentligen, för "vanliga" människor, men en rejäl utmaning för mig.  :) Det är just själva utmaningen jag ville dela med mig av. Att jag vill våga. Om jag lyckas återstår att se.



English:

Oh my...

Today it's even more boring at work, if that's possible. Three phonecalls in two hours. And some mail to sort, that took half an hour. Now I have nothing to do. I'm dying of boredom.

But I have a job to go to. I am not complaining if you think so. Four weeks of unemployment this year was enough to realise how much a job is worth. Of course I knew that before as well. But when you actually, in reality, experience unemployment it becomes so much more evident.

And to continue to see the bright side of life, this quiet time at work means I get to update the blog, that has been very neglected this autumn because of studies and tiredness and what not.

I will do something this spring that I have wanted to do all my life. But so far I will keep it my own little secret. I don't want to say what it is yet, since it above all is exposure training for my social phobia and I don't want to put pressure on myself by telling more than this. I want to keep what it is to myself until I know if I can handle it. But if I can, I will of course tell what it is later. Nothing extraordinary really, for "normal" people, but a huge challenge for me. :) That's what I want to share, the challenge itself. That I want to dare. If I succeed, remains to be seen.

Information overload

(English below)

Syntax error. Systemfel.

Vilken dag. Bara för att jag de senaste dagarna börjat känna mig mer hemma på jobbet och med uppgifterna så blev denna fredag hopplös. Jag blandade ihop saker och gjorde massa tokigheter. Jag kunde inte lita på mig själv idag. Urjobbigt och trist.

"Fredagstrött?" kommenterade kollegan.

Jag skulle tro att trötthet absolut har med det hela att göra. Teorin är att jag jobbat i tre veckor nu och tagit in ny information varje dag och samtidigt försökt lära mig allt i en stressig arbetssituation. Som ny på jobbet är man hela tiden på helspänn och 100% koncentrerad, samtidigt som man aldrig kan slutföra något utan att bli avbruten. Idag tror jag att de tre första veckorna tog ut sin rätt.

Missförstå mig rätt. Jag gillar att det händer saker hela tiden - jag kommer att uppskatta det ännu mer när jobbet blivit mer rutin. Men idag kändes det trist! :( Förhoppningsvis var idag ett slags etappsteg. På måndag kanske det visar sig att det mesta satt sig på plats. De verkar i alla fall hyfsat nöjda med mig, trots mina misstag. Så jag ska inte vara för hård mot mig själv. Jag måste träna på det - att inte vara så hård mot mig själv.

Men, ni vet, jag lider ju fortfarande av sviter av min sociala fobi. Och med den kommer perfektionismen som ett expressbrev på posten!  Jag ska enligt mig själv kunna jobbet som ett rinnande vatten från dag ett. Det är de förväntningarna, kraven, jag har på mig själv. Därför blir en dålig dag som idag "katastrofal". Dumt. Mycket dumt.

Men nu är det helg, och en ny dag på måndag med nya friska tag. Då ska jag börja mitt nya "snällare mot mig själv"-liv. Undrar hur det ska gå....

Fortsättning följer.



English:

Syntax error. System failure.

What a day. So typical, only because the last couple of days have felt pretty good at work and with the things I do, this Firday turned out completely hopeless. I mixed up things and made a lot of silly mistakes. I couldn't trust myself day. So irritating.

"Firday-tried?" My coworker commented.

I would think that tiredness absolutely has something to do with it. My theory is that I have worked here for three weeks now and taking in new informtaion everyday and at the same time trying to learn in a stressful working situation. Of course as new on the job you are constantly on your toes and 100% concentrated at the same time as you never get to finish one single thing without being interrupted. I think the last three weeks got to me today.

Understand me right. I love it when things are busy - I will appreciate it even more when the work has become more routine. But today I felt bad! :( Hopefully today was some kind of step I had to go through. On Monday perhaps it will turn out that most things have settled. At least they seem pretty pleased with me so far, despite mistakes. So I will try not to be too hard on myself. I have to practise on exactly  that - not being so hard on myself.

But, as you know, I am still suffering from the remains of my social phobia. And with it comes perfectionism like a special delivery mail! I shall according to myself know the new job perfectly from day one. Those are the expectations, demands, I have on myself. That's why a day like today becomes "disastrous". Silly. Really silly.

But now it's the weekend and a new day on Monday, fresh and ready. Then I will start my new "kinder to myself"-life. I wonder how that will go...

To be continued.

Personlighet eller icke-existens...

(English below)

Jag såg på finalen av America's Next Top Model igår. Den första finalisten av tre blev hemskickad för att hon "saknade" personlighet - vilket innebar att hon var lite tillbakadragen under jurybedömningarna och hade svårt att få "liv i blicken" på sina bilder.

Jag blir arg å hennes vägnar, och alla andra som hela tiden får höra att deras personlighet inte duger. Däribland mig själv. Att säga att någon saknar personlighet är samma sak som att säga att personen inte existerar alls. Jo, det är så det känns! Det är så det är att vara tillbakadragen och eftertänksam som person. Något som man hela tiden får höra inte är rätt sätt att vara. Man ska vara utåtriktad, pratsam och sprudlande - annars är det något fel och man blir ett "bekymmer", någon som måste "botas". Inte konstigt att man får dålig självkänsla och utvecklar social fobi. Hur många sociala fobiker (och inte bara sociala fobiker, det räcker nog många gånger med att man bara är tystlåten) har inte fått höra föräldrar, anhöriga och skolfrökningar med bekymrade pannveck säga:

"Sitt inte inne hela dagen. Ut och lek - det är sol ute!"
"Varför är du inte ute och leker med andra barn istället för att sitta med huvudet i en bok hela dagarna?"
"Du räcker aldrig upp handen på lektionerna. Jag måste ge det högre betyget till någon annan trots att du har bättre resultat på proven."

Och vips, så har man fått sin personlighet betygsatt också. Underkänt.

Det är inte heller tillåtet att ha andra intressen än att ränna på krogen varje helg och supa sig full.

"Va!? Har du varit HEMMA hela helgen!? Man kan väl inte sitta ensam hemma en fredagkväll! Har du inget LIV!?"

Det är liksom definitonen av att vara patetisk och misslyckad.

Ärligt talat kan jag inte tänka mig något tråkigare än att röjfesta och supa och komma hem fem på morgonen. Det är inte mitt sätt att umgås med folk. Jag föredrar att umgås med folk när de är nyktra, man får ut så mycket mer av mötet då, och jag sover helst på nätterna och ägnar mig åt saker jag tycker är kul på dagen.

Jag gör och säger aldrig något jag ångrar på fyllan. Jag kan stå för mina handlingar och jag minns allting. Jag har aldrig i hela mitt liv varit bakfull. De få gånger jag varit ute på krogen, vaknar jag pigg och glad nästa dag, utan ånger. Jag sparar en j*kla massa pengar som jag kan lägga på annat. Vad är egentligen mest patetiskt?

Det är också märkligt att en tillbakadragen person som jag, som inte gör så mycket väsen av sig och därmed alltså inte har någon personlighet, kan vara så provocerande. :)

Nej, det är dags att stå upp för oss tystlåtna och tillbakadragna! Vi duger som vi är. Vår tillbakadragna personlighet har många styrkor som en utåtriktad personlighet saknar. Vi är eftertänksamma - tänker innan vi pratar och agerar och säger bara något när vi anser att vi har något av vikt att säga. Att vi inte behöver synas och höras hela tiden gör att vi inte pratar om att få saker och ting gjorda - vi gör dem och låter resultatet prata för sig självt. Istället för att "bota" tillbakadragna till något som de inte är och avfärda deras personlighet, bör vi inse att alla typer av personligheter behövs och kompletterar varandra.



English:

I watched the finale of America's Next Top Model. The first finalist of three was sent home because she "lacked" personality - which means she was a bit introvert during the judgings and had trouble to get "life" into her eyes on her photos.

I get angry on her behalf, and everyone else who always hear that their personality is not good enough. Including myself. To say that someone lacks personality is the same thing as saying that the person doesn't exist at all. Yes, that's what it feels like! That's what life is when you are introvert and pensive as a person. Something you always hear is not the right way to be. You are supposed to be extrovert, talkative and bubbly - or else there is something wrong and you become a "concern", someone who needs to be "cured". No wonder you end up with low self esteem and develop social phobia. How many social phobics (and not only those, I guess just being shy is often enough) haven't heard parents, other famly and school teachers with troubled wrinkled forheads say:

"Don't stay inside all day. Go out and play - the sun is shining!"
"Why aren't you outside playing instead of spending all day with your head in a book?"
"You never raise your hand in class. I need to give the higher grade to someone else despite the fact that you do better on exams"

And bang, you have your personality graded as well. Failed.

It's also not allowed to have other interests than spending every weekend on partying and getting drunk.

"What!? You've been HOME all weekend? You can't sit home alone on a Friday night" Don't you have a LIFE!?"

That's like the definition of being pathetic and a failure.

In all honesty I can't think of anything more boring than heavy partying and drinking and arriving back home five in the morning. That's not my way of spending time with people. I prefer people sober, you get more out of the encounter then, and I rather sleep at night and devote the daytime to things I enjoy doing.

I never do or say anything I regret being drunk. I can fully stand up for my actions and I remember everything. I have never in my life been hung-over. The few times I have been out this way, I wake up alert and happy the next day, with no regrets. I save a h*ll of a lot of money that I can put on other things. What is really most pathetic?

It's also extraordinary that an introvert person like me, who doesn't make much noise about herself and by that has no personality, can be so provoking. :)

No, it's time to once again stand up for us introverts! We are great just the way we are. Our introvert personality has a lot of strengths that the extrovert personality doesn't have. We are thoughtful - we think before we act and speak and only say something when we feel we have something of value to say. The fact that we don't have the need to be seen and heard all the time means that we don't talk about getting things done - we do them and let the result speak for itself. Instead of "curing" introverts into something they are not and dismissing their personality, we should realise that ALL personalities are need, and complement each other.

Hoppets röst...

(English below)

En underbar konsert igår med Helen Sjöholm. Hennes röst är magisk. Det blir inte sämre av att avnjuta den tillsammans med härliga människor. Jag är så glad att jag kan det idag. I stort sett helt ångestfri. En vän frågade mig igår efter konserten om min sociala fobi och hur jag kan vara så öppen med den här på bloggen. Hon sa att det bästa hon visste med konserterna var just det sociala runt omkring - att träffa andra människor som delar ett gemensamt intresse. Underförstått hörde jag en undran. "Vill man inte vara social när man har social fobi? Vill man inte umgås och ha trevligt med andra människor?". Jag uppmuntrar fler att göra som hon när ni möter en person med social fobi. Fråga! Det uppskattas. Men gör det med respekt, förstås.

Svaret på hennes undran är:

JO det vill man. Men man VÅGAR Inte. Man är rädd att bli avvisad. Eftersom man är övertygad om sin egen värdelöshet. Att man är konstig. Inte som andra. Ingen kan vilja vara med en. Det låter futtigt att beskriva ångesten i ord så här och jag begär inte att någon som inte upplevt social fobi ska förstå genom dessa enkla meningar. Men ångesten är förlamande, handikappande. Min sociala fobi har genom åren förhindrat mig i stort sett allt som är viktigt i livet. Den karriär jag vill ha. Utbildning. Familj. Vänner. Jag har sett skymten av allt detta därute. Jag har sett livets möjligheter - men de har varit ouppnåeliga för just mig. Den känslan är så hemsk. Den kör självkänsla och självförtroende i botten och spär på självföraktet.
 
Innerst inne vet man att det finns en potential inom en som man aldrig får möjighet att utnyttja. Den kommer upp ibland - som en röst av dolt hopp. "Tänk om..." Men den sociala fobin tystar rösten effektivt. En social fobiker tvivlar ständigt på sig själv och sin förmåga, samtidigt som kraven man ställer på sig själv är skyhöga. Misslyckande (i sociala fobikerns ögon) läggs på misslyckande. Eftersom man ALDRIG anser att man lever upp till sina egna skyhöga krav. Även om man gör det objektivt för en utomstående, så gör man det inte subjektivt, känslomässigt.

Att leva med social fobi är som att leva ett liv utanför det liv man helst vill leva. Det som man kan ana, men som bara är tillgängligt för andra. Inte för mig.

Varför skriver jag då så öppet om min sociala fobi här på bloggen? Den främsta orsaken är att jag är så mycket bättre nu. Den inre rösten av hopp blir allt starkare och överröstar sociala fobin högre och högre för varje dag som går. Den andra orsaken är att ju mer öppen jag är med det, desto mindre makt får sociala fobin över mig. Skammen försvinner. Det är viktigt att inse att jag inte behöver skämmas. Att den social fobin inte definierar mig som person, utan den är ett symtom på ett negativt destruktivt tankemönster och dålig självkänsla. Dessutom underlättar det för mig, när folk vet. Och jag tror det underlättar för dem också. Att förstå.

När Helen med sin röst som flytande guld sjunger orden i Gabriellas sång, så ger hon röst åt mitt hopp, och min kamp mot social fobi.
Orden beskriver mig. Här och nu. Just nu.




English:

A wonderful concert last night with Helen Sjöholm. Her voice is pure magic. The whole experience is of course even better when you share it with great people. I am so happy that I can do that today. To the large part without any anxiety.  A friend asked me yesterday after the concert about my social phobia and how I can be so open with it here on the bog. She said that the best thing she knew about the concerts was the social things around it - seeing other people who share the same interest. Implicitly I heard a question. "Don't you want to be social when you have social phobia? Don't you want to spend and have a great time with other people?" I encourage more people to do what she did when you meet a person with social phobia. Ask! It is appreciated. But of course, do it with respect.

The answer to that implicit questions is:

YES you do want that. But you don't dare. You are afraid of rejection. Because you are so convinced of your own worthlessness. That you are weird. Not like other people. Noone would want to be with you. It sounds small to describe the anxiety in words like this and I don't ask that someone who hasn't experienced social phobia will understand through these simple sentences. But the anxiety is paralyzing, handicapping. My social phobia has over the years stopped me from obtaining everything that is important in life. The career I want. Education. Family. Friends. I have seen glimpses of all these things out there. I have seen the possibilities of life - but they have not been achievable for me. That feeling is so awful. It is devistating for self esteem and self confidence and just increases your self hate.

Deep down inside you know you have a potential that you never get the chance to use. Sometimes it makes short visits to the surface - like a voice of hidden hope. "What if.." But the social phobia silences the voice very efficiently. A social phobic always doubts him-/herself and his or her own ability, at the same time as the demands you put on yourself are skyhigh. Failure (in the eyes of the social phobic) adds to failure. Since you NEVER think you live up to your own skyhigh demands. Even if you do it objectively for an outsider, you never do it subjectively, emotionally.

Living with social phobia is like living a life outside the life you wish to live. The life you can sense but is only available to others. Not to me.

So why do I write so openly about my social phobia here on the blog? The main reason is because I am so much better now. The inner voice of hope gets stronger and shouts down the social phobia louder and louder each day. The other reason is that the more open I am about it, the less power the social phobia gets over me. It takes away the shame. That is important to realise I have no reason to be ashamed. To understand that the social phobia is not a definition of who I am, it's just a symptom of a negative destructive thought pattern and low self esteem. Besides it makes it easier for me when people know. And I think it makes it easier for them as well. To understand.

When Helen with her voice like liquid gold sings the words to Gabriellas sång, she gives voice to my hope, and my struggle with social phobia. The words describe me. Here and now. Right now.  My unfortunate literal translation here:

It is now that life is mine
I have a moment here on Earth
And my longing has brought me here:
What I have missed, and what I have got


It is still the path I have chosen
My hope and trust far beyond words
that has shown a little piece
of a sky I have never reached


I want to feel that I am alive
All the time I have
I will live as I wish
I want to feel that I am alive
knowing that I am good enough


I have never forgotten who I am
I have only let it sleep
Maybe I had no choice
Only the will to stay alive


I want to live happy because I am me
To be strong and free
See the night go towards the day
I am here and my life is only mine
and the sky I thought was there
I will find it somewhere


I want to feel that I have lived my life


Fantasi ur verkligheten...

(English below)

De senaste dagarna har jag lusläst kurslitteratur om berättandets konst både i skönlitteratur och i reportagets form. Det är så inspirerande. Jag får en sådan lust att skriva själv. Att själv berätta någonting. Mitt problem, som gör att jag nog aldrig blir någon slags författare, är att jag inte kan komma på en historia att berätta.

Kan det bero på att jag inte har levt lika mycket som andra människor? På grund av min sociala fobi så har mitt vuxna liv passerat som genom en slö pausknapp som inte helt stoppar bandet. Tiden har gått, men mitt liv har stått stilla. Många gånger har tankarna funnits på en berättelse om livet med social fobi - före och efter. Men livet med social fobi handlar ju om att inte leva utan bara existera. Hur intressant blir det liksom?

Och eftersom man inte har levt lika mycket som andra människor, så får man ju också färre uppslag på andra historier att berätta. När man inte upplever utan bara existerar stannar fantasin som får sin näring ur verkligheten. Samtidigt som man ofta fått innehållet i sitt liv genom fantasier och dagdrömmar när den verkliga tillvaron bara är ett grått ingenting. Men dessa inre fantasier och dagdrömmar ger ingen substans för en historia. Allt de står för är bara: "Jag önskar att mitt liv var något annat". En överlevnadsstrategi.

Det är konstigt då att lusten att berätta ändå finns där. Lusten i det skrivna ordet, som jag inte vet vad jag ska göra med.

Möjligtvis kommer det en historia till mig så småningom nu när jag börjar få tillbaka livet mer och mer? Det kanske är därför jag har den där berättarlusten inom mig - den väntar på en latent historia, som jag inte har upplevt än?

Den tanken känns lite spännande!




English:

The last couple of days I have been buried in course books about the art of telling a story both in fictional form and in journalistic form. It is so inspiring. I get such an urge to write myself. To tell a story. My problem, which makes it probable that I will never become any kind of writer, is that I can't come up with a story to tell.

Can that be because I haven't lived as much as other people? Because of my social phobia my adult life has passed like through a dull pause button that doesn't completely stop the tape. Time has passed, but my life has been standing still. Many times I have had thoughts about a story about the life with social phobia - before and after. But the life with social phobia is about not living and only existing. How interesting is that really?

And since I haven't lived as much as other people I also get less ideas on other stories to tell. When you don't experience but only exist your imagination drawn from reality stops. At the same time you often get content in your social phobia life through fantasies and daydreams when the real reality is just a gray nothing. But these inner fantasies and daydreams don't give any substance for a story. All they are about is really "I wish my life was something else". A survival strategy.

It's funny how the urge to tell a story is still there. The love for the written word - a love I don't know how to use.

Is it possible that a story will come to me eventually now that I am getting my life back more and more? Maybe that's why I have this urge to tell inside me - it is waiting for a latent story, that I have yet to live?

That thought feels kind of exciting!

Tidigare inlägg
hits